Odört

Odört
Kvist med blomklasar och en klase med mogna frukter Smådel av blomflock, sedd från undersidan Blomma, förstorad Frömjölkapsel, förstorad Pollen, förstorat Pistill Dito i längdsnitt Dito i tvärsnitt Frukt i tvärsnitt Delfrukter med fäste Dito i tvärsnitt Dito i längdsnitt
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Växter Plantae
Division	Fröväxter Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter Angiospermae
Klass	Trikolpater Eudicotyledonae
Ordning	Araliaordningen Apiales
Familj	Flockblommiga växter Apiaceae
Släkte	Odörtssläktet Conium
Art	Odört C. maculatum
Vetenskapligt namn
§ Conium maculatum
Auktor	L., 1753
Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen Växtindex

Odört (Conium maculatum)L. är en tvåårig växt som tillhör familjen flockblommiga växter. Den blir mellan en halv och två meter hög, och blommar från juni till augusti med vita blommor i flockar med 10 till 20 strålar.

Blomflock

Odört utmärks av en kväljande lukt, som påminner om lukten av råtturin. Stjälken är glänsande kal, slät och nertill rödlilafläckig. Nedre blad liknar de som hundkäx har, men är större, mörkgröna och helt kala. De har även flikar med små vita spetsar. Frukterna blir mellan 2,5 och 3,5 mm och är grönbruna, nästan klotrunda med knottriga åsar.

Habitat

Finns i så gott som hela Europa, men avtar i norra delen.

Dess utbredning i Norden är strax söder om Mälaren och runt de sydliga kusterna i Sverige, Finlands sydspets, mycket små områden i södra Norge och delar av Danmark.

Odört är sällsynt i Sverige men kan påträffas förvildad.

Förekommer i några lokaler i norra Nordamerika, men är inte ursprunglig där.

Kan finnas på gårdar, vid vägkanter, tångvallar, på ruderatmark, och intill hamnar.

Biotop

Den trivs på frisk till fuktig, närings- och kväverik mark.

Giftighet

Odörten är känd för sitt starka gift. Hela växten är mycket giftig och det är framförallt de omogna fröna och bladen som är allra mest verksamma. Giftigheten beror i hög grad på växtstället. De exemplar som vuxit på en kylig och mörk plats är särskilt giftiga till skillnad från dem som vuxit på ett varmt och solbelyst ställe vilka kan vara nästintill ofarliga. Odörten innehåller ett flertal giftiga substanser (alkaloider) där koniin är den viktigaste.

Giftet verkar genom att angripa det centrala nervsystemet, vilket medför en gradvis minskning av muskelstyrkan. (Farmakologiskt: strukturell inhibering av katekolaminers verkan.) Tillräckligt höga doser av giftet förlamar andningsmuskulaturen och den utsatte dör av kvävning. Medvetandet är under hela processen intakt. Det finns inget känt motgift, men den förgiftade kan överleva med hjälp av respirator till dess att toxinet metaboliserats.

Odört i kulturen

Under antiken användes odört och äkta stormhatt i de vanligaste giftdrogerna. Stormhattsgiftet, akonitin, användes till att avliva de simplaste förbrytarna, dem man ville ge en kvalfull död. Odörtsbägaren däremot var betydligt angenämare och gavs till statsfångar eller av dem som ville ta sitt liv av egen vilja. Giftbägaren, som kallades kôneion på grekiska, bestod av en blandning av odört och vallmo (opium). Kôneion kommer från ordet kônos, som betyder kägla eller snurra, och åsyftar den yrsel som föregår förlamningen vid intagandet av giftet. En av de mer kända som ändat sitt liv med giftbägaren är filosofen Sokrates (470 f.Kr. - 399 f.Kr.) som dömdes till döden för "gudlöshet" och för att ha "fördärvat ungdomen".

Etymologi

Namnet odört kommer från fornsvenska odher, som betyder vild, galen. (Jmfr. Oden och tyskans Wut vrede). Liknande namnbildning finns för odon. Conium kommer av grekiskans kôneion, se ovan. Maculatum kommer av latinets macula som betyder fläck.

Odört heter hemlock på engelska.

Bilder

• 

  Förstaårsplanta av odört

• 

  Blommor

• 

  Conium maculatum
  Herbariumbild

• 

  Omogna frukter

• 

  Frön
  Lägg märke till skalan nedtill på bilden

Se även

• Sprängört, en annan starkt giftig växt i samma familj

Externa länkar

Bilder & media

Utbredningskartor

• Norden: [1]
• Norra halvklotet: [2]

Övrigt

• Den virtuella floran
• Odört i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)