Obligatorisk svenskundervisning i Finland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om kontroversen, för skolämnet se Andra inhemska språket.

Obligatorisk svenskundervisning i Finland innebär att finskspråkiga skolelever i Finland ges obligatorisk undervisning i det svenska språket. I finskspråkiga grundskolor är sedan 1970-talet svenska ett obligatoriskt ämne i årskurserna 7–9. I gymnasiet har svenska alltid varit ett obligatoriskt ämne.

Finska är på samma sätt ett obligatoriskt ämne för svenskspråkiga elever, men det läser man vanligtvis redan från årskurs 3. Inom utbildningssammanhang används oftast benämningen andra inhemska språket om det språk, svenska eller finska, som en elev inte har som modersmål. Både finska och svenska officiella språk i Finland enligt grundlagen. Det stadgas även i lagstiftningen att alla studerande och statstjänstemän skall behärska båda inhemska språken. Lagar om tvåspråkighet gäller dock endast på Finlands fastland; det självstyrande Åland är officiellt enspråkigt svenskt.

I folkskolan var det andra inhemska språket inte obligatoriskt, utan obligatoriet gällde endast elever i läroverken och gymnasierna. Genom grundskolereformen, som förlängde läroplikten på 1970-talet och gjorde skolan mer jämlik mellan socialgrupper, blev det andra inhemska obligatoriskt på grundskolornas tre sista årskurser. Detta har bidragit till att göra svenskundervisningen mer kontroversiell.

Kontrovers[redigera | redigera wikitext]

Vissa finska nationalister, särskilt i östra och norra Finland där antalet svenskspråkiga (finlandssvenskar) är i stor minoritet,[källa behövs] vill göra svenska till ett valbart ämne. Politiskt drivs kravet särskilt av nationalistiska Finskhetsförbundet och av det högerextrema partiet Sannfinländarna, men rörelsen har anhängare i de flesta politiska partier. Vid Samlingspartiets partikongress år 2010 godkändes en motion om att göra svenskundervisningen frivillig i finskspråkiga skolor. Partiledningen beslöt dock att motionen inte föranleder några åtgärder med motiveringen: ”Partiet godkände olika beslut som står i konflikt med varandra och därför har partiledningen tolkningsrätt och väljer att tolka besluten så att man tänker strunta i motionen om att göra skolsvenskan frivillig”[1].

Förespråkarna av obligatorisk svenskundervisning anser att det ger Finland en större gemenskap med övriga Norden. Både finnar och finlandssvenskar kan hävda att samhällelig service måste kunna erbjudas på Finlands båda officiella språk, och att statligt anställda därför bör vara tvåspråkiga eller grundservicen för den finlandssvenska minoriteten i alla fall skulle arrangeras regionalt på något sätt om alla tjänstemän inte kan svenska. Man kan också hänvisa till att de flesta finskspråkiga är positivt inställda till svenskan och att många har personlig nytta av sina svenskkunskaper, då de till exempel i yrkeslivet behöver odla kontakter med Sverige. Förespråkarna hänvisar också till att svenskans är ett officiellt språk i Finland, och att det därmed enligt lagen skall ha samma ställning som finskan.

Huvudargumenten mot den obligatoriska svenskan är dels utilitaristiska, dels nationalistiska. Förespråkarna hävdar att det är onödigt för någon som bor långt inne i östra Finland, hundratals kilometer från närmaste svenskspråkiga kommun, att behöva lära sig ett språk som de kanske i praktiken kommer att ha en liten användning av. Det hävdas att de med svenska som modersmål (5,5 procent av befolkningen[2]) behärskar finskan så bra, att en finne inte heller i kontakten med dessa skulle behöva några kunskaper i svenska. Det bör dock noteras att det finns en stark flyttrörelse till den tvåspråkiga huvudstadsregionen (där ca 6,5 % av befolkningen har svenska som modersmål[3]) och att delar av i synnerhet den äldre befolkningen i svenskbygderna har obefintliga kunskaper i finska.

Ett motargument mot nordismen brukar vara att Finlands nordiska anknytning skulle vara mindre viktig nu när landet är med i EU och då anknytningen inte längre behövs som en hjälp att möta påverkan från Sovjetunionen (samarbetet har fått en mer undanskymd roll[4]). Förespråkarna för nordism är inte överens.

Ett motargument mot den andra ståndpunkten brukar vara att tvåspråkighetsargumentet bara gäller den svenskspråkiga befolkningen i till exempel huvudstadsregionen: de svenskspråkigas kunskaper i finska varierar kraftigt regionalt och betydelsen av att kunna använda sitt starkaste språk till exempel vid personliga, eventuellt svåra konfrontationer med myndigheter, är betydande för den personliga integriteten.

Kontroversen försvåras av att de olika inställningarna färgas av känslomässiga, djupgående upplevelser och historiska minnen: känslan hos finnar av att en gång ha varit förtryckta under svenske kungen, känslan hos finlandssvenskar av att inte få erkänsla för sina historiska bidrag till Finlands kultur, och möjligen också av negativa minnen från den egna skoltiden: att det mycket annorlunda språket varit svårt att lära (vilket kan gälla bägge sidor, i de delar av Finland där det andra inhemska språket inte talas i stor utsträckning).[5]

Texten lyder "Bort med tvångssvenska".

Uttrycket "pakkoruotsi" - "tvångssvenska"[redigera | redigera wikitext]

Den obligatoriska svenskundervisningen i Finland kallas nedsättande av, en del, finnar för pakkoruotsi vilket betyder tvångssvenska. Logotypen, som har skapats av Finskhetsförbundet, illustrerar, med en stil lånad från skyltar och anvisningsetiketter, en person som slänger bokstaven Å i ett sopkärl. Bokstaven symboliserar det svenska språket och dess ställning i Finland. Bokstaven "Å" har nämligen ringa funktion i modernt finskt skriftspråk och används i regel endast vid utskrivning av skandinaviska, av historiska skäl främst svenska namn. På samma sätt kallas den obligatoriska finskundervisningen ibland för tvångsfinska (på finska pakkosuomi').

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska YLE.fi. Arkiverad 24 november 2010 hämtat från the Wayback Machine. (svenska)
  2. ^ Statistikcentralen i Finland (svenska)
  3. ^ Webbportalen www.helsingforsregionen.fi: Väestö: Helsingin seudun keskeiset tunnusluvut / Helsingin kaupungin tietokeskus[död länk]. (finska) Läst 25 januari 2013.
  4. ^ Finländska utrikesministeriet: Pohjoismaiden ministerineuvosto 30 vuotta: Historiaa suurvaltakiistojen varjossa[död länk]. (finska) Läst 29 maj 2007.
  5. ^ Hult, F.M., & Pietikäinen, S. (2014). Shaping discourses of multilingualism through a language ideological debate: The case of Swedish in Finland. Journal of Language and Politics, 13, 1-20.