Novaja Zemlja
Novaja Zemlja (ryska: Но́вая Земля́ eller "Nya Landet") är en ögrupp i Norra ishavet bland Rysslands arktiska öar. Den ligger i Archangelsk oblast mellan 70° 30' och 77° (Kap Mauritius) nordlig bredd samt mellan 52° och 69° östlig längd, och skiljer Karahavet i öst från Barents hav i väst. Öarna utgör ett administrativt distrikt inom oblastet, och har en yta på 79 788,27 km².[1] Novaja Zemlja är praktiskt taget obebott, förutom huvudorten Belusja Guba. Den totala folkmängden för Novaja Zemlja var 2 897 invånare i början av 2012.[2] Öarna användes under sovjettiden (1955-1990) för kärnvapenprov. Totalt 134 kärnladdningar sprängdes, varav 87 atmosfäriska.
Historia[redigera | redigera wikitext]
Novaja Zemlja tycks redan på 1000-talet ha varit känt av Novgorods jägare, men dess geografiska upptäckt inträffade först på 1500-talet. Vanligen antas Novaja Zemlja vara det öde land, som sir Hugh Willoughby 1553 påträffade (Nordenskiöld anser dock detta ha varit ön Kolgujev). Med säkerhet nåddes Novaja Zemlja av St. Borough 1556. De viktigaste underrättelserna om ön härstammar dock från Willem Barents, som 1594 undersökte en del av västra kusten och 1596-97 framträngde även till dess östra kust. Rykten om guld och silver på ön föranledde flera ryska expeditioner i senare hälften av 1700-talet. En sådan under Savva Losjkin fullbordade 1760-62 en kringsegling av öarna.
Men den viktigaste expeditionen dit efter Barents utfördes av Rozmyslov (1769), som lämnade den första beskrivningen över Matotjkin sjar. Bland nyare resor må anföras följande för kännedomen om ön mer eller mindre viktiga: Lütkes resor 1821-24, Pachtusovs 1832-35, v. Baërs expedition 1837, Moisejevs och Zivolkas 1838-39 samt resor av Rosenthal och Heuglin, Wilczek (1872), Payer och Weyprecht, Johannesen, Nordenskiöld (1875) m.fl. På uppdrag av ryska regeringen anlade löjtnant Tjagin 1877 vid Möllerviken på västkusten en permanent station till de sjöfarandes tjänst, försedd med goda hus och en livräddningsbåt. 1878 färdades Grinevetskij tvärs över ön från Karmakuli till östra kusten, och 1895 gjorde T. Tjernysjev viktiga undersökningar på västra kusten mellan halvön Gåslandet och Matotjkin sjar samt gick över ön från Karmakuli till Golitsynviken på östra kusten.
Geografi[redigera | redigera wikitext]
Ögruppens totala areal är på cirka 80 000 km².[1] Områdets dominerande delar är Severnyjön (о́стров Се́верный, Severny ostrov, "Nordön") och Juzjnyjön (Южный остров, Juzjnyj ostrov, "Sydön", på norska tidigare benämnd "Gåselandet"). Ibland räknar man även in Vajgatjön (Вайга́ч, Vajgatj), ca 3 398 km², i området.
Genom Kariska sundet (Karaporten) skiljs sydön från Vajgatjön. Novaja Zemlja delas av en smal, krokig kanal, Matotjkin sjar, i två delar, av vilka Nordön omfattar cirka 60 procent av ytan och Sydön cirka 40 procent. En större ö vid södra kusten, Mesjdusjarskij, är på 321 kvadratkilometer, och övriga kustnära öar totalt omkring 400 kvadratkilometer. Bland kusternas många vikar kan Namnlösa viken nämnas. Den bildar nämligen en gräns mellan Sydöns södra och norra del. Landet norr om denna vik är ett äkta alplandskap, vars toppar (till omkring, 1 200 m ö.h.) ofta bildar utgångspunkt för glaciärer, men området söder om viken har endast obetydliga höjder (de högsta omkring 600 m ö.h.), saknar äkta glaciärer, men har vidsträckta firnområden. Upp till Namnlösa viken är Novaja Zemlja en fortsättning av Paj Choj-bergen på fastlandet, och bergvecken har här en nordvästlig riktning, men från viken norrut råder däremot en nordöstlig riktning, och där de båda dislokationsriktningarna sammanträffar vid Namnlösa viken, finns en ansenlig förkastning.
Geologi[redigera | redigera wikitext]
Matotjkin sjar har utseendet av att vara en erosionsdal. Flera andra sådana finns jämväl, som går tvärs över ön och gör det möjligt att komma från den ena kusten till den andra utan nämnvärd stigning. Berggrunden består i söder huvudsakligen av siluriska och devoniska lager, genombrutna av eruptiva bergmassor (porfyr, mandelsten, diorit, diabas), på några ställen uppträder granit, glimmerskiffer. I norra delen syns däremot karbonformationen förhärska. Även jura- och tertiärformationerna förekommer på ön. Erosionen, som här understöds av de skarpa temperaturväxlingarna och av vindarna, har sönderdelat ytan i en mängd isolerade partier. Floderna är merendels obetydliga, ofta blott några meter breda, och karakteriseras genom vidsträckta deltabildningar, vilka icke sällan sträcker sig över flera km. Den allra nordligaste delen av Novaja Zemlja (norr om Korsviken) är en låg (omkr. 600 m hög) platå, högst i sydöst, lägst i nordväst, här och där täckt av inlandsis (endast på östra kusten finns ett isfritt kustområde). Glaciärer förekommer ända ned till Namnlösa viken; och norr om Matotjkin sjar nedskjuter allestädes väldiga sådana i dalarna.
Klimat och djurliv[redigera | redigera wikitext]
Temperaturen är högre på västra kusten än på den östra. Medeltemperaturen vid västra ändan av Matotjkin sjar är -8,3°, men avtar söderut (under 70° 35' är den -9,5°). Sommarens medeltemperatur är på förra stället 2,5°, vinterns -20°. Växtlighet förekommer blott på de postpliocena marina avlagringarna. Den kända fanerogamfloran på ön (väsentligen söder om 74°, norr därom har ytterst få arter anträffats) räknar omkr. 200 arter.
Det inre av ön tycks sakna allt djurliv, med undantag av en eller annan flyttfågel, fjällämmel, fjällräv, isbjörn eller ren. Även insekterna är få. Däremot livas kusten av ett oräkneligt antal flyttfåglar, och klipporna är på många ställen bokstavligen täckta med miljoner alkor och grisslor, medan otaliga flockar av änder, gäss och svanar varje sommar svärmar omkring i dalarna och på sjöarna i öns södra del. Valar, valrossar, sälar och springare finns också i stort antal.
Det rika djurlivet vid kusten ditlockade tidigt ryska jägare, och många övervintrade flera år i rad. 1909 gjordes från Archangelsk ett försök att grundlägga en fiskarkoloni på ön. Men 1912 blev det, i följd av ogynnsamma isförhållanden, omöjligt att komma fram till kolonin med nödvändiga förråd, och när detta på sommaren 1913 lyckades, befanns det, att alla de kvarlämnade (omkring 100 personer) hade svultit ihjäl.
Kärnvapenprov[redigera | redigera wikitext]
I mitten av 1950-talet etablerade Sovjetunionen ett fält för kärnvapen på Novaja Zemlja, som användes under merparten av kalla kriget.
"Fält A", Chernaya Guba (70,7N 54,6Ö), användes huvudsakligen mellan 1955 och 1962.[3] "Fält B", Matotsjkin Sjar (73,4N 54,9Ö) användes till underjordiska provsprängningar mellan 1964 och 1990.[4] Inom "fält B" ligger den för militärer och gruvarbetare avsedda orten Severnyj[5] som förstördes av Tsarbombens tryckvåg.[6] "Fält C", Sukhoy Nos (73,7N 54,0Ö) användes mellan 1957 och 1962 och var fältet där den 50 megaton stora Tsarbomben sprängdes i oktober 1961.[7]
Det försiggick också prov på andra platser på öarna; det officiella provsprängningsfältet täckte mer än halva ögruppen. År 1989 medförde glasnost att provsprängningarna på Novaja Zemlja blev mer allmänt kända i Sovjetunionen - i väst hade det varit välkänt hela tiden att ögruppen användes som provområde. Bara ett år senare blev fältet föremål för protester från Greenpeace-aktivister.
Den sista provsprängningen i full skala gjordes år 1990, detta var också Sovjetunionens och Rysslands allra sista provsprängning. Av klimatologiska orsaker har MinAtom (det ryska atomenergiministeriet) utfört en serie mindre hydronukleära experiment i närheten av Matotsjkin Sjar varje sommar i juli och augusti sedan 2000.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Federalnaja Sluzjba Gosudarstvennoj Statistiki; Baza dannych pokazatelej munitsipalnych obrazovanij Arkiverad 3 april 2012 hämtat från the Wayback Machine. Databas över ryska administrativa enheter. Läst 7 september 2010.
- ^ Численность населения Российской Федерации по муниципальным образованиям на 1 января 2012 года (komprimerad fil, .rar) Arkiverad 13 maj 2019 hämtat från the Wayback Machine. Invånarantal i Rysslands administrativa enheter 1 januari 2012. Läst 30 september 2012.
- ^ Khalturin, Vitalij I (et al.), A Review of Nuclear Testing by the Soviet Union at Novaya Zemlya, 1955--1990, s. 13, läst 13 september 2012.
- ^ Khalturin, Vitalij I (et al.), A Review of Nuclear Testing by the Soviet Union at Novaya Zemlya, 1955--1990, s. 13 & 20, läst 13 september 2012.
- ^ Khalturin, Vitalij I (et al.), A Review of Nuclear Testing by the Soviet Union at Novaya Zemlya, 1955--1990, s. 21, läst 13 september 2012.
- ^ Khalturin, Vitalij I (et al.), A Review of Nuclear Testing by the Soviet Union at Novaya Zemlya, 1955--1990, s. 18, läst 13 september 2012.
- ^ Khalturin, Vitalij I (et al.), A Review of Nuclear Testing by the Soviet Union at Novaya Zemlya, 1955--1990, s. 14 - 15, läst 13 september 2012.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Novaja Zemlja, 1904–1926.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Novaja Zemlja.
Wikimedia Commons har media som rör