Oe och Of (lok)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Oe
Tillverkningsår1922-23
Byggt antal11
Axelföljd1'C+C1'
Effekt2880 hk
Största tillåtna hastighet60 km/h
Startdragkraft39 ton
Of
Malmtåg i Lappland (12100612683).jpg
Of-lok med malmtåg vid Torneträsk.
Tillverkningsår1924-29
Byggt antal10
Axelföljd1'C+C1'
Effekt2800 hk
Största tillåtna hastighet60 km/h
Startdragkraft40 ton

Oe- och Of-loken var en serie elektrolok vid Statens Järnvägar (SJ) som användes för att dra malmtåg vid Malmbanan från år 1922 (Oe)[1] och år 1924 (Of)[2]. Oe/Of-loken var designade som koppelstångslok och byggdes som dubbellok med axelföljden 1'C+C1'[3]. Oe-loken hade en elektrisk utrustning från en tysk tillverkare[1], medan Of-loken hade en elektrisk utrustning från en svensk tillverkare[2]. I övrigt var Oe- och Of-loken nästan identiska[2]. Under perioden 1937-44 byggdes Oe-loken om och fick bland annat likadan elektrisk utrustning som Of-loken[4]. I samband med detta så omlittererades Oe-loken till littera Of2[4]. De sista Of/Of2-loken slopades 1972 och år 1973 var samtliga Of/Of2-lok skrotade[5].

Tillverkning[redigera | redigera wikitext]

Oe-lokens mekaniska del tillverkades av AB Motala Verkstad[1]. Den elektriska delen levererades av tyska WASSEG[1]. WASSEG var en akronym för ett konsortium mellan de två elektrotekniska bolagen Siemens-Schuckertwerke (SSW) och Allgemeine Elektricitäts-Gesellshaft (AEG)[1]. Totalt 11 dubbellok färdigställdes och levererades till SJ under perioden 1922-23[1]. Under perioden 1937-44 byggdes Oe-loken om och fick bland annat likadana drivmotorer, huvudtransformatorer och reduktionsväxlar som Of-loken[4]. I samband med detta så omlittererades Oe-loken till littera Of2[4]. Tvåan lades till för att särskilja dessa lok från de ursprungliga Of-loken[4]. Ombyggnationen ombesörjdes både av AB Motala Verkstad och AB Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ)[4]. Den nya elektriska utrustningen kom från Allmänna Svenska Elektriska AB (ASEA)[2][4].

Of-lokens mekaniska del tillverkades av ASJ och den elektriska delen levererades av ASEA[2]. Totalt 10 dubbellok färdigställdes och levererades till SJ under perioden 1924-29[2].

Samtliga dubbellok hade en korg byggd i trä och täckt med teakpanel, en design som först användes i Od- och Pb-loken och senare även i de tidiga D-loken. Vissa Of/Of2-lok fick dock sina träkorgar utbytta mot stålkorgar. En bild på Of2 nr 72/73 med stålkorg finns publicerad hos Samlingsportalen, se Externa länkar. Vissa Of/Of2-lok utrustades med elektrisk tågvärme under framför allt 1940-talet[4].

Elektrisk utrustning[redigera | redigera wikitext]

Varje lokhalva hade varsin huvudtransformator, och via kontaktledningen matades primärsidorna med nominellt 15 kV enfasig växelström, antingen med frekvensen 15 eller 16⅔ Hz. På sekundärsidorna fanns fem spänningsuttag för drivmotorström, som via kontaktorer kombinerades till 10 (Oe)[1] eller 13 (Of/Of2)[2] olika nivåer av drivmotorspänningar. Föraren styrde kontaktorerna via ett reglage, den s.k. kontrollern. Kontrollern hade 10 (Oe) eller 13 (Of/Of2) huvudlägen och ett s.k. halvläge för lågfartsmanövrering[1][2]. Mellan varje huvudläge fanns ett övergångsläge som kopplade upp spänningen separat i den bakre lokhalvan[1][2]. På så sätt kunde föraren undvika allt för stora dragkraftssprång[6]. Varje lokhalva hade varsin strömavtagare, och dessa var sammankopplade med en genomgående takledning.

Of3-loken[redigera | redigera wikitext]

Under perioden 1953-61 var nio dubbellok temporärt ombyggda till sex trippellok med axelföljden 1'C+C1'+C1', där vissa dubbellok alltså delats och fogats samman till ett intakt dubbellok[7][8]. På dessa trippellok fick den mellersta sektionen sin strömavtagare demonterad, och den takmonterade högspänningsledningen täckte alla tre loksektionerna genomgående[7]. Den ursprungliga spänningsregleringen med 13 huvudlägen och 12 övergångslägen bibehölls, men istället så alternerade huvudlägena och övergångslägena mellan ett helt dubbellok och den tillfogade lokhalvan[7]. Mellan Kiruna och Narvik tilläts Of3-loken dra vagnvikter upp till 3100 ton[7]. På samma sträcka tilläts Of/Of2-loken dra max 2250 ton[7]. Även dubbelloket Type El3 vid Norges Statsbaner (NSB), som hade en liknande grundkonstruktion som Oe-loken och ungefär samma prestanda, genomgick samma konvertering där vissa dubbellok byggdes om till trippellok[9][10]. El3-loken bedrev malmtransporter på Malmbanan och Ofotbanen parallellt med SJ:s malmtågslok[10]. I samband med Of3-lokens tillkomst så omlittererades samtliga kvarvarande dubbellok till Of2[4]. Of2 och Of3 kom därefter att bara referera till dubbel- eller trippellok, oavsett den teknisk-historiska bakgrunden[4]. Ett fotografi på ett Of3 lok finns publicerat hos Samlingsportalen (se externa länkar).

Jämförelse mellan Oe/Of/Of2/Of3-loken[redigera | redigera wikitext]

Uppgifterna i tabellen är hämtade från Svenska Ellok[1][2][4][7]. Kungliga Järnvägsstyrelsen angav 1931 endast 30 tons dragkraft för Oe- och Of-loken[11]. Viktsuppgifterna för Of- och Of2-loken gäller ursprungsvärdena[4]. Under 1950-talet barlastades dessa lok till samma axeltryck som Of3-loken, 18 ton[4][7]. Of- och Of2-loken kom då att ha en tjänstevikt på 136 ton och en adhesionsvikt på 108 ton[4].

PRESTANDA DRIVMOTORER HJULDIAMETRAR DIMENSIONER VIKTER
TIM-
EFFEKT
DRAG-
KRAFT
MAX
HASTIGHET
ANTAL BETECK-
NING
UTVÄX-
LING
DRIV-
HJUL
LÖP-
HJUL
LÄNGD Ö
BUFFERTAR
HJUL-
BAS
TJÄNSTE-
VIKT
ADHESIONS-
VIKT
AXEL-
TRYCK
Oe 2880 hk 39 ton 60 km/h 4 ELM 1/1 19:93 1530 mm 850 mm 20930 mm 16600 mm 126800 kg 100800 kg 16800 kg
Of 2800 hk 40 ton " " KJ 127 22:105 " " 20926 mm 16300 mm 127800 kg 101600 kg 17000 kg
Of2 " 40 ton " " " " " " 20930 mm 16600 mm " " "
Of3 4200 hk 60 ton " 6 " " " " 31355 mm 27025 mm 204000 kg 162000 kg 18000 kg

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nordin T, Wretman L och Grundstedt O (1998). Svenska Ellok. Svenska Järnvägsklubben. sid. 95-105. ISBN 91-85098-84-1 
  • Statens Järnvägar 1906-1931. Andra Bandet.. Kungliga Järnvägsstyrelsen. 1931. sid. 474-493 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Nordin, Tore; Wretman, Lennart; Grundstedt, Ove (1998). ”Oe-loken”. Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 95-97 
  2. ^ [a b c d e f g h i j] Nordin, Tore; Wretman, Lennart; Grundstedt,Ove (1998). ”Of-loken”. Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 97-99 
  3. ^ ”SJ Littera Oe”. http://www.svenska-lok.se/motor.php?s=20&litra=Oe&typenr=. Läst 3 januari 2018. 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Nordin, Tore; Wretman, Lennart; Grundstedt, Ove (1998). ”Of2-loken”. Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 99-100 
  5. ^ ”SJ Littera Of (II)”. http://www.svenska-lok.se/motor.php?s=20&litra=Of&typenr=2. Läst 3 januari 2018. 
  6. ^ Nordin, Tore; Wretman, Lennart; Grundstedt, Ove (1998). ”Ob-loken”. Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 74 
  7. ^ [a b c d e f g] Nordin, Tore; Wretman, Lennart; Grundstedt, Ove (1998). ”Of3-loken”. Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 104-105 
  8. ^ ”SJ Littera Of (III)”. http://www.svenska-lok.se/motor.php?s=20&litra=Of&typenr=3. Läst 3 januari 2018. 
  9. ^ ”Elektrisk lokomotiv NSB”. Store Norske Leksikon. https://snl.no/Elektrisk_lokomotiv_NSB. Läst 5 januari 2018. 
  10. ^ [a b] Aspenberg, Nils Carl (2001). ”El 3” (på norska). Elektrolok i Norge. Oslo: Baneforlaget. sid. 52-54. ISBN 82-91448-42-6 
  11. ^ ”Elektriska lokomotiv och motorvagnar”. Statens Järnvägar 1906-1931. "Andra bandet". Kungliga Järnvägsstyrelsen. 1931. sid. 478