Nominativ

Från Wikipedia
Version från den 16 november 2017 kl. 22.41 av Tommy Kronkvist (Diskussion | Bidrag) (Skiljeteckenputs.)

Nominativ är det kasus som anger subjektet i en sats. I svensk grammatik benämns ofta substantivens grundform, vilken också används för fler syntaktiska funktioner – inklusive objekt, som nominativ. Om ett av kasusen i ett språk med flera sådana är omarkerat (får ingen ändelse eller motsvarande), brukar det ofta vara nominativ. I vissa språk är det ackusativ.

Nominativ i svenskan

I nutida svenska märker vi inte längre så mycket av skillnaderna mellan olika kasus, men länge hade vi en mycket mer invecklad grammatik än vad vi har nu. Och ännu i dag har vissa ord slutstavelsen -er, som ursprungligen var en nominativändelse, men som nu ingår i rotmorfemet. Det förekommer i adjektiv som "nyter" och "yster" och i substantiv som "dummer", "toker" och "slarver". Annars hittar man lättast gamla nominativformer i äldre texter och sånger. I visan "Goder afton, goder afton" finns en redan i titeln, och i "Staffansvisan" finns raden "Ingen dager synes än". Och relativt nyligen använde Alice Tegnér gärna nominativformer i sina visor, som i "Dansa, min docka, medan du är unger, när du blir gammal, blir du så tunger", och i "Sockerbagaren" finns raderna "Och är du snäller, så kan du få, men är du stygger, så får du gå". I filmen Ronja Rövardotter säger också en av rumpnissarna: "Nu blev det kväller". Dessutom finns det ordpar, där både den gamla nominativformen (som har ändelsen -e) och den gamla ackusativformen (som har ändelsen -a) lever vidare i språket, fast ofta med något olika betydelser: ande/anda, bräde/bräda, flotte/flotta, grädde/grädda, mosse/mossa, timme/timma, ände/ända.

Nominativändelser i olika språk

(ej komplett för alla listade språk)