Norrmalmstorgsdramat

Från Wikipedia
Kreditbankens före detta byggnad vid Norrmalmstorg, augusti 2012.

Norrmalmstorgsdramat var ett gisslandrama i Sverige som ägde rum den 23-28 augusti 1973 på dåvarande Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm. Nils Bejerot skulle senare ge namnet stockholmssyndromet åt en aspekt av gisslans upplevelser, och det uttrycket spred sig över hela världen.

Dramats förlopp

Snaror som användes vid rånet.
I styrelserummet (bild från 2012) planerades hur gisslandramat skulle hanteras.

Rånet började när Jan Erik "Janne" Olsson, en fånge på permission, gick in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i centrala Stockholm den 23 augusti 1973. Olsson var beväpnad med en kpist och därför tillkallades polis som sedan gick in i banken. Med vapnet sårade han en av poliserna i handen. Han hade också med sig dynamit.

Olsson, vars identitet i detta läge var okänd för polisen, tog tre kvinnor och en man ur bankpersonalen som gisslan; Birgitta Lundblad (31), Elisabeth Oldgren (21), Kristin Enmark (23) och Sven Säfström (24).

Olsson krävde att Clark Olofsson skulle föras till honom och krävde utöver detta tre miljoner svenska kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler och en flyktbil. Olofsson hämtades av polisen på fängelset i Norrköping efter ett regeringsbeslut. Men polisen släppte in honom i banken mot justitieminister Lennart Geijers och statsminister Olof Palmes order. Han fann där ytterligare en banktjänsteman, Sven Säfström (24), som införlivades med gisslan.

Rånarna och gisslan barrikaderade sig sedan i bankens valv. Två polismän lyckades smyga in i banken och stänga dörren till valvet. Den 26 augusti borrade polisen ett antal hål i taket som först användes för att föra ner en kamera och sedan, den 28 augusti, för att släppa in gas i valvet. För att hindra polisen från att använda gas tvingades gisslan under perioder stå längs väggarna med snaror runt halsen så att de skulle strypas om sövande gas sprutats in i valvet. Två gånger sköt Olsson upp genom hålen och vid det andra tillfället träffades en kriminaltekniker i handen och ansiktet.

Vid två tillfällen talade Olofsson, Olsson samt två ur gisslan med dåvarande statsministern Olof Palme. Kristin Enmarks telefonsamtal med Palme sändes direkt i radio.[1]

Dramat upplöstes i och med att polisen satte in gas. Inga av rånarna eller gisslan skadades.[2]

Efterhistoria

Janne Olsson dömdes till 10 års fängelse, avtjänade sitt straff och har sedan dess inte dömts för några liknande brott. I mitten av 1990-talet flyttade han till Thailand.

Clark Olofsson dömdes för rån i tingsrätten men friades i hovrätten eftersom han hävdade att han bara försökte skydda gisslan. Han har sedan dess upprepade gånger dömts för våldsbrott, bland annat i Danmark.

Med tanke på den långa tid som förflutit sedan Norrmalmstorgsdramat ägde rum, och det faktum att såväl rånarna som gisslan och polisen befann sig under stor psykisk press, är det svårt alternativt omöjligt att exakt utröna vad som egentligen skedde i enskilda situationer. De personer som var involverade i dramat och som ställde upp på TV-intervjuer 2003 i samband med 30-årsdagen av dramat hade emellanåt väldigt olika minnesbilder av detaljer i händelseförloppet. Mest påtagligt var att Janne Olssons och Clark Olofssons berättelser ofta går vitt isär och säger emot varandra.

De mer seglivade ryktena efter Norrmalmstorgsdramat har dock varit att:

  • Rykten cirkulerade[källa behövs] om att en eller flera av kvinnorna skulle ha utsatts för något slags övergrepp eftersom de började skrika panikartat i samband med att polisen började borra hål i taket till bankvalvet. I efterhand har detta rykte helt avskrivits och i själva verket skrek gisslan till polisen att de skulle "sluta borra".
  • Statsminister Olof Palme engagerade sig personligen i dramat och talade bland annat med en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, på telefon. Polisen spelade in totalt 45 minuter av dessa telefonsamtal och delar av detta material användes vid de följande rättegångarna. 20 minuter av bandinspelningarna klipptes dock bort och försvann spårlöst vilket gett upphov till mycket spekulation kring vad som sades under dessa delar av telefonsamtalet.[källa behövs]
  • Clark Olofsson smugglade ut en större summa pengar från banken, trots att dramat slutade med att han och Janne Olsson gav upp och överlämnade sig till polisen frivilligt. Teorier som florerat är att Olofsson skulle ha stoppat upp 10000-kronorssedlar i ändtarmen och/eller i förväg ha hyrt en bankbox i lokalen och deponerat pengarna där och/eller helt enkelt ha stoppat sedlar i kuvert och lagt dessa i bankens korgar för utgående post. Olofsson erkände i en TV-intervju 2003 att han fick med sig en större summa pengar från bankvalvet men vägrade berätta hur han bar sig åt.[källa behövs]

2016 var flyktbilen till salu. Uppgifterna om bilen på något sätt hade preparerats av polisen gick isär.[1][3]

Stockholmssyndromet

Ett berömt fenomen från norrmalmstorgdramat var Stockholmssyndromet, vilket kan liknas vid ett psykologiskt fenomen där en person i en hotsituation, som till exempel ett gisslandrama, börjar sympatisera med gärningsmannen och försvarara dennes agerande. Norrmalmstorgsdramat innehöll flera händelser som tyder på att någon form av förtroende mellan rånarna och gisslan uppstod. Här följer några exempel:

  • Kristin Enmark tog Janne Olsson i försvar när hon talade i telefon med Olof Palme. Hon menade att det var polisen som hade börjat skjuta och att Olsson bara hade försvarat sig.
  • Stämningen under telefonsamtalet blev stundtals irriterad då Enmark, som förde gisslans talan, insisterade på att rånarna och gisslan skulle få komma ut ur banklokalen, utan att hindras av polisen, och åka iväg i den flyktbil som körts fram. Olof Palme vägrade dock att gå med på något sådant eftersom han ansåg att situationen kunde bli ännu värre om man "släppte ut såna där på vägarna". Detta höll inte Kristin Enmark med om utan ansåg att det bästa för att lätta upp situationen hade varit om polisen hade gett efter för rånarnas krav.
  • Under ytterligare ett telefonsamtal, som direktsändes i radio, utvecklade Kristin Enmark sitt resonemang och hävdade att hon "...inte var det minsta rädd för vare sig Clark eller den andre... vad jag är rädd för är att polisen skall storma in här i banklokalen och börja skjuta och ha sig... för då förstår man ju att i ett sådant läge då kommer ju ingen av oss levande härifrån, då dör vi ju allihop..." Länk till intervjun finns under Externa länkar längre ned på sidan
  • Vid dramats slut krävde polisen att gisslan skulle komma ut ur valvet först, och Olsson och Olofsson sist. Rånarna vägrade dock gå med på detta då de fruktade att polisen skulle misshandla eller skjuta dem så fort gisslan, som var de enda som kunnat vittna om en sådan händelse, var utom syn- och hörhåll. Gisslan tycktes även här sympatisera med rånarna och vägrade komma ut ur bankvalvet innan Janne Olsson och Clark Olofsson gått ut.

Se även

Referenser

Externa länkar