Nusch-Nuschi

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Paul Hindemith 1923

Das Nusch-Nuschi är en opera i en akt med musik av Paul Hindemith och libretto av Franz Blei.

Operan har undertiteln Ett stycke för burmesiska marionetter i en akt (Ein Spiel für burmanische Marionetten in einem Akt). Det är ett scenverk med både sångare och dansare. Det var det andra verket i en triptyk av expressionistiska en-aktsoperor operas, där de andra var Mörder, Hoffnung der Frauen och Sancta Susanna. Det var Hindemiths första operor.[1] De två första hade premiär i Stuttgart den 4 juni 1921, alla tre framfördes på Frankfurtoperan 1922.

Om operan[redigera | redigera wikitext]

Hindemith upplevde första världskriget som soldat i Belgien och norra Frankrike. Efter kriget blev han intresserad av expressionismen. Det var en period av stora förändringar i samhället och Hindemith beskrev det som om "den gamla världen exploderade".[2] Das Nusch-Nuschi bygger på pjäsen med samma namn av Franz Blei från 1904, med undertiteln "Ett stycken för burmesiska marionetter".[3] Blei var en stor beundrare av Richard Wagner i sin ungdom, men kom senare att engagera sig i den satiriska tidskriften Simplicissimus och skrev pjäser till kabarén Die Elf Scharfrichter i München samt fokuserade på docksatir.[4]

Till formen är Das Nusch-Nuschi en operaparodi som gick hårt åt Puccini, Richard Strauss och Wagner. Särskilt driften med Wagner chockerade den tyska operapubliken och betraktades som ett nationellt helgerån, så det lilla marionettspelet fick dåligt rykte från första början. 1958 drog Hindemith tillbaka trilogin. Svensk premiär på Ystadoperan den 18 juli 1983.

Personer[redigera | redigera wikitext]

Roller Stämma Premiärbesättning,[5] 4 juni 1921
(Dirigent: Fritz Busch)
Rag-weng berättare
Nusch-Nuschi, ett mytologisk odjur stum roll
Zatwai, förförare av kejsarens fyra fruar stum roll
Tum Tum, Zatwais tjänare tenor buffo Heinrich Lohalm
Kejsare Mung Tha Bya bas Albin Swoboda, Jr.
Kyce Waing, en arméchef bas Reinhold Fritz
Bangsa sopran Erna Ellmenreich
Osasa sopran
Ratasata sopran
Twaise kontraalt
Susulü tenor Felix Decken
Kamadewa tenor
Ceremonimästaren bas
Bödeln bas
Tiggaren bas
Förste dansaren sopran
Andre dansaren sopran
Förste jungfrun sopran
Andra jungfrun sopran
Tredje jungfrun kontraalt
Förste poeten tenor
Andre poeten bas
Förste härold bas
Andre härold tenor
Första apan tenor
Andra apan tenor

Handling[redigera | redigera wikitext]

På uppdrag av sin herre Zatwai skall Tum-Tum enlevera en kvinna från kejsarens harem, men alla kejsarens fyra hustrur vill följa med honom för att bli älskade av den sköne Zatwai. Tum-Tum, som anar oråd, börjar söka efter en ny herre. Kamadewa, begärets gud, förutspår att Tum-Tum kommer att få tur eftersom denne har hjälpt kejsarens hustrur att finna lust. Sedan försvinner Kamadewa igen, men han lämnar kvar sitt riddjur, en nusch-nuschi, "till hälften råtta och till hälften kajman". En full general skräms av nusch-nuschi, men Tum-Tum hjälper honom och blir som tack anställd. Kejsarens fyra hustrur blir tillfredsställda hos Zatwai. Men Tum-Tum anklagas för enleveringen och det blir rättegång. Han skyller på att han bara har lytt sin herres befallning. Kejsaren befaller att generalen skall kastreras. Bödeln återvänder efter outrättat värv och lämnar följande besked: "Det var inte längre nödvändigt." Kamadewa uppenbarar sig i triumf. Endast en gammal tiggare erinrar om den världsliga kärlekens och lustans förgänglighet.

Musiken[redigera | redigera wikitext]

Hindemith komponerade operan 1920 och slutförde verket den 14 augusti samma år. Det är ett lekfullt verk med inslag av slapstick, i kontrast till de andra verket i triptyken. Operan är i tradition med commedia dell'arte med dess stereotypa karaktärer. Det är en satir av europeiska dramer och operor. Hindemith använder traditionella musikformer, ofta som parodi. Ett citat från Wagners Tristan och Isolde: Kung Markes "Mir dies!", ansågs som helgerån av några av Hindemiths samtida.[6][7]

Hindemith citerar också från Till Eulenspiegels lustige Streiche av Richard Strauss, samt parodierar den exotiska klangbilden från Gustav Mahlers Das Lied von der Erde med celesta, mandolin, harpa och engelskt horn. Han kontrasterar ljuv musik med "skriken från två tama apor" och parodierar Max Regers "neo-barocka" stil med en grotesk "koralfuga".[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ & Kingsbury 2017.
  2. ^ [a b] Schubert 2004.
  3. ^ Haney 2008, s. 340.
  4. ^ Haney 2008, s. 343.
  5. ^ Almanacco 2017.
  6. ^ Schott 2017.
  7. ^ Haney 2008.

Källor[redigera | redigera wikitext]