Olle Häger

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Olle Häger
Olle Häger 2012.
Född Olle Häger
19 september 1935
Söderala församling, Hälsingland
Död 1 november 2014 (79 år)
Hägerstens församling, Stockholm
Yrke/uppdrag Dokumentärfilmare, historiker
Maka Ethel Häger
(g 1958–2014)

Olle Häger, född 19 september 1935 i Söderala församling i Gävleborgs län[1], död 1 november 2014[2] i Stockholm, var en svensk dokumentärfilmare, TV-producent, författare och historiker,[3] mest känd från SVT:s Svart på vitt.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppvuxen som bondson i Heden, Söderala, avlade Olle Häger studentexamen 1955 i Söderhamn. Han var verksam som TV-producent från 1964 och blev filosofie licentiat vid Uppsala universitet 1967.[4] Häger lärde känna Hans Villius, som knöt honom till Sveriges Radios kulturredaktion. Det var början på ett livslångt samarbete, som snart övergick till Sveriges Television, där de skapade hundratals historiska dokumentärer och tv-program, till exempel serien Hundra svenska år (1999). Deras samarbeten blev under flera decennier ett folkkärt begrepp inom Sveriges Televisions årliga utbud. De lade särskild vikt vid att skildra den enskilda människans liv och samhällsutveckling i ett större socialt sammanhang och han skrev ofta texterna till filmkommentarerna med Hans Villius karaktäristiska "historiens röst".[5]

Häger hyste ett stort intresse för bild och fotografi. Tillsammans med Villius tilldelades han Stora journalistpriset 1986 för SVT-produktionen Svart på vitt, som duon gjorde tillsammans utifrån fördjupade betraktelser av olika gamla fotografier genom världshistorien.[3] 1991 erhöll de båda även Publicistklubbens Guldpenna.

Hägers ungdomsplan var att bli författare och han debuterade tidigt med en novell i Bonniers Litterära Magasin. Med åren blev det ett omfattande författarskap inom historia, bland annat den mer omtalade Bondens år och bagarens bilder (1987), baserad på en grannes personligt skrivna bondedagbok från en gård i Hedens by i Hälsingland. Han skrev också två humoristiska detektivromaner, Bandyspelaren som försvann i Gambia (1991) och Skratta får du göra i Sibirien (1993).

Häger erhöll professors namn 1996. Han var mycket historiskt verksam i hembygdens Hälsingland och skrev en mängd naturfilosofiska och lyriska krönikor i hälsingetidningarna. Han var en av de första att inväljas i Hälsinge Akademi 1988 och var 1998–2004 dess hövding (ordförande). Han medverkade regelbundet som författare i akademins skrifter och var engagerad i skrivartävlingar med mera. Han var även en skicklig tecknare.[6] För sina insatser i folkbildningens tjänst erhöll han 2012 Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band.

Olle Häger var morbror till journalisten Björn Häger.[7]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • David Ludvigsson: The Historian- Filmmaker's Dilemma. Historical Documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1970, CD-ROM, Version 1.04, Sveriges Släktforskarförbund (2002).
  2. ^ Tobias Bernander: "Han har haft en avgörande betydelse" Helahälsingland.se 1 november 2014. Åtkomst 2 november 2014.
  3. ^ [a b] ”Dokumentärfilmaren Olle Häger är död”. Sveriges Television. http://www.svt.se/kultur/dokumentarfilmaren-olle-hager-ar-dod. Läst 1 november 2014. 
  4. ^ Olle Häger i Svensk filmdatabas. Åtkomst 2 november 2014.
  5. ^ Hela Hälsingland 1 november 2014, "Han har haft en avgörande betydelse"
  6. ^ Hela Hälsingland 3 november 2014, "Jonas Sima minns sin arbetskamrat Olle Häger"
  7. ^ Björn Häger. "Olle Hägers råd till sig själv - om att skriva speakertexter för teve", bjornhager.blogspot.se, 1 november 2014. Åtkomst den 26 augusti 2017.


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]