Normandernas erövring av England

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bayeuxtapeten visar invasionen i England och Slaget vid Hastings

Normandernas erövring av England inleddes 1066 med att den normandiske hertigen Vilhelms armé invaderade kungadömet England. Normanderna segrade inledningsvis i Slaget vid Hastings. Den påföljande framgångsrika erövringen av de brittiska öarna var en väsentlig och omvälvande händelse i Storbritanniens historia. Den avlägsnade den tidigare härskande klassen och ersatte den med en fransktalande militär och kyrklig överklass. Detta ledde till en avgörande och bestående förändring av språk och kultur i England. Genom att England lades under härskare med ursprung i Frankrike, fick England också en starkare anknytning till kontinenten, vilket ersatte den tidigare skandinaviska kontakten. Den ledde också till en betydande brittisk inblandning i makten över Frankrike. Maktkampen kom att fortsätta i 750 åren fram till 1815. Erövringen hade konsekvenser för de brittiska öarna i sin helhet, eftersom de öppnade upp för en normandisk invasion av Wales och Irland, samt för en omfattande penetrering av aristokratin i Skottland av normandiska och andra fransktalande familjer och införandet av ett feodalt system i den södra delen av Skottland. De brittiska öarna omformades av en feodal fransk kultur.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Normandie[redigera | redigera wikitext]

Karta över Normandie

Regionen Normandie i nordvästra Frankrike hade fram till 1066 fått en betydande norrön bosättning från både Norge och - framför allt - Danmark. Denna inleddes efter att den franske karolingske härskaren Karl den enfaldige (898–922) år 911 tillät en grupp norröna inkräktare att bosätta sig i den norra delen av Frankrike under sin ledare Gånge-Rolf, eller Rollo. Detta tillstånd var en del av freden i Saint-Clair-sur-Epte, som ingicks mellan Karl och Rollo. Karl hoppades att detta skulle förhindra nya angrepp från vikingar, vilka länge hade härjat Frankerriket.

Denna bosättningen blev lyckosam. Den blev permanent och avslutade överfall i regionen. De tidigare vikingarna var kända som nordbor. Dessa integrerades under loppet av generation, gav upp sin hedendom och konverterade till kristendomen. De gick också över till att tala det lokala språket, langue d'oïl, som dock fick ett visst inflytande från deras fornvästnordiska språk, omformat till normadiska. De blandades med den lokala befolkningen, anpassade sig till det feodala systemet och utvidgade sitt tilldelade territorium västerut och bosatte sig i områden som omfattade Bessin, halvön Cotentin, och Kanalöarna.

År 1002 gifte sig den anglosaxiska kungen Ethelred II med Emma, dotter till hertigen av Normandie. Deras son Edvard Bekännaren, som hade tillbringat många år i exil i Normandie under det danska styret av England, efterträdde Ethelred på den engelska tronen år 1042. Den dynastiska förbindelsen mellan England och Normandie skapade ett normandiskt intresse för engelsk politik, eftersom Edvard var beroende av stöd från Normandie. Detta innebar att normandiska hovmän, soldater och präster hittade vägen till England, och kungen gav maktpositioner åt normanderna, särskilt inom kyrkväsendet. Eftersom Edvard var barnlös, och i konflikt med den mäktiga jarlen av Wessex, Godwin och hans söner, är det möjligt att han kan ha uppmuntrat hertig Vilhelm av Normandie att överta den engelska tronen.

Kyrkopolitiska argument[redigera | redigera wikitext]

Stigand, den sista anglosaxiska ärkebiskopen av Canterbury, avled i fängelse i 1072. Detalj från Bayeuxtapeten.

Åren kring 1066 hade den engelska kyrkan under en längre tid varit i konflikt med påvedömet. Högst i kyrklig rang i var ärkebiskopen av Canterbury, som sedan 1052 var Stigand. Påve Leo IX hade vid denna tid inlett en reformrörelse, den så kallade gregorianska reformen. I denna fokuserade påve Leo på att förbättra prästerligheten och förhindra simoni, det vill säga konsumtion och försäljning av präst- och andra kyrkliga ämbeten. År 1049 offentliggjorde påven att han ville granska den engelska kyrkan och undersöka kandidater för biskopsämbeten innan de godkändes.[1] Efter det att ärkebiskop Edsige av Canterbury dött 1051, valde munkarna vid Canterbury en släkting till jarl Godwin vid namn Æthelric till ny ärkebiskop.[2] Kung Edvard motsatte sig valet och pekade istället ut Robert av Jumièges. Detta var kontroversiellt, eftersom han inte bara var normand, utan även var biskop av London.

Biskop Robert drog till Rom och fick heliga stolens godkännande av utnämnandet. Robert försökte även att få tillbaka egendomar från jarl Godwin som han menade tillhörde kyrkan. År 1052 fick Godwin Robert att bli fredslös och försatte honom i exil.[3] Kung Edvard Bekännaren pekade därefter ut Stigand som ärkebiskop av Canterbury. Påven vägrade att godkänna Stigands utnämnande eftersom Robert av Jumièges fortfarande var i livet och att han inte heller hade avsatts av en påve. Robert appellerade till påve Leo IX, som kallade in Stigand till Rom. Stigand gjorde sig också skyldig till pluralism genom att fortfarande vara biskop av Winchester även om han inte blivit ärkebiskop av Canterbury. Eftersom Stigand inte dök upp hos påven blev han bannlyst.[4] Påve Leo IX, och hans efterföljare, påve Viktor II och påve Stefan IX, fortsatte att betrakta Robert av Jumièges som den rättmätiga ärkebiskopen av Canterbury.[5]

Stigand kom senare att anklagas för simoni i flera klosterkrönikor, men alla anklagelser dateras till efter 1066 och är av den anledningen präglade av ett önskan om att svartmåla den engelska kyrkan som korrupt och tillbakastående. Medelålderskrönikören Vilhelm från Poitiers hävdade också att Stigand år 1052 gick med på att Vilhelm av Normandie skulle efterfölja kung Edvard. Detta användes som propaganda efter den normandiska erövringen, men historikern David Bates och andra historiker har hävdat att det är osannolikt att detta någon gång har inträffat.[6]

Påve Alexander II gav sitt stöd till Vilhelm Erövrarens invasion.[7] En drivande person var ärkediakon Hildebrand av Sovana, senare påve Gregor VII, som använde sin betydande makt i kardinalernas råd till att främja hertig Vilhelms sak. Att rikta orimliga anklagelser mot den engelska kyrkan var en del av det politiska spelet och den under tiden före 1066.[8] Vilhelm hade starka världsliga motiv för att invadera, medan påvens tillstånd gjorde det lättare att uppbåda militärt stöd.

Tronanspråk[redigera | redigera wikitext]

Mynt präglat av Harald Godwinson, British Museum.
Mynt präglat av Vilhelm Erobreren, British Museum.

Efter kung Edvards död i början av 1066, fanns få uppenbara arvingar till den engelska tronen. Närmast tronen stod Harald Godwinson, som var jarl av Wessex och son till Godwin. Han var rikast och mäktigast inom den engelska adeln, och Harald valdes till kung av den engelska witenagemot (eller witan, anglosaxiska för "de vise männens möte"). Han kröntes av ärkebiskop Ealdred av Worcester i början av januari 1066.[9]

Harald Godwinson hade dock inte ett självklart anspråk på tronen. Hans far Godwin var son till en thegn av Sussex[10], men senare dokument har beskrivit Godwins far som en ceorl.[11] Godwin härstammade förmodligen från lågadeln. Det kan verka som att samtiden försökte tillskriva Harald Godwinson anor tillbaka i sex ledd till kung Ethelred av Wessex, något som kan betraktas som en tvivelaktig politisk konstruktion för att säkra Haralds legitimitet till tronen.

Även det sätt som Harald tog över kungadömet på, var omstritt. Han hade lyckats erhålla sin position både tack vare sin far och genom sin egen handlingskraft som militär ledare, bland annat i kriget mot walesarna år 1063. Mot slutet av 1065 blev kung Edvard sjuk och hamnade i koma utan att ha pekat ut sin efterföljare. Den 5 januari 1066 dog han, i enlighet med Vita Ædwardi Regis.[12] Strax före sin död hade han dock kortvarigt fått tillbaka medvetandet, och hade då bett om att kungadömet skulle "beskyddas" av Harald. Detta påstående är tvivelaktigt, men eftersom witenagemot samlades nästföljande dag, blev Harald, kanske som landets starke man, vald till efterföljare i något som kan liknas vid en statskupp.[13] Detta skedde på bekostnad på den som hade den egentliga arvsrätten till tronen, den unge Edgar Ætheling. Det närmaste den nya kungen hade att göra med den nya kungasläkten var att hans syster Edith av Wessex var gift med Edvard Bekännaren, utan att detta äktenskap hade frambringat arvingar.

Emellertid kom Harald Godwinson att omedelbart utmanas av två mäktiga grannhärskare. Hertig Vilhelm Bastarden hävdade att han hade fått löfte om tronen av kung Edvard och att Harald hade svurit sin ed på detta avtal. År 1064 ska Harald Godwinson ha förlist i Ponthieu. Det har försiggått många spekulationer rörande denna underliga sjöresa. De tidigaste normandiska krönikorna, skrivna efter erövrandet, rapporterade att Robert, ärkebiskop av Canterbury, hade blivit utskickad av den barnlöse kungen Edvard för att peka ut Vilhelm av Normandie som sin arvinge då de var släkt på moderns sida, och att Harald Godwinson senare skickades för att svära sin tro till den normandiske hertigen.[14] Historikerna är oeniga om trovärdigheten i denna berättelse. Det verkar i vilket fall som helst som om Vilhelm var överbevisad om att han hade arvsrätt till den engelska tronen, men det är oklart om det var konsensus mellan såväl Edvard som Vilhelm om detta. Efter skeppsförlisningen hamnade Harald under hertigens uppsyn. Enligt Bayeuxtapeten och andra normandiska källor hade Harald svurit en ed till Vilhelm på den helige relikan om att stödja hertigens krav på den engelska tronen. Detta utnyttjade normanderna efter Haralds död genom att förtydliga att han bara ljugit om att han svurit den påstådda eden, och således förbrutit sig mot Gud.

Harald Hårdråde avbildad i rött och med "norsk" stridsyxa i Vita Ædwardi Regis, en näst intill samtida berättelse.

Kung Harald Hårdråde av Norge la också in sitt krav på tronen enligt ett avtal med hans föregångare, kung Magnus den gode, och den tidigare danske kungen Hardeknut, son till den tidigare danske och engelske kungen Knut den mäktige (och Emma av Normandie). Detta avtal mellan Magnus och Hardeknut ingicks år 1037 vid Göta älv, och vid den bestämdes det att den som levt längst av dem skulle ärva den andre. Efter Hardeknuts död år 1042 blev Magnus arvinge till kungariket Danmark, och med Danmark också det danska kravet på den engelska tronen. Efter Magnus död år 1047 blev Harald Hardråde arvinge till både Magnus rike och hans krav på England. Efter att nyheten om Edvard Bekännarens död offentliggjordes, började både Vilhelm Bastarden och Harald Hårdråde var för sig att samla in soldater och skepp för att göra sina krav gällande genom en invasion av England.

Både samtidigt och senare kom det också andra utmanare. Den första var Edgar Ætheling, en släkting till Edvard Bekännaren och en direkt ättling till kung Edmund Järnsida. Edgar var son till Edvard Landsflyktingen, son till Edmund Järnsida, och var född i Ungern, där hans far hade flytt efter den danska erövringen av England genom Knut den mäktige. Efter att familjen återvänt till England och hans fars dog år 1057, var Edgar utan tvivel den som hade det bästa arvsmässiga kravet på tronen. Olyckligtvis för Edgar var han bara runt 13 eller 14 år då Edvard Bekännaren avled, och med en liten familj att försörja sig på, kringgicks hans krav av witenagemot. En annan utmanare var Sven Estridsson, kung av Danmark efter att Harald Hårdråde med makt inte kunnat klara av att iscensätta sin krav på Danmark då Magnus den gode dött. Svens krav på den engelska tronen var grundade i att han var barnbarn till Sven Tveskägg, men inte i direkt blodsband. Hans mor, Estrid Svensdotter, var gift med jarl Ulf Torgilsson av Skåne, och var således brorson till Knut den mäktige på sin mors sida. Sven Estridsson gjorde i vilket fall som helst inga krav på att beträda den engelska tronen ända fram till 1069, och själv då endast halvhjärtat. Jarlen av Northumbria, Toste Godwinson, yngre bror till Harald Godwinson, gick till uppror i början av 1066, och det kan ha varit början på ett krav om tronen, men efter att han besegrats av jarlarna Morcar och brodern Edwin och då de flesta av hans anhängare flytt, gav Toste sitt stöd till Harald Hårdråde.

Toste och Harald Godwinson[redigera | redigera wikitext]

År 1065 var England nära att hamna i inbördeskrig efter att Toste Godwinson hade fördubblat skatterna i sitt jarldöme. Folket i Northumbria gjorde uppror och Harald Godwinson stödde upprorsmakarna mot sin bror. År 1066 var fientligheten mellan bröderna ett faktum. Toste härjade i sydöstra England med ett militärt skepp, som han hade anskaffat i Flandern och senare också med andra skepp från Orkneyöarna. Efter det att Harald hade skickat den engelska flottan på honom, seglade Toste längre norrut och härjade i East Anglia och Lincolnshire innan han drevs tillbaka av bröderna Edwin och Morcars skepp, respektive jarlar av Mercia och Northumbria. Efter att ha övergivits av de flesta av sina anhängare, drog sig Toste tillbaka till Skottland för att rekrytera ny trupp.[9]

Harald Hårdråde invaderade norra England i början av september 1066 med en flotta på omkring 300 skepp för att återupprätta Knut den mäktiges Nordsjörike.[15] Hans armé förstärktes av de styrkor som Toste Godwinson hade lyckats samla ihop.

Slaget vid Stamford Bridge[redigera | redigera wikitext]

Harald Hårdråde fick en pil i strupen under Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066. Målning av Wilhelm Wetlesen.

Harald Hårdrådes flotta korsade Nordsjön och seglade upp för floden Ouse. Armén tågade mot York, som var huvudstaden i norr. Harald Hårdråde vann över de oförberedda engelsmännen, och efter att ha erövrat staden drog han mot Fulford, där han den 20 september mötte en hastig hopsamlad armé, som leddes av bröderna Edwin och Morcar. I slaget vid Fulford besegrades anglosaxarna.[16]

Harald Godwinson hade tillbringat sommaren på Englands sydkust med en stor armé och flotta i väntan på en normandisk invasion. Den 8 september upplöste han armén, eftersom proviantreserverna tog slut. Efter att nyheten om den norska invasionen i norr nådde fram, lämnade han platsen för att möta de nya hoten i norr och samlade ihop en ny armé. En marsch norrut inleddes till Fulford.

Den 25 september, fem dagar efter Slaget vid Fulford, fick han stridskontakt med nordmännen, som var oförberedda på att Harald Godwinson så snabbt skulle dyka up. Invasionsstyrkan stängdes in i en dalgång, där den blev avskuren från skeppen. Trots att engelsmännen hade fördelarna på sin sida, varade det extremt blodiga slaget hela dagen. Utfallet avgjordes av att Harald Hårdråde omkom av en pil i strupen.[17] Det fick normanderna att bryta leden, enligt Anglosaxiska krönikan, och flydde mot långskeppen.[18] Slaget ledde till att vikingarnas tid i England var över. Den anglosaxiska segern var dock dyrbar, eftersom Harald Godwinsons armé försvagades avsevärt.

Den normandiska invasionen[redigera | redigera wikitext]

Vilhelm Bastarden invaderar England. Illustration i franskt manuskript från 1400–1410.

Under tiden samlade Vilhelm på sig en stor invasionsflotta och en armé. Han samlade styrkorna vid Saint-Valery-sur-Somme. Armén var redo att korsa Engelska kanalen den 12 augusti. Medeltidens segelskepp kunde inte styra upp mot vinden, och invasionsflottan hade motvind. I sex veckor låg Vilhelm med armén vid kusten och väntade på bättre väder. Under tiden invaderade Harald Hårdråde. Två dagar efter slaget vid Stamford Bridge ändrade sig vinden, och normanderna kunde slutligen avsegla.[19]

Den normandiska armén gick i land vid Bulverhythe, mellan det som idag är städerna Bexhill och Hastings, i närheten av Pevensey Castle i Sussex, den 28 september. De reste omedelbart en befästning av trävirke vid Hastings och härjade därefter runt i nejden.[20]

Slaget vid Hastings[redigera | redigera wikitext]

Harald Godwinson dödas i slaget vid Hastings, så som det framställs i Bayeuxtapeten.
Huvudartikel: Slaget vid Hastings

Efter det att Harald Godwinson underrättats om invasionen, hade han gett sina män tillstånd att vila efter slaget mot nordmännen. Han tvingades att dra tillbaka detta, samlade ihop sina styrkor och marscherade söderut. I London stannade han i några dager och rekryterade fler krigare, innan marschen fortsatte ytterligare de tre dagar fram till trakten av Hastings, där Vilhelm hade haft 17 dagar på sig att förbereda sig. Den 14 oktober möttes anglosaxarna och normanderna i slaget vid Hastings. Slaget ägde rum på Semlan Hill, omkring 9,5 km nordväst om Hastings, nära dagens stad Battle i East Sussex.

Den normandiska armén beräknas ha varit på omkring 8 400 man, bestående av 2 200 kavallerister, 4 500 fotsoldater och 1 700 bågskyttar. Den anglosaxiska armén förmodas ha varit på omkring 7 500 man, huvudsakligen bestående av fotsoldater. Även detta slag kunde ha tippat bägge vägar, men eftersom Harald Godwinson dödades, enligt tradition genom en pil i ögat, vanns slaget av normanderna. Även Haralds bröder Gyrth och Leofwine dödades, och de resterande delarna av den anglosaxiska armén flydde. Även om det fanns ett ytterligare motstånd mot hertig Vilhelm och hans normander, så ses slaget som den avgörande vändpunkten som ledde till att han fick kontroll över England.

Efter segern vid Hastings förväntade Vilhelm Erövraren sig att motta underkastelse från de anglosaxiska ledarna som hade överlevt, men istället deklarerades Edgar the Ætheling ögonblickligen som kung av witenagemot, och med stöd från jarlarna Edwin och Morcar, från Stigand, ärkebiskop av Canterbury, och från Ealdred, ärkebiskop av York.[21] Vilhelm, som fick förstärkningar från andra sidan engelska kanalen, marscherade runt Kents kust mot London. Han besegrade en ny anglosaxisk styrka som angrep honom vid Southwark. Men han lyckades inte att storma London Bridge och försökte därför att nå staden genom en mer indirekt väg.[22] Han gick istället upp längs floden Themsen fram till att han gjorde så att armén kunde korsa vid Wallingford i Oxfordshire. Medan han var där mottog han underkastelse från ärkebiskop Stigand. Han reste därefter vidare mot nordost längs Chiltern Hills innan han åter började röra sig mot London från nordväst. Han nedkämpade ytterligare motstånd från stadens styrker. Eftersom den unge Edgar the Ætheling inte lyckades mobilisera ett effektivt försvar, förlorade han sina anhängare på ett avskräckt manér, och de anglosaxiska ledarna övergav sig till Vilhelm vid Berkhamsted i Hertfordshire.[23] Vilhelm utropades då till kung av England och kröntes av Ealdred den 25 december 1066 i Westminster Abbey.[24]

Engelskt mostånd[redigera | redigera wikitext]

Karta över de viktigaste händelserna år 1066.

Lokalt motstånd mot normanderna fortsatte under många år. År 1067 angrep upprorsmakare i Kent borgen Dover Castle med stöd av den missnöjde normanden Eustace II, greve av Boulogne. Angreppet misslyckades och Eustace fråntogs Sina förläningar.[25]

Samme år ledde Eadric den ville, en landägare i Shropshire, ett uppror i den västra delen av Mercia i allians med de walesiska härskarna i kungadömena Gwynedd och Powys, och de bekämpade styrkor i Hereford.[26]

År 1068 belägrade Vilhelm upprorsmakare i Exeter, inklusive Harald Godwinsons mor Gytha Thorkelsdóttir. Efter att ha lidit av betydande förluster, lyckades Vilhelm att förhandla fram stadens kapitulation.[27]

Senare samma år gjorde jarlarna Edwin och Morcar uppror i Mercia med stöd från walesarna, samtidigt som jarl Cospatric av Northumbria ledde ett uppror i sitt jarldöme. Northumbria hade på den tiden ännu inte ockuperats av normanderna. Detta uppror bröt snabbt samman, eftersom Vilhelms armé hade närmat sig, och han byggde fästningsverk och utplacerade garnisoner för att kontrollera omgivningarna, så som han redan gjort söderut. Edwin och Morcar underkastade sig Wilhelm på nytt, medan Gospatric flydde till Skottland. Under tiden hade Haralds söner, som hade flytt till Irland, härjat i Somerset, Devon och Cornwall från sjön.[28]

I början av 1069 blev den nyligen insatta normandiske jarlen av Northumbria, Robert Comine, och flera hundratals av hans soldater massakrerade vid Durham, något som utlöste ett omfattande uppror i Northumbria. Fästningsherren i York, Robert fitzRichard, besegrades och dödades, och upprorsmakarna belägrade den normandiska borgen i York. Vilhelm skyndade sig norrut med en armé och besegrade upprorsmakarna utanför York. Han byggde ytterligare en fästning i York, förstärkt av normandiska styrkor i Northumbria, och drog därefter söderut igen. Haralds söner genomförde en ny räd av plundringar mot England från sin bas i Irland, men besegrades i Devon av normandiska styrkor under ledning av greve Brian, son till Eudes, greve av Penthièvre.[29]

Mot slutet av sommaren 1069 skickade Sven Estridsson av Danmark en stor flotta till den engelska kusten, något som utlöste en ny mängd uppror över hela landet. Efter ett misslyckat och avbrutet försök på att härja runt i de södra delarna av landet, gick danskarna tillsammans med upprorsmakarna i Northumbria. Detta nya uppror stöddes även av Edgar the Ætheling, Gospatric och andra som befann sig i exil i Skottland, och av jarl Waltheof II av Northumbria, den siste av de anglosaxiska jarlarna som förblev i England ett decennium efter normandernas erövring. De kombinerade de danska och de engelska styrkorna övermannande de normandiska styrkorna i York, erövrade fästningarna och tog kontrollen i Northumbria. Men ett armétåg i Lincolnshire ledd av Edgar slogs tillbaka av den normandiska garnisonen i Lincoln.[30] I samma veva växte motståndet i västra Mercia, där Eadric den villes styrkor, tillsammans med hans walesiska allierade och andra upprorsmakare från Cheshire, angrep borgen Shrewsbury Castle vid Shrewsbury.[31] I sydväst kom upprorsmakarna från Devon och Cornwall som angrep den normandiska garnisonen vid Exeter, men dessa slogs tillbaka av försvararna och spriddes av en annan normandisk styrka under greve Brian, som kom till undsättning .[31]Andra upprorsmakare från Dorset, Somerset och grannområdena belägrade borgen Montacute Castle, men besegrades av en normandisk armé samlad av upprorsmakare från London, Winchester och Salisbury under Geoffrey av Coutances.[31]

Under tiden angrep Vilhelm danskarna, som slagit läger söder om floden Humber i Lincolnshire för vintern, och drev dem tillbaka norr om floden. Han lämnade sin halvbror Robert av Mortain kvar som befälhavare i Lincolnshire och begav sig själv västerut för att besegra upprorsmakare från Mercia i slaget vid Stafford.[31] Efter att danskarna återigen tagit sig mot Lincolnshire, drevs de åter tillbaka över floden. Vilhelm drog sig in i Northumbria och stod emot ett försök att hindra honom att korsa den stora floden Aire vid Pontefract. Danskarna drog sig därefter undan, och han ockuperade York. Han köpte ut danskarna, som lovade att lämna England under våren, och som genom hela vintern 1069–1070 härjat, bränt och mördat hans styrkor systematiskt i hela Northumbria och lämnade landet i öde i det som kallas för Massakrerna i norra England.[32] Våren 1070, efter att ha försäkrat sig om underkastelsen till Waltheof och Gospatric och drivit tillbaka Edgar och hans återstående anhängare till Skottland, begav sig Vilhelm tillbaka Mercia. Han förlade sitt huvudkontor i Chester och krossade allt motstånd i området innan han återigen drog söderut.[33] Den danske kungen Sven kom över i egen person för att ta kommando över den danska flottan, och han sade upp sina tidigare avtal om att dra sig tillbaka. Han skickade trupper till Fenland för att förena sig med anglosaxiska upprorsmakare under ledning av Hereward the WakeIsle of Ely. En kort tid därefter accepterade Sven Estridsson ytterligare ersättningar från Vilhelm och återvände till Danmark.[34]

Efter att danskarna dragit sig ur, stillnade upprorsmakarna i Fenland, skyddade av de vanskliga träskområdena, men i början av 1071 kom det siste upprorsutbrottet i området. Edwin och Morcar vände sig återigen mot Vilhelm, och medan Edwin kvickt förrådes och dödades, nådde Morcar fram till Ely i Cambridgeshire, där han och Hereward fick stöd från upprorsmakare som hade seglat från Skottland. Vilhelm skyndade till med både armé och flotta för att avsluta det sista återstående motståndet. Efter flera kostbara fiaskon lyckades normanderna att konstruera en ramp som nådde Isle of Ely, besegrade upprorsmakarna vid brohuvudet och stormade ön. Detta markerade slutet på det anglosaxiska motståndet.[35]

Vilhelm Erövraren på Bayeuxtapeten.

Kontroll över England[redigera | redigera wikitext]

En av de första avbildningarna av en borg, från Bayeuxtapeten.

Efter erövrandet av England stod normanderna inför många utmaningar. De främmande herrarna var få i antal jämfört med den infödda anglosaxiska befolkningen. Antalet normandiska riddare kan ha varit 5 000–8 000.[36]

De tidigare danska herrarna hade utkrävt skatt, men inte fördrivit de engelska landägarna. De normandiska adelsmännen förväntade sig emellertid förläningar av jord från Vilhelm som belöning för sin insats under invasionen.[37] Därför krävde Vilhelm ägande av så gott som all mark i England, och han krävde också rätten att ge bort det som han ansåg var lämpligt. Således "hölls" alla landområden å kungens vägnar.[38] Inledningsvis konfiskerade Vilhelm landområden från alla anglosaxiska jordägare som hade kämpat och dödats tillsammans med Harald Godwinson. Han omfördelade dessa till sina normandiska anhängare, även om en del anglosaxiska familjer kunde "köpa tillbaka" sina egendomar och titlar från Vilhelm.[39] Dessa påbörjade konfiskeringar ledde till uppror, som återigen ledde till ytterligare konfiskeringar, en händelsekedja som upprepades undet en femårsperiod efter slaget vid Hastings. Genom att slå ner och förhindra ytterligare uppror, byggde normanderna fästningar och borgar i ett aldrig tidigare skådat antal, inledningsvis av typen motte-and-bailey, en enklare form för borgar i trä och jord, men så småningom utbyggda och förstärkta med stenmurar.

Även efter att det aktiva motståndet mot Vilhelms hårda styre så småningom dog ut, fortsatte han och hans baroner att utvidga och konsolidera normandisk kontroll över landet. Om en anglosaxisk landägare dog utan en arvinge, kunde kungen (eller om det gällde landägare av lägre klasser, en av hans baroner) även peka ut en arvinge, och då valdes det i regel en lojal invandrare från Normandie. Vilhelm och hans baroner utövade också tätare kontroll över arv av landområden for änkor och döttrar, ofta genom att kräva nya äktenskap med normander. På så vis ersatte normanderna den infödda anglosaxiska aristokratin och tog även kontroll över de övre samhällsklasserna.

Som ett mått på Vilhelms framgång i att ta kontroll; från 1072 och fram till den fransk erövringen av Normandie år 1204, var Vilhelm och hans efterföljare i stort sett frånvarande härskare i England. Exempelvis tillbringade Vilhelm efter 1072 mer än 75 procent av sin tid i Frankrike. Samtidigt som han hade egna behov och att i egen person vara på plats i Normandie för att försvara sitt rike mot utländsk invasion och slå ned inre oro och uppror, höll han på att upprätta kungliga administrativa strukturer som gjorde det möjligt att styra England från avstånd med hjälp av "writ" (skrift).[40] Kungarna var inte de enda som var frånvarande, det samme gällde ofta många andra anglonormandiska herrar.

Att hålla de normandiska herrarna lojala som en grupp var lika viktigt, eftersom varje friktion kunde ge den infödda anglosaxiska befolkningen en chans till att avsätta sina fransktalande herrar. Odo av Bayeux, en halvbror till Vilhelm, fråntogs exempelvis i slutändan alla sina egendomar efter en rad olagliga övertaganden och andra bedrägliga aktiviteter, handlingar som hotade med att destabilisera den normandiska kontrollen över landområdena. Ett sätt att skapa bindemedlet som höll de normandiska herrarna lojala, var att dela ut mark i vissa områden, i bitar, och straffa besittningar som inte godkänts.[41] En normandisk hade vanligtvis mindre lantegendomar utspridda över hela England och i Normandie, och inte ett enda, sammanhängande geografiskt block. Om en herre försökte att vara olydig mot kungen, var det bara för att han ville försvara en liten del av sina egendomar vid en angiven tidpunkt.

I det långa loppet ledde denna politik till ökad kontakt mellan de adliga i de olika regionerna och uppmuntrade adeln till att organisera sig och uppträda som en klass istället för som enskilda individer, som var det normala i andra feodala länder. Utövandet av en stark centraliserad monarki gjorde så att adeln uppmuntrades att knyta kontakt med borgarna i städerna, något som betraktats som en tidig början till den engelske parlamentarismn.

Medeltida folkräkning[redigera | redigera wikitext]

En liten detalj från Domedagsboken.

Kolofonsidan i den så kallade Domedagsboken (Domesday Book) berättar att "Under året ett tusen och åttiosex från inkarnationen av Vår Herre, och i det tjugonde året under Vilhelms styre, gjordes denna egendomsregistrering, inte bara genom dessa tre grevskapen, men också genom andra."[42] Att utföra en landsomfattande egendomsregistrering i det medeltida England var inte bara nyskapande i Europa, men dess storlek och omfång var en dramatisk handling av en av Englands hårdaste och mest handlingskraftiga monarker, som dominerade europeisk politik på slutet av 1000-talet. Efter att England erövrades år 1066 bestod resten av Vilhelms liv och regim i att upprätthålla och konsolidera sitt rike. Anglosaxarna hade redan som tradition att dokumentera Englands styre, men landets enskilda administrativa delar, shiren, fungerade relativt självständig. Normanderna införde ett hårt, även för sin tid, centraliserat kungadöme. Domedagsboken blev den handfasta symbolen på den nya normandiska orden. Registreringen av egendomsförhållandena, och dess likhet med den kristna Domedagen som har beskrivits i Uppenbarelseboken, verkar ha skrämt det engelska folket. Anglosaxiska krönikan skrev:

Han skickade sina män över hela England i varje shire och fick dem att ta reda på hur många hundra hudar (hides) det var i det shiret, eller vilket land och vilka boskap kungen själv hade i landet, eller vilka avgifter han borde ha i tolv månader från det shiret. Han nedtecknande också hur mycket land hans ärkebiskopar hade, och hans biskopar och abbotar och hans jarlar, och... vad eller hur mycket en hade, som var jordägare i England, i land eller boskap, och hur mycket pengar det var värt. Så i grunden undersökte han, att det var inte fanns en enda hud och inte heller en enda flik land, eller faktiskt (det är en skam att berätta, men det verkar inte som det var en skam för honom att göra så) en oxe eller ko, inte heller en gris, som utelämnades och inte nedtecknades i hans upptagning: och alla dessa upptagningar fördes till honom efteråt.[43]

Sidan för Warwickshire i Domedagsboken.

Vilhelms militära kampanjer och fälttåg var väldigt dyrbara, men Domedagsbokens innehåll och upplägg tyder på att den var långt mer än ett mått på att skaffa sig större intäkter på. Författaren till Anglosaxiska krönikan, skriven med dysterhet och avsky, menade att Vilhelm ville få vetskap "om detta land, hur folk var bosatta eller vilka typer av folk som fanns".[44] Efter 1066 blev hela den härskande klassen i England utbytt och ersatt av utlänningar, fransktalande från Normandie, Bretagne, Flandern och andra platser. Processen genomfördes gradvis, men relativ snabbt, och resultatet var ett mycket komplicerat, sammansatt och förvirrande mönster av jordegendomar, osäkerheter med hänsyn till rättsmässiga egendomsförhållandena, och med en fientlig befolkning och social oro. Frågor om äganderätt till jord och land hade sedan Knut den stores tid avgjorts genom att referera till skattelistor. Vilhelm betraktade sig själv som den lagmässiga efterföljaren till kung Edvard Bekännaren (kung Harald Godwinson kringgicks genomgående, utelämnades och beskrevs endast som "jarl"), och således var den makt som hade vunnits med svärd framhävd som både lagmässig och rättmässig.[45]

Domedagsboken har, med undantag av Shropshire och Cheshire, disponerat socialt hierarkiskt, så att kungens egendom listades först, därefter prästernas, biskoparnas och abbotarnas, kontrollerade av kungen, och till slut de egendomar som världsliga herrar ägde. Kungens förmögenhet bestod av en femtedel av det hela; kyrkans en fjärdedel, och resten var i händerna på ledande baroner och mindre herrar. Domedagsboken är därför en klargörande och praktisk lista över egendomar och folk, och ett handfast uttryck för makten i England under året 1086. Registreringen handlade mer om utövande makt än om symbolisk styrka.

Den hastighet som undersökningen genomfördes med, är ett av dess mest imponerande inslag. Detta skulle knappast ha varit möjligt om inte det tidigare anglosaxiska styret redan hade dokumenterat mycket av landet, något som gjorde det möjligt att samla in ny information och korrigera gammal. Utarbetandet av boken bestämdes under julen 1085 vid kungens hov i Gloucester efter att Vilhelm "hade tänkt mycket och haft djupa diskussioner om det här landet", så som den anglosaxiska författaren till krönikan uttryckte det. Kolofonsidan i slutet av boken berättar att registreringen utfördes 1086, och att den var rätt så nära att färdigställas i september 1087, efter Vilhelm Erövrarens död. Endast Essex, Suffolk och Norfolk hade inte upptagits i den slutliga upplagan, men upptogs senare i en enskild volym, Den lilla Domedagsboken.[46]

Konsekvenser[redigera | redigera wikitext]

Ny aristokrati[redigera | redigera wikitext]

Den nya normandiska adeln, här representerad genom Vilhelm Erövraren och hans två bröder, Odo till vänster och Robert till höger, från Bayeuxtapeten.

En direkt konsekvens av invasionen var en bortemot total utrotning av den gamla anglosaxiska aristokratin och minskat anglosaxiskt styre över kyrkan. Vilhelm Erövraren ersatte systematiskt anglosaxiska jordägare och fördelade deras egendomar mellan sina egna folk från kontinenten. Domedagsboken har minutiöst dokumenterat effekten av det omfattande programmet for expropriation och indragning och omfördelning av egendomar. Den avslöjade att år 1086 var bara omkring 5% av landet söder om floden Tees i anglosaxiska händer. Även denna lilla rest förminskades ytterligare de tio åren som följde, och fördrivandet av de infödda jordägarna var bortemot fullföljd i de södra delarna av England.[47]

Infödda kom snart också att försvinna från högre regeringsmakt och högre kyrkliga ämbeten. Efter 1075 var jarldömena i händerna på normanderna, medan anglosaxarna endast undantagsvis pekades ut som sheriffer. Likaledes blev äldre präster antingen förvisade från sina ämbeten, eller så kom det att behålla ämbetet under sin levnadstid, men ersattes av utlänningar efter att de dog. År 1096 var inget av biskopsdömena fortfarande besatta av anglosaxare, medan anglosaxiska abbottar hade blivit sällsynta, särskilt i de större klostren.[48]

Ingen annan medeltida erövring mellan kristna och kristna hade sådana ödeläggande konsekvenser för den besegrande härskarklassen. Samtidigt ökade Vilhelm Erövrarens prestige enormt bland hans anhängare, då han höll på att förläna dem med omfattande lantegendomar utan att det kostade honom något. Hans förläningar hade också som avsikt att upprätthålla kontroll, eftersom varje tilldelning av län och titlar betydde att den nya feodalherren behövde bygga en borg och undertrycka de infödda. På så sätt säkrades erövringen genom den nya strukturen.

Ny kyrkoorganisation[redigera | redigera wikitext]

Signaturerna från kyrkomötet i Winchester. De stora Xene är signaturerna till kung Vilhelm och drottning Matilda, den ene under deras är ärkebiskop Lanfrancs, och därefter biskoparna under hans igen.

Ealdred av Worcester, ärkebiskop av York, som hade krönt Harald Godwinson år 1066, var antagligen den anglosaxiska prästen som även krönt Vilhelm som kung på juldagen år 1066.[49] En ny regel som tillkom efter Vilhelms krönande var att Ealdred innan själva ceremonin frågade församlingen på anglosaxiska om det verkligen var deras önskan att Vilhelm skulle krönas till kung. Den normandiske biskopen av Coutances, Geoffrey de Montbray, frågade därefter samma sak, men då på normandiska.[49] I mars 1067 tog Vilhelm med sig Ealdred då han återvände till Normandie tillsammans med andra anglosaxiska ledare; jarl Edwin, jarl Morcar, Edgar the Ætheling, och ärkebiskop Stigand.[50] I samband med whitsun (pingst) år 1068 utförde Ealdred krönandet av Vilhelms hustru Matilda. Eftersom ledarna i norra England gjorde uppror mot den nya normandiska kungen 1069, fortsatte Ealdred att stödja Vilhelm.[51] Han var den enda ledaren i norr som gjorde detta.[52] Förmodligen kände han sig förpliktad att stödja den kungen han själv hade krönt, utländsk eller ej. Ealdred verkar ha varit en av få anglosaxiska präster som Vilhelm förlitade sig på, och efter hans död 1069 genomfördes det färre försök till att integrera anglosaxarna i den normandiska administrationen. År 1070 avhölls ett kyrkomöte i Westminster, och här avsattes flera anglosaxiska biskoper. År 1073 återstod endast två anglosaxiska biskopar, och efter att Vilhelm själv avled år 1089, återstod det endast en, Wulfstan II av Worcester.[53]

Efter Harald Godwinsons död underkastade Stigand sig ärkebiskop Vilhelm, som Ealdred hade gjort innan honom. Han var på plats vid Vilhelms kröning, men på grund av påvens bannlysning kunde han endast assistera. Trots den växande pressen fortsatte Stigand att vara på plats hos det normandiska hovet, men år 1070 avsattes han av påvliga legater och fängslades i Winchester, där han avled år 1072. Alla hans egendomar och rikedomar konfiskerades av kungen.[54] Hans stelhet och ovilja mot att lyda heliga stolen utnyttjades av normandiska påvar som grund för att den engelska kyrkan var tillbakastående och var i behov av reformer. Kung Vilhelm pekade ut Lanfranc, född i Italien och abbot i Normandie, som hans efterföljare som ärkebiskop av Canterbury.[55] Lanfranc började direkt med att reorganisera och reformera om den engelska kyrkan, däribland att framskynda processen med att ersätta alla anglosaxare med normander i de mest betydelsefulla prästerliga ämbetena.

Kyrkorna och klostren fylldes med biskopar och abbotar från Normandie och Lorraine. Dessa var ofta arroganta och taktlösa i sin behandling av anglosaxiska undersåtar. "Det var en onödig förnärmelse att styrka namnen på anglosaxiska helgon, hållna i engelsmännens ära, från kyrkokalendrarna; den nya abboten av Abingdon försökte helt och hållet att sudda ut minnet om den store sankt Æthelwold som han föraktfullt kallade för ‘en engelsk bonde’..." skrev den engelska historikern Austin Lane Poole.[56]

Med det normandiska övertaget fick kyrkan i England starka band över kanalen till den kontinentala kyrkan och dess kloster. En av de viktigaste reformerna till Lanfranc var att flytta biskopssätena till urbana områden. Även om uppskattningsvis en tiondel av Englands befolkning bodde i städer redan år 1066, fick upptagna städer som Lincoln och Norwich inga egna biskopssäten förrän efter 1066. Kommersiell verksamhet följde de kyrkliga centra. I samband med stadsnäringens tillväxt kom även fransk handelsverksamhet, och med den också de första judarna från Rouen till London.[57]

Engelsk exil[redigera | redigera wikitext]

Soldater från Varjagskåren avbildad i Skylitzes' krönika.

Ett stort antal anglosaxare, särskilt från den avsatte tidigare landägarklassen, fann till sist den nya normandiska dominansen och undertrycket oacceptabelt och emigrerade. Skottland och Östromerska riket var i synnerhet populära resmål, medan andra bosatte i Norge, Danmark, Sverige och Tyskland, och vissa kanske i så långt som till Ryssland och kusterna vid Svarta havet. Det har dokumenterats att många engelska adliga emigrerade till Östromerska riket och Konstantinopel, där de utgjorde ett dominerande element i elitstyrkan, Varjagskåren, och tjänstgjorde som personlige livvakter för den bysantinska kejsaren och svor ed till honom.

Varjagerna hade tidigare dominerats av norröna män. En källa uppger att 4 350 anglosaxiska män kom seglande i 235 skepp. År 1088 kom ett stort antal anglosaxare och daner till Östromerska riket via Medelhavet.[58] De som inte antogs i kejsarens tjänst, utplacerades längs Svarta havets kuster, men de som antogs blev så viktiga att de kallades för Englinbarrangoi från och med då. För anglosaxarna och de engelskfödda danerna hade det betydelse att de kunde fortsätta att kämpa mot normanderna, denna gång på Sicilien, som på denne tiden erövrats av bröderna Robert Guiscard och Roger Bosso från det normandiska Huset Hauteville.

Styrelseskick[redigera | redigera wikitext]

Innan normanderna invadera hade det anglosaxiska England ett av de mest välutvecklade styrelseskicken i Västeuropa. Hela England var indelat i administrativa enheter benämnt "shires" (från ags. scir = administrativ enhet eller myndighet) av bortemot enhetlig storlek och form. Dessa styrdes av ledare kända som "shire reeve" ("reeve", ags. gerefa = greve), eller som det hette, "sheriff". Shiren tenderade att vara rätt självstyrda och saknade koordinerat styre. Fornengelskt styre använde skriftlig dokumentation i stor omfattning, något som var ovanligt för kungadömena i Västeuropa, och detta främjade ett mer effektivt styrelseskick än muntlig kommunikation.

Anglosaxarna utvecklade permanenta habitat för såväl lokala som rikstäckande myndigheter. De flesta medelålderskungar flyttade konstant och höll hov där klimatet var fördelaktigt, och matförråd eller andra fördelar vid ett visst tillfälle fanns tillgängligt. Ständiga förflyttningar förhindrade en utvecklad effektiv administration, eftersom såväl folk som gods var tvungna att transporteras med hjälp av häst och kärra, inklusive arkiv och skattekistor. England hade ett permanent "finansdepartement" i Winchester innan normandernas erövring, och där inleddes framväxten av en fast och permanent byråkrati och ett riksarkiv. En annan anledning till kungadömets styrka var ett skattesystem baserat på egendomsskatt eller arrende. Landet hade dessutom nordvästra Europas mest pålitliga myntsystem, med kungligt monopol på monetarisering.

Detta välutvecklade styrelseskick togs över av normanderna, som vidareutvecklade det. De behöll strukturen, men förnyade bemanningen. I början lät kung Vilhelm vissa av de infödda att förbli i sina ämbeten, men vid hans död var nästan alla ämbetsmän normander. Latin ersatte anglosaxiska som skriftspråk i offentlige dokument. Normanderna centraliserade det självstyrda shiresystemet. Egendomsregistret i Domedagsboken omfattade nästan hela rikets jordgods och var utan sidostycke i dåtidens Europa. Den var indelat efter landets shires och innehöll listor över alla kungens länsherrar och det jordgods de hade i förläning, och dessutom upplysningar om vem som tidigare hade ägt jordgodset innan erövringen.

Systemet med bokföringen blev mer detaljerat och förfinat. Ett eget registreringskontor till att administrera skatteinkasseringar och föra register över kungens intäkter och utgifter, "the Exchequer", etablerades av Vilhelm Erövrarens son, kung Henrik I av England, och från 1150 och framåt låg kontoret för denna verksamhet i Westminster. Finansministern kallades främst för Chancellor of the Exchequer.

Normandisk arkitektur och byggverksamhet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Normandisk stil
Vita tornet avbildat i ett manuskript från 1400-talet som illustration till en dikt av Charles de Valois, hertig av Orléans (1391–1465) och som påminner om hans fängelse där (British Library).

Normanderna tog med sig sin byggnadsstil till England när de uppförde sina många borgar och fästningsverk för att säkra greppet om sin erövring. Normandisk stil präglar också kloster, kyrkor och katedraler från samma era. Benämningen innefattar varianter av romansk arkitektur som uppstod i Normandie runt 950 och som blev utbredd i de delar av Europa som normanderna erövrat eller påverkat. En stilmässig gemensamhet är de romanska rundbågarna, särskilt de som står ovanför portar, dörrar och fönster, eller i form av tunnvalv eller ribbvalv baserade på rundbågen som konstruktionsprincip. Som all romansk arkitektur kännetecknas den normandiska arkitekturen av massiva murväggar med relativt få och små öppningar. Innan normandisk arkitektur fanns det stora regionala skillnader.

Några av de mest karaktäristiska exemplen på den normandiska arkitekturen är Jumiègesklostret i Normandie, Elykatedralen i Cambridgeshire, och fästningen Clifford's Tower i York.

I Vilhelms nya normandiska "huvudstad" i Caen i Normandie, hans egen hemstad, som senare blev residensstad för hertigdömet Normandie, byggde han en fruktingjutande fästning, och tillsammans med sin hustru grundade han två kloster, det ene blev hans gravplats och det andra hennes. Även England fick många visuella uttryck på grund av normandiskt inflytande, bland dem Windsor Castle i London som säkrat älven Thames, och det store borgtornet av sten, Vita tornet, som han beordrade skulle byggas år 1078 på insidan av det sydöstra hörnet i Londons stadsmur mot Themsen. Han gjorde en symbolisk markering genom att grunda och uppföra ett kloster på slagmarken vid Hastings under tidsspannet mellan 1067 och 1070. Anglosaxiska krönikan underströk att klostret byggdes på "samma plats där Gud tillät [Vilhelm] att erövra England.»[59] Avsikten var att understryka att han inte bara vunnit England med svärd, men också att han med Guds hjälp var den rättmätiga härskaren över landet. Han krävde att högaltaret skulle stå på den plats där Harald Godwinson föll, och det mest påfallande var att ett kloster, normalt en plats för fred och gudstjänst, kallades för Battle Abbey till minne för den militära segern och erövringen.

London var den främsta av alla engelska städer. Den underkastade sig Vilhelm på ett tidigt stadium och undgick därmed den skoningslösa härjandet andra engelska städer utsatts för. Domedagsboken bevittnar att i Oxford fanns det endast 243 hus som kunde betala skatt, och de återstående 478, om ej obebodda eller i ruiner, var så förstörda att ägarna inte kunde betala. Från Chester, York och Dorchester, för att nämna några få, kom saker som var bättre. Men detta var bara ett tillfälligt tillbakaslag som kan liknas med den omfattande utvecklingen av handel som följde i tiden efter, efter att England fallit till ro igen. 1100-talet var en blomstrande epok för engelska städer. De gamla växte ut över sina stadsmurar, och nya grundades av antingen kungen eller av private herrar.[60]

Språk[redigera | redigera wikitext]

En av de tydligaste märkbara konsekvenserna av erövringen var att normandiska, en nordlig dialekt av fornfranska, undertryckte anglosaxiska eller fornengelska som de härskande klassernas språk. Detta språk, i England vidareutvecklat till anglonormandiska, blev adeln och kyrkans språk, och så småningom ersatte det även latin som administrationsspråk. En annan följd av erövringen var att franska personnamn undantryckte de anglosaxiska. Namn som William, Robert och Richard blev vanliga. Normandernas språk påverkar däremot i liten grad engelska ortsnamn, som tidigare hade fått många tillskott från skandinaver. Det är osäkert hur mycket engelska de normandiska invandrarna lärde sig, och hur mycket deras franska påverkade folkmunnen. Men daglig kontakt i handel och hushåll ledde framförallt till att många från båda folkgrupper kom att bli tvåspråkiga.

Den franskspråkiga övermakten förstärktes ytterligare och komplicerades på mitten av 1100-talet som följd av invandrare från Angevinska riket, som talade en mer kontinental dialekt av franska. I tre århundraden var varken muntlig eller skriftlig engelsk ett redskap för de som tyckte om att skriva. De flesta bevarade dokument från den följande perioden är anglonormandiska. Det var inte förrän på 1300-talet som engelskan återtog sin tidigare utbredning. Men då förändrades det engelska språket genomgripande. Det hade utvecklat sig till mellanengelska, som grundades för modern engelska. Under loppet av ett par århundraden med franskspråkig dominans ersattes en mängd engelska ord med franska. Det ledde till ett hybridspråk där det engelska kärnspråket kombinerades med ett franskt abstrakt ordförråd. De grammatiska strukturerna i språket ändrades också dramatiskt.

Det ursprungliga anglosaxiska ordförrådet bestod av uppemot 30 000 ord, huvudsakligen homogena och med bara fornvästnordiska, keltiska och latinska inlån. Englands folkmängd var omkring 2 miljoner år 1066, medan den normandiska överklassen inte utgjorde mer än 2–5 % av den samlade befolkningen. Men de språkliga barriärerna mellan klasserna var inte oöverstigliga. Order måste delas ut och bli förstådda. Det fanns mellanmän som talade båda språken, och arbetarfolk tvingades lära sig betydelsen av de franska instruktionerna. Genom att vara född och uppvuxen i England, med engelske barnskötare och tjänare, präglades även överklassen av engelska. Det är svårt att mäta exakt hur många, men en uppskattning är att tiden före 1250 var antalet lånord från fransk relativt blygsamt, runt 900, men därefter ökade det snabbt, på så vis att mellanengelska hade upptagit runt 10 000 franska lånord.[61]

Språket återspeglar att klasskillnader och språkskillnader i stor utsträckning sammanföll i en befolkning av normander som hade och anglosaxare som inte hade. Det är ingen tillfällighet att de moderne orden för djur som "swine", "ox" og "sheep" är anglosaxiska, medan namnen på motsvarande maträtter, "pork", "beef" och "mutton", är anglonormandiska. Bönderna gjorde arbetet och herrarna fick resultat.[62]

Förhållandet till Frankrike[redigera | redigera wikitext]

En romantisk skildring av Jeanne d’Arc under belägringen av Orléans, målad av Jules Eugène Lenepveu, 1886–1890.

Efter erövringen av England blev förhållandet mellan den anglonormandiska monarkin och den franske kronan allt svårare. Betydande fiendskap hade redan utvecklat sig mellan Vilhelm och hans franske feodala överherre före invasionen av England, och det förvärrades snart genom den franska kronans stöd till hans son Robert Curthose, som utkämpade en rad krig mot sin far och sedan mot sina bröder. Som hertig av Normandie var Vilhelm och hans efterkomma fortfarande vasaller av den franska kronan, men som kungar av England var de hans likställda.

På 1150-talet, då Angevinska riket bildades och Huset Plantagenet hade tagit över den engelska tronen, styrde den engelske kungen halva Frankrike och hela England, förutom Irland och Wales, och hans makt hade en mycket större omfattning än den franske kungens. Självmotsättningen i denna situation blev mer problematisk efter att den franska monarkin växt sig starkare och i högre grad krävt sin rätt mot sina vasaller. Den stora politiska krisen uppstod år 1204, då Filip II av Frankrike erövrade alla normandiska och angevinska besittningar i Frankrike, undantaget Gascogne.

På 1300-talet hade kriget som i perioder utkämpats om den engelske kungens besittningar i Frankrike efter Vilhelm Erövrarens tid eskalerat till Hundraårskriget, under Edvard III av England. Han ville återta sina förfäders besittningar i Frankrike och få full suveränitet över det han hade i England genom att bryta vasallförhållandets feodala band till den franske kungen. Kriget slutade först med den slutliga kollapsen för Plantagenets position i Frankrike år 1453, då herradömet över Normandie som bildats år 1066 förlorades.

Det engelske kungadömets franska förvecklingar innebar ständiga krig mot Frankrikes kungar i bortemot fyra århundraden. Dessa konflikter ledde till framväxten av ett ömsesidigt hat mellan England och Frankrike som fortfarande kan märkas – med utgångspunkten att det hela var ett ironiskt resultat av att det var fransk adel som erövrat England år 1066.

Eftertiden[redigera | redigera wikitext]

England och Normandies delning[redigera | redigera wikitext]

Vilhelm Erövrarens sista krig knöts till Normandies historia, striden om det tvådelade området Vexin mellan östra Normandie och Frankrike. Hoten som kom därifrån fick honom i egen person att resa år 1087 och bränna ned en fransk utpost, Mantes, endast 50 km från Paris. Medan han red genom den brinnande staden, föll han av hästen och fick inre skador av sadelknappen. Under loppet av en månad hade skadorna blivit livshotande. Han levde länge nog för att göra upp sitt arv. Robert Curthose, hans äldste son, kunde inte fråntas sin arvsrätt till hertigdömet Normandie. Eftersom England hamnat i hans händer efter erövrandet kunde han göra vad han än ville med landet. Genom att skicka kronor, svärd och spiror till sin andra son Vilhelm Rufus, fick England en ny kung. Vilhelm Erövrarens rike delades därmed längs engelska kanalen, så som det hade sett ut innan erövringen. Hans tredje son, Henrik, fick inga landområden, men en stor förmögenhet. Vilhelm Erövraren dog den 9 september 1087 efter 41 år som hertig av Normandie och 24 år som Englands kung.[63]

Englands drottning Edith (Matilida), ritning från 1851, blev symbolen för att det normandiska och det anglosaxiska England äntligen enats.

Englands näste kung kröntes i Westminster som Vilhelm II, en hänsynslös, kynisk och temperamentsfull man som mest av allt gillade att gå och jaga. På sin dödsbädd lössläppte Vilhelm Erövraren många av sina fiender, bland annat halvbrodern Odo av Bayeux, mot bättre vetande. Knappt hade Odo fått tillbaka sitt jarldöme i Kent i december 1087, innan han återigen skapat svårigheter. Utbrytningen från Normandie var mest sannolika orsaken till att hans uppror fick ett omfång som gjorde att "närmare alla normander" kom med,[64] även om det fanns undantag som Hugh, jarl av Chester, William de Warenne, och Robert Fitzhamon. Trots omfånget var upprorsmakarna spridda. De isolerades i öst och Midlands, men var ett större hot i väst mot Wales, och farligast i sydost vid Odos jarldöme och i Sussex, som tillhörde Odos halvbror Robert av Mortain. Här tog Vilhelm Rufus själv kommandot, och efter en sex veckor lång belägring av Pevensey Castle marscherade han mot Rochester.

Att upproret nedkämpades beror på att Robert Curthose inte själv invaderade England, utan endast skickade mindre trupper. Kanske var den viktigaste orsaken det stöd som Vilhelm Rufus fick från kyrkan och från den anglosaxiska befolkningen. År 1088 kunde Rufus njuta av en popularitet han snart skulle få gå miste om. Engelsmännen flockade sig om hans fanor, bland annat därför att han hade lovat dem ett rättmätigt styre och lagar, skattelättnader och jakträttigheter. Dessa löften bröts så snart kontrollen över kungadömet återigen hade säkrats. Lanfranc död år 1089, den siste som kanske kunde ha begränsat kungens hänsynslöshet.[65]

Upproret visade på att Robert Curthose och Normandie var ett konstant hot. Under ett kvarts sekel hade normandernas politik prioriterat erövringen av England. Med Vilhelm Rufus inleddes en ny fas, den engelska erövringen av Normandie, och denna process varade fram till slaget vid Tinchebray år 1106, då Robert Curthose slutligen besegrades av Vilhelm Rufus arvinge, den yngre brodern Henrik I av England. Sistnämnda gjorde Edith av Skottland till drottning 11 november 1100, samma år som Vilhelm Rufus mördades. Edith var dotter till Malcolm III av Skottland, men viktigare var det att hennes släkt på moderns sida gick tillbaka till det gamla anglosaxiska kungahuset. Bortsett från att hon tvingades att anta det normandiska namnet "Matilda", kan det symboliska värdet för det anglosaxiska kungahuset av att den normandiska kungen av England skaffade en maka inte undervärderas.

Andra invasioner av England[redigera | redigera wikitext]

Isabella av Frankrike går i land i England för att avsätta sin man, kung Edvard II av England.

Den normandiska erövringen betraktas som den sista vällyckade invasionen av England, även om den nederländska segern under ärorika revolutionen år 1688 också kan kallas en vällyckad invasion från kontinenten. En viktig skillnad är att ärorika revolutionen var ett inbördeskrig mellan två fraktioner av landets härskande klass. Anhängare av parlamentet fick hjälp av utländska styrkor för att nedkämpa anhängare av Stuartmonarkerna. Normandernas invasion utrotade eller fördrev de flesta från den infödda härskande klassen.

Ett invasionsförsök med normandernas erövring som förlaga gjorde en fransk armé med 1 200 riddere, som gick i land i England vid Sandwich den 22 maj 1216. Den leddes av prins Ludvig, som hade erbjudits den engelska tronen av missnöjda engelska adliga. Denna mäktiga armé fick kung Johan av England att fly, och Ludvig erövrade London och Winchester. Efter att Johan kort tid avlidit efteråt, kom det engelska motståndet i gång, och fransmännen gav upp med försöket och slöt fred den 11 september 1217.

En invasion som kan liknas vid ärorika revolutionen inträffade i september 1326, då Isabella av Frankrike landsteg i Essex med en utländks arméstyrka i fälttåg med Roger Mortimer och hennes son Edvard. De möttes av folk som var missnöjda med kung Edvard II av Englands styre. Kung Edvards anhängare rymde, och den 2 oktober flydde han västerut från London och tog tillflykt på godset som tillhörde den yngre Despenser i Glamorgan. Isabella och hennes armé följde efter honom och dödade bägge. Hennes omyndiga son blev därefter kung av England.

Försök till invasioner gjordes av spanjorerna år 1588 och fransmännen år 1744 och ånyo 1759, men varje gång ledde kombinationen av väderförhållanden och angrepp från den brittiska marinen på eskortfartygen till att man gav upp med försöken innan invasionsflottorna förlist hamnarna. Invasioner förbereddes även av fransmännen år 1805 och av Nazityskland år 1940, men dessa gavs upp på grund av att förberedande operationer för att oskadliggöra Storbritanniens marina (och i slutändan även luftförsvaret) misslyckats. (se Slaget om Storbritannien)

Några mindre omfattande lokala och kortvariga angrepp mot brittiska kuster nådde begränsade mål, som de franska angreppet på enskilda kuststäder under hundraårskriget, den spanske landgången i Cornwall år 1595, slaveriet av barbareskpirater på 1600-talet, och det nederländska anfallet vid slaget vid Medway år 1667.

Samtida omdömen[redigera | redigera wikitext]

Walter Scotts populära roman Ivanhoe bidrog till att den folkliga uppfattningen om att anglosaxarna var Englands egentlige förfäder. Här visas omslaget på en tecknad utgåva av Ivanhoe.

Under romantiken på början av 1800-talet gjordes Domedagsboken till en symbol på det tyranniska normandiska styret, till exempel år 1816 i en pamflett av Thomas Evans, ledare för en grupp radikala konstnärer i London: "Våra kyrkliga institutioner, vår verkliga konstitution, grundad av våra sachsiska förfäder, förstördes under den tyranni som rådde under den normandiska erövringen...»[66]

Hållningen var att den forna konstitutionen hade perverterats av normandisk tyranni, och den blev i hög grad accepterad även utanför radikala kretsar. En del av romantiken i England var en "gotisk" strömning mellan åren 1820 och 1880. Intresset för medeltiden och i synnerhet till gotiken kom till uttryck i arkitektur, konst, litteratur och politiska skrifter.

År 1819 gav författaren Walter Scott ut romanen Ivanhoe, där huvudpersonen var en ung anglosaxisk adelsman som motsatte sig övergreppen från den normandiska adeln. Hans far var ättling till kung Harald Godwinson. Romanen har beskrivits som utslagsgivande för att väcka det allmänna intresset för medeltiden i England. John Henry Newman hävdade att Scott var den förste som hade "vänt folks sinnelag i riktning mot medeltiden", och John Ruskin hävdade ungefär samma sak.[67]

Charles Kingsley skrev år 1866 romanen Hereward the Wake om det anglosaxiska motståndet, och Alfred Tennyson skrev det poetiska dramat Harold år 1876, två exemplen på talrika uttryck för uppfattningen av anglosaxarna som grymt undertryckta av de utländska normanderna. Samma uppfattning förfäktas även av flera olika historiker. Den franske historikern Augustin Thierry framhävde i sitt verk från 1825 den normandiska erövringen som ödeläggande, men att anglosaxarna aldrig övervanns helt, och att den slutgiltiga sammansmältningen av den engelska nationen skedde på 1500-talet.[68]

Den konservative historikern Henry Hallam uppfattade också erövringen som ett brott. Den anglosaxiska aden hade avsatts och folket undertryckte: "Vi skyller ingen obetydlig del av vår självrespekt till det normandiska elementet i vår befolkning och politik".[69]

Sharon Taylor skrev en inflytelserik studie av det anglosaxiska England och ett generellt engelskt historieverk mellan 1814 och 1823, där han som Hallam menade att erövringen var en katalysator som störde samhället och gav plats till en ny adel, men likväl efterlämnade samhällets väsentliga germanska institutioner oförändrade. Det anglosaxiska samhället hade blivit för svagt, och en nyttig följd av erövringen var därför att England stärktes.[70]

Under 1840-talet utvecklades uppfattningen att anglosaxarna hade styrt sig själva i lösa förbund bestående av oberoende grupperingar. Detta verkade underbygga det populära politiska kravet om större politisk makt till medelklassen, särskilt en regering som hade förlorat Krimkriget. Joshua Toulmin Smith, en brittisk politisk teoretiker och advokat från Birmingham, såg anglosaxarnas England som en förebild för lokalt självstyre och en bättre livsstil. Smith främjade outtröttligt visionen om anglosaxarna som en symbol för frihet och gemensamt ansvar.[71] "Saken är enkel," skrev Smith, "historien visar att tre, fem, åtta, tio eller flera århundrade sedan, existerade självstyre i England, och var en makt till att hålla i schack de mest ambitiösa monarker...»[72]

Historikern och biskopen William Stubbs ansåg att den normandiska invasionen summa summarum som en nödvändig och positiv händelse.

Under viktoriansk tid dominerades forskningen och framställandet av engelsk medeltidshistoria av ett triumvirat bestående av historikerna William Stubbs, Edward Augustus Freeman och John Richard Green. Deras tillvägagångssätt var annorlunda, men de förblev likväl försonade.

Greens sviktande hälsa från 1870-talet ledde till att hans The Making of England (1883) endast kom i en volym och avslutades vid år 828. Hans The Conquest of England kom ut efter hans död 1883. Han menade att erövringen avslutades år 1071.[73]

Stubbs var en konservativ präst och historieprofessor vid Oxfords universitet och en stor samlare och utgivare av källskrifter. Han ansåg att historiestudier hade en moralisk avsikt och att nutidens rötter låg i det förflutna. Den normandiska erövringen var en väsentlig och således en positiv vändpunkt som ledde England in i Europa och var början på den moderna engelska statsapparaten.[74]

Freeman var en liberal historiker, och hans omdöme vilar i huvudsak på hans enorma History of the Norman Conquest (1867–1876) i fem volymer. Den baserades på omfattande forskning, men även på ett minutiöst och till viss del pedantiskt intresse för detaljer. Det ledde till att året 1066 först behandlades i volym 3, medan de två föregående volymerna behandlade den anglosaxiska "bakgrunden". Här framhävde Freeman viktigheten av anglosaxarnas fria, lokale samhälle som förstördes av invasionen. Freeman närmade sig därmed en socialistisk syn på den anglosaxiska historien. Hans entusiasm för ämnet fick honom också att sträcka källan för att anpassa dem till hans egen syn, och ett påfallande exempel är att han gav slaget vid Hastings namnet "slaget vid Senlac", baserat på föga relevant information hos medeltidsskribenten Orderic Vitalis. Freemans verk ledde därför i samtiden till en exciterad debatt om hans användning av källtexter.[75]

På 1900-talet och framåt tenderade historikerna att moderera sig i båda riktningarna. Det anglosaxiska samhället var inte så idylliskt som 1800-talet gärna framställde det, och den normandiska erövringen var mindre tyrannisk än vad man tidigare trott. Som en av de mest kritiska perioderna i engelsk historia var det en kedja av händelser som formade England i en betydande grad, och som inte heller moderna historiker kan göra upp med. Efter att Raphael Holinshed år 1577 gav ut The Chronicles of England, Scotland, and Ireland, började han sin berättelse om Englands historia med 1066. Årtalet ses som en vändpunkt i den grad att en engelsk komedi fick titeln "1066 and All That" som en parodi på traditionell engelsk historieundervisning.

Nyckelproblemet är i förhållande till den moderna historikern Donald Matthew inte nödvändigtvis varför England lät sig erövras, utan varför normanderna visade sig vara så mycket mer vällyckade än deras danska och norska rivaler i att överta det engelska kungadömet och besitta det. Modern historieforskning har också erkänt att normanderna var mer villiga att se värdet i Englands förflutna. Påvens politik var att främja förbindelser över engelska kanalen för att förhindra angrepp och plundring från hedniska vikingahorder från norr. Normandie och England var redan före invasionen allierade i kampen mot nordborna. Erövringen var således ingen isolerad händelse. Genom att knyta en politisk bro över kanalen, blev de normandiska härskarna en maktfaktor som avslutade vikingatiden, och de blev samtidigt själva en politisk och militär makt av stor betydelse i hela Västeuropa.[76]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stafford, Pauline (1989): Unification and Conquest: A Political and Social History of England in the Tenth and Eleventh Centuries. London: Edward Arnold. ISBN 0-7131-6532-4, s. 89–92
  2. ^ Huscroft, Richard (2005): Ruling England 1042–1217. London: Pearson/Longman. ISBN 0-582-84882-2, s. 6
  3. ^ Stafford, Pauline (1989): Unification and Conquest, s. 89–92
  4. ^ Stenton, F. M. (1971): Anglo-Saxon England (3. utg.). Oxford: Oxford University Press. ISBN 978-0-19-280139-5, s. 465–466
  5. ^ Blair, Peter Hunter; Blair, Peter D. (2003): An Introduction to Anglo-Saxon England (3. utg.). Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 0-521-53777-0, s. 108
  6. ^ Bates, David (2001): William the Conqueror. Stroud, UK: Tempus. ISBN 0-7524-1980-3, s. 77–78
  7. ^ Loyn, H. R. (2000): The English Church, 940–1154. Upper Saddle River, NJ: Pearson Education. ISBN 0-582-30303-6, s. 98
  8. ^ Why the Pope Supported William's Invasion of England
  9. ^ [a b] Anglosaxisk krönika, s. 194–195
  10. ^ I tidig engelsk historia var en "thegn" en medlem av de adliga klasserna med rang mellan jarler och ordinära fria män, och beviljades land av kungen eller av lorderna för militär tjänst.
  11. ^ En fri man av lägsta rang.
  12. ^ Full titel är Vita Ædwardi Regis qui apud Westmonasterium Requiescit ("Livet till kung Edvard som vilar vid Westminster"), ca. 1067.
  13. ^ Hallam, Elizabeth M.: Domesday Book through Nine Centuries. Thames and Hudson 1986. Side 11: «...and rapid coup by Harold...»
  14. ^ Howarth, David: 1066: The Year of the Conquest, Penguin Books, 1983, s. 69–70; Houts, Elisabeth van (red.): The Gesta Normannorum Ducum of William of Jumieges, Orderic Vitalis and Robert of Torigni, Clarendon Press: Oxford, 1995, bind 2, s. 158–161
  15. ^ Richards, Julian: Blood of vikings. Hodder & Stoughton/BBC. 2001, sidan 230.
  16. ^ Anglosaksiske krønike, sidorna 196–197
  17. ^ Richards, Julian: Blood of vikings. Hodder & Stoughton/BBC. 2001, s. 228–230.
  18. ^ Anglosaksiske krønike, s. 197–199
  19. ^ Hoyt, Robert S.: Europe in the Middle Ages, 1966.
  20. ^ Anglosaksiske krønike , s. 198–199; Orderic, vol. 2, s. 168–171
  21. ^ Anglosaksiske krønike , s. 198–199; Gesta Normannorum Ducum, vol. 2, s. 166–171; Orderic, vol. 2, s. 170–179
  22. ^ Orderic, vol. 2, s. 180–183
  23. ^ Anglosaksiske krønike , s. 200; Gesta Normannorum Ducum, vol. 2, s. 170–173; Orderic, vol. 2, s. 182–183
  24. ^ Anglo-Saxon Chronicles, s. 198, 200; Gesta Normannorum Ducum, vol. 2, s. 170–173; Orderic, vol. 2, s. 182–185
  25. ^ 'Testa Normannorum Ducum, vol. 2, s. 176–179; Orderic, vol. 2, s. 204–207
  26. ^ Angelsaksisk krønike, s. 200; Florence, vol. 3, s. 4–5
  27. ^ Angelsaksisk krønike, s. 201; Florence, vol. 3, s. 4–7; Orderic, vol. 2, s. 210–215
  28. ^ Angelsaksisk krønike, s. 203; Florence, vol. 3, s. 6–9
  29. ^ Angelsaksisk krønike, s. 203; Florence, vol. 3, s. 8–9; Gesta Normannorum Ducum, vol. 2, s. 180–183; Orderic, vol. 2, s. 224–225
  30. ^ Angelsaksisk krønike, s. 202–204; Florence, vol. 3, s. 8–11; Orderic, vol. 2, s. 226–229
  31. ^ [a b c d] Orderic, vol. 2, s. 228–229
  32. ^ Angelsaksisk krønike, s. 204; Florence, vol. 3, s. 8–11; Orderic, vol. 2, s. 230–233
  33. ^ Orderic, vol. 2, s. 232–237
  34. ^ Angelsaksisk krønike, s. 205–207
  35. ^ Angelsaksisk krønike, s. 206–208; Florence, vol. 3, s. 18–21; Orderic, volym 2, sidorna 256–259
  36. ^ 5 000 (Rowse, 1979); 8 000 år 1086 (Carpenter, s. 82–83)
  37. ^ Carpenter, s. 79–80.
  38. ^ Carpenter, s. 81, 84, 86.
  39. ^ Carpenter, s. 75–76.
  40. ^ Carpenter, s. 91: "Under den första tiden, efter 1072 var Vilhelm i huvudsak frånvarande. Av 170 månader återstående av hans regim tillbringade han runt 130 av dem i Frankrike och kom tillbaka till England vid endast fyra tillfällen. Detta var ingen tillfällig fas. Frånvarande kungar fortsatte att tillbringa i bästa fall bara hälften av sin tid i England fram förlusten av Normandie år 1204. Denna frånvaro stärktes mer än den försvarade den kungliga kontrollen, då den lett fram till strukturer som upprätthöll freden. Men kungens frånvaro gjorde även så att pengar försvann från landet, pengar som det först och främst fanns behov för på den andra sidan av kanalen.»
  41. ^ Se exempelvis Penenden Heath-rättegångarna, ett tidigt försök till att inskränka Odo av Bayeuxs övegrepp.
  42. ^ Översatt från citat hos Hallem; Domesday Book (DB), ii, f. 450; Little Domesday Book (EHD), ii, 878
  43. ^ Alla hundrader var indelade i tithings (tionde), som var och en hade tio hushåll. Under detta var basenheten en hud, som var tillräckligt med jord för att ge föda åt en hel familj. Över hundraderna hade man shires. Se artikeln Härad.
  44. ^ Anglosaxiska krönikan, sida 161.
  45. ^ Hallem, Elizabeth M.: Domesday Book through Nine Centuries, London 1986, sida 18.
  46. ^ Hallem, Elizabeth M.: Domesday Book through Nine Centuries, sida 18.
  47. ^ Thomas, English s. 105–137; Thomas, 'Significance', s. 303–333
  48. ^ Thomas, English, s. 202–8
  49. ^ [a b] Powell, J. Enoch; Wallis, Keith (1968): The House of Lords in the Middle Ages: A History of the English House of Lords to 1540. London: Weidenfeld and Nicolson., s. 1
  50. ^ Walker, Ian (2000): Harold the Last Anglo-Saxon King. Gloucestershire: Wrens Park., s. 185–187
  51. ^ Williams, Ann (2000): The English and the Norman Conquest. Ipswich: Boydell Press, sida 32
  52. ^ Kapelle, William E. (1979): The Norman Conquest of the North: The Region and Its Transformation. Chapel Hill, NC: University of North Carolina Press. ISBN 0-8078-1371-0, s. 109
  53. ^ Barlow, Frank (1979): The English Church 1000–1066: A History of the Later Anglo-Saxon Church (andre utg.). New York: Longman, sida 57
  54. ^ Brooks, Nicholas (1984): The Early History of the Church of Canterbury: Christ Church from 597 to 1066. London: Leicester University Press. ISBN 0-7185-0041-5, sida 309
  55. ^ Thomas, Hugh (2007): The Norman Conquest: England after William the Conqueror. Critical Issues in History. Lanham, MD: Rowman & Littlefield Publishers, Inc. ISBN 0-7425-3840-0. sida 123
  56. ^ Poole, Austin Lane: From Domesbook to Magna Carta 1087-1216. 2. utg. Oxford Press 1987, sida 167.
  57. ^ Matthew, Donald: Britain and the Continent 1000–1300. Hodder Arnold. 2005, sida 31.
  58. ^ Turnbull, Stephen: The Walls of Constantinople, AD 324–1453, Osprey Publishing, ISBN 1-84176-759-X
  59. ^ Anglosaxiska krönikan, sida 163.
  60. ^ Poole, Austin Lane: From Domesday Book to Magna Carta 1087–1216, Oxford 1987. Sida 64–65.
  61. ^ Stockwell, Robert P.; Minkova, Donka: English words: history and structure, Cambridge University Press 2001s sida 31–37.
  62. ^ Pollard, Justin: Seven Ages of Britain. Hodder 2003. Sida 158.
  63. ^ Stenton, F.M.: Anglo-saxon England, Oxford Press, 3. utg. 1971, sida 620.
  64. ^ William av Malmesbury: Gesta regum Anglorum, ii. 361 (paragraf 306).
  65. ^ Poole, Austin Lane: From Domesday Book to Magna Carta 1087–1216, Oxford 1987, sida 100–102.
  66. ^ Evans, T. J.: Christian Policy, 2. utg. (1816), sida 16; Prothero, I. J.: Artisans and Politics in Early Nineteenth Century London: John Gast and his Times (1979), sida 88.
  67. ^ Chandler, Alice: «Sir Walter Scott and the Medieval Revival», i Nineteenth-Century Fiction 19.4 (Mars 1965): 315–332.
  68. ^ Thierry, A.: History of the Conquest of England by the Normans, engelsk översättning från franska (1841), sida 120–122.
  69. ^ Hallam, H.: View of the State of Europe during the Middle Ages, 10 utg., ii (1853), sida 307–308.
  70. ^ Hallem, Elizabeth M.: Domesday Book through Nine Centuries, sida 142; Turner, S.: The History of England during the Middel Ages, 2. utg. ii (1853), sidorna 307–308.
  71. ^ Anderson, O.: The Political Uses of History in Mid Nineteenth-Century England, Past and Present, 1967, s. 87–99
  72. ^ Smith, J. Toulmin: Local Self-Government Unmystified (1857), sida 32.
  73. ^ The Conquest of England kan läsas på nätet nästan i sin helhet.
  74. ^ Hallem, Elizabeth M.: Domesday Book through Nine Centuries, sida 145.
  75. ^ Secrets Of The Norman Invasion: Inconsistencies
  76. ^ Matthew, Donald: Britain and the Continent 1000–1300, Hodder Arnold 2005, sida 26–28

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Swanton, M. (red. & overs.) (2000): The Anglo-Saxon Chronicles, London: Phoenix, ISBN 1-84212-003-4
  • Campbell, J. (1982): The Anglo-Saxons, Oxford: Phaidon, ISBN 0-7148-2149-7
  • Carpenter, D. (2004): The Struggle for Mastery: Britain 1066-1284, Penguin history of Britain, London: Penguin, ISBN 0-14-014824-8
  • Florence av Worcester: The Chronicle of John of Worcester, red. P. McGurk, 3 bind (1995–1998), Oxford: Clarendon
  • The Gesta Normannorum Ducum of William of Jumieges, Orderic Vitalis, and Robert of Torigny, red. M. C. Van Houts, 2 bind (1992-5), Oxford: Oxford University Press
  • Hyland, Ann (1994): The Medieval Warhorse: From Byzantium to the Crusades, London: Grange Books, ISBN 1-85627-990-1.
  • Orderic Vitalis: The Ecclesiastical History of Orderic Vitalis, red. Marjorie Chibnall, 6 bind (1968–1980), Oxford: Clarendon, ISBN 0-19-822243-2
  • Rowse, A. L. (1979): The story of Britain, London: Treasure, ISBN 0-907407-84-6
  • Walker, Ian W. (1997): Harold, the last Anglo-Saxon king, Stroud, Gloucestershire: Sutton, ISBN 0-7509-1388-6
  • Thomas, Hugh M. (2003): The English and the Normans, Oxford: Oxford University Press
  • Thomas, Hugh M. (2003): "The significance and fate of the native English landowners of 1086", English Historical Review 118 (2003), s. 303–33

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]