Nya sakligheten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Nya sakligheten (ty. Die Neue Sachlichkeit), begrepp för en stilriktning inom konst, litteratur, filmkonst och arkitektur som hade betydelse framförallt under 1920- och 1930-talen.

Nya sakligheten inom konsten[redigera | redigera wikitext]

Termen myntades 1923 för att beskriva målningar av de tyska konstnärerna Max Beckmann, Otto Dix och George Grosz. Den nya sakligheten riktade sig närmast mot expressionism och futurism och anknöt till klassicismens kyliga och detaljskarpa måleri. [1]

Det rör sig om tydliga, detaljerade, starkt realistiska, ibland groteska, satiriska målningar och teckningar med ett starkt desillusionerat uttryck och är en form av socialrealism. Det närmast övertydliga återgivandet samt ett hårt och kallt ljus gav bilderna drag av overklighet och bidrog till benämningen "magisk realism". [1]

Riktningen spreds i hela Europa och även till USA och Mexiko (Rivera). I Sverige företräddes rörelsen av bland andra Arvid Fougstedt och Otte Sköld.[1]

Nya sakligheten inom litteraturen[redigera | redigera wikitext]

För litteraturen innebar riktningen främst en förnyelse av lyriken. Tyskar som Erich Kästner och Joachim Ringelnatz skildrade samhället i en kärv och galghumoristisk ton. Ett socialt patos slog igenom. I Sverige blev detta drag påtagligt under främst 1930-talet hos så skilda naturer som clarteisten Erik Blomberg och lundaakademikern Hjalmar Gullberg.[1]

Nya sakligheten inom arkitekturen[redigera | redigera wikitext]

Inom arkitekturen är Den nya sakligheten en gren av den modernistiska arkitekturen. Det var de tyskspråkiga arkitekterna av Neue Sachlichkeit som var de mest tongivande. Det fanns en stark socialistisk dimension i deras arbete[källa behövs] och frågan som man fokuserade på var hur man kunde upprätta en minimumstandard för bostäder.

Nya sakligheten inom musiken[redigera | redigera wikitext]

Riktning inom främst protestantisk kyrkomusik under 1900-talet som ville anknyta till barockens och annan tidig musiks mer antisubjektiva stil. Harmoniken är som regel modal eller pentatonisk och satsen polyfon och rytmiskt livlig. Den representeras i Tyskland av bland andra Hugo Distler och Ernst Pepping, i Sverige av Gottfrid Berg[2] och Gunnar Thyrestam.[3]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Bra Böckers lexikon, 1978
  2. ^ Svensk musik: Gottfrid Berg, läst 19 juni 2016
  3. ^ Connor, H. (1977). Svensk musik 2. Från Midsommarvaka till Aniara. Sid. 264 f