Oktoberrevolutionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Oktoberrevolutionen
Del av Ryska revolutionen, Revolutionerna 1917-1923 och Ryska inbördeskriget
Andra allryska sovjetkongressen
Andra allryska sovjetkongressen, som tog makten i oktoberrevolutionen.
Ägde rum 7–8 november 1917
Plats Petrograd, Ryssland
Resultat Bolsjevikisk seger
Stridande
Flag of the Soviet Union.svg Bolsjevikpartiet
Socialist red flag.svg Vänster-socialist-revolutionärerna
Socialist red flag.svg Röda gardet
Socialist red flag.svg 2:a allryska sovjetkongressen
Ryssland Ryska republiken (till 7 november)
Ryssland Rysslands provisoriska regering (till 8 november)
Befälhavare/ledare
Socialist red flag.svg Vladimir Lenin
Socialist red flag.svg Lev Trotskij
Socialist red flag.svg Pavel Dybenko
Ryssland Aleksandr Kerenskij
Styrka
10 000 röda sjömän, 20 000-30 000 soldater ur röda gardet 500-1 000 frivilliga soldater, 1 000 soldater ur kvinnobataljen
Förluster
Få sårade soldater ur röda gardet Alla deserterade

Oktoberrevolutionen (Октябрьская революция; officiell sovjetisk benämning i översättning: "Den stora socialistiska oktoberrevolutionen") är den del av ryska revolutionen som utbröt 7 november 1917 (n.s.) i Sankt Petersburg och 12 november i Moskva. Revolutionen pågick cirka 10 dagar och bestod i att de bolsjevikkontrollerade arbetare- och soldatsovjeterna avsatte den provisoriska regeringen vars siste regeringschef var Kerenskij och som hade skapats i och med februarirevolutionen. Efter ett flera år långt inbördeskrig resulterade oktoberrevolutionen i att Sovjetunionen ersatte den ryska staten 1922. I tsarernas Ryssland användes fortfarande den julianska kalendern, medan huvuddelen av världen i övrigt hade övergått till den gregorianska kalendern (som infördes i Ryssland året därpå). Den 7 november var alltså den 25 oktober enligt den julianska kalendern.

Oktoberrevolutionen är en term härstammande från officiell sovjetisk historieskrivning.[1] Bolsjevikerna var få och befolkningen i stort omedveten om händelserna i huvudstaden. Oktoberrevolutionen benämns i dag statskupp i encyklopedier som Nationalencyklopedin och Encyclopædia Britannica.[1][2]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter tsarens avgång den 2 mars 1917 i samband med februarirevolutionen hade den 15 mars 1917 en provisorisk regering bestående av före detta dumaledamöter under den liberale furst Lvov tagit makten. Snart uppstod en maktkamp mellan den provisoriska regeringen, som dominerades av liberaler och socialister, och Petrograds sovjet, som dominerades av kommunister. Sovjeten hade förskansat sig stor makt, bland annat inom militären, och utfärdade beslut som underminerade regeringens.

Lenin befann sig i landsflykt i Schweiz när han fick veta att tsaren blivit avsatt och att en ny provisorisk regering bildats. Han bestämde sig då för att ta sig tillbaka hem till Ryssland. Tyskland hjälpte honom i april med förflyttningen (genom Sverige) eftersom de hoppades att hans närvaro i Ryssland skulle öka den politiska instabiliteten i landet, försvaga den nya ryska regeringens ställning och dess styrka i första världskriget och att Lenin ifall han kom till makten skulle dra ur Ryssland ur kriget (vilket han sagt och också gjorde).

I juli ersattes Lvov av socialisten Aleksandr Kerenskij som regeringschef i den provisoriska regeringen. Under hösten 1917 hade landet glidit in i ett kaotiskt tillstånd. Rysslands enorma förluster på slagfälten, svälten och en svår vinter, som varit bidragande orsak till att februarirevolutionen brutit ut, hade stärkt bolsjevikernas inflytande över arbetarråden. I slutet av juli hade bolsjevikerna den egentliga makten i huvudstaden Petrograd efter att ha krävt mer makt åt sovjeterna.

De ryska förlusterna och nederlagen i det pågående första världskriget, med en armé och folk allt mer kritisk till kriget, satte press på regeringen. Den provisoriska regeringen under Kerenskij valde att fortsätta kriget, mycket på grund av påtryckningar från Storbritannien och Frankrike. Ett misslyckat kuppförsök av de revolutionära i juli ledde till att flera bolsjeviker fängslades eller drevs i landsflykt. Efter att den provisoriska regeringen behövt bolsjevikernas hjälp för att avstyra en högerkupp av general Kornilov i Petrograd ökade dessas inflytande; då Kornilovs trupper närmade sig Petrograd släpptes de fängslade bolsjevikerna fria och beväpnades och bolsjevikerna utnyttjade regeringens oförmåga för att vinna en opinionsseger.

Revolutionen[redigera | redigera wikitext]

I september saknade Kerenskij nämnvärt stöd i Petrograd, både opinionsmässigt och militärt, medan bolsjevikerna utövade stort inflytande över soldater och arbetare och hade brett folkligt stöd.

Den bolsjevikiska resningen inleddes av Jaan Anvelt i Tallinn den 5 november. Revolutionen pågick i cirka tio dagar. Bolsjevikerna placerade ut beväpnade vakter på järnvägs- och telegrafstationer. Den provisoriska regeringen i Petrograd störtades natten till den 7 november. Trotskij planerade och ledde det röda gardet på plats i Petrograd när de tog över viktiga regeringsbyggnader. På kvällen klockan 21:45 den 6 november inleddes anfallet mot Vinterpalatset där regeringen hade sitt säte, vilket signalerades med ett löst skott från kryssaren Aurora. Vinterpalatset skyddades initialt av kosacker, en kvinnobataljon samt kadettkåren, men dessa avvek så småningom. Det stormades och nästan utan blodspillan intogs det omkring klockan 2 på natten den 7:e; utan att möta större motstånd kunde de av den provisoriska regeringen som inte flytt tas till fånga (Kerenskij flydde till USA). Det är detta som i snävare mening kallas för oktoberrevolutionen. Bolsjevikerna kunde efter bara några timmar upprätta regering.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedins artikel Ryska revolutionen, på internet, den 26 juni 2008.
  2. ^ Encyclopædia Britannicas artikel Russian Revolution of 1917, på internet, den 26 juni 2008.