Hoppa till innehållet

Olof Johansson

Från Wikipedia
Olof Johansson


Tid i befattningen
2 januari 198714 juni 1998
Företrädare Karin Söder
Efterträdare Lennart Daléus

Tid i befattningen
4 oktober 199116 juni 1994
Statsminister Carl Bildt
Företrädare Birgitta Dahl
Efterträdare Görel Thurdin

Tid i befattningen
5 maj 198122 maj 1981
Statsminister Thorbjörn Fälldin
Företrädare Ulf Adelsohn
Efterträdare Claes Elmstedt

Tid i befattningen
12 oktober 19798 oktober 1982
Statsminister Thorbjörn Fälldin
Företrädare Marianne Wahlberg
Efterträdare Posten avskaffad

Tid i befattningen
8 oktober 197618 oktober 1978
Statsminister Thorbjörn Fälldin
Företrädare Posten skapad
Efterträdare Carl Tham

Ledamot av Sveriges riksdag
Tid i befattningen
19711998
Valkrets Stockholms kommuns valkrets (1971–1988, 1991–1998)
Stockholms läns valkrets (1988–1991)

Född Sten Olof Håkan Johansson
31 juli 1937 (88 år)
Ljungby församling, Kalmar län
Politiskt parti Centerpartiet
Alma mater Handelshögskolan

Sten Olof Håkan Johansson, född 31 juli 1937 i Ljungby församling i Kalmar län,[1] är en svensk politiker (centerpartist), som var partiledare för Centerpartiet 1987–1998[2] och statsråd i regeringarna Fälldin I (energiminister 1976–1978), Fälldin II (personal- och löneminister 1979–1981 och tf. kommunikationsminister maj 1981) och regeringen Bildt (miljöminister och minister för nordiskt samarbete 1991–1994).

Johansson har också varit ordförande för Centerns Ungdomsförbund (1969–1971). Han avgick från regeringen Carl Bildt 1994, i protest mot byggandet av Öresundsbron. Under några år innan Johanssons avgång som partiledare 1998 samarbetade Centerpartiet med den då socialdemokratiska regeringen. Efter sin avgång har han bland annat varit styrelseordförande för Systembolaget (2002–2008).

Olof Johansson är son till lantbrukaren Harry Johansson och Greta, född Karlsson. Han tog studenten 1956 och därefter reservofficerexamen och bedrev studier vid Handelshögskolan i Stockholm.

Johansson arbetade som lantbrukare, journalist, kontorist, lärare och ombudsman fram till 1966. Han var sekreterare i Centerns riksdagsgrupp 1966–1969, ledamot av Stockholms kommunalfullmäktige 1966–1970, förbundsordförande för Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) 1969–1971 och ledamot av Centerns partistyrelse från 1971. Under Johanssons tid som CUF-ordförande började framför allt ungmoderater kalla CUF-are för Åsa-Nisse-marxister, ett epitet som politiska motståndare även senare använt om Johansson.[3]

Han var riksdagsledamot 1971–1998, suppleant i Skatteutskottet 1971–1976, ledamot av Miljöforskningsutredningen 1972–1974 och ledamot av Utredningen om säkerhetsåtgärder med mera i skatteprocessen 1973–1976. När Thorbjörn Fälldins första regering bildades 1976 fick Johansson en av de mest utsatta ministerposterna, som energiminister, vilket han var till regeringens avgång 1978. I Fälldins andra och tredje regeringar var han personal- och löneminister 1979–1982, samt tillförordnad kommunikationsminister i maj 1981.

Vidare var han ordförande i Rådgivande nämnden för medbestämmandefrågor 1979–1982, ordförande i Datadelegationen 1980–1982, styrelseledamot i Sveriges geologiska undersökning (SGU) från 1983 samt ledamot i Data- och offentlighetskommittén från 1984 och i Delegationen för forskning om den offentliga sektorn från 1985.

Johansson var andre vice ordförande för Centerpartiet 1979–1986 och förste vice ordförande 1986–1987. När Karin Söder hastigt avgick som partiledare för Centerpartiet i januari 1987 blev Johansson tillförordnad partiledare. Den 21 februari 1987 valdes han på en extrastämma till ny ordinarie partiordförande.[4]

År 1991 blev han miljöminister i Carl Bildts borgerliga koalitionsregering, en post som han dock lämnade sommaren 1994 i protest mot byggandet av Öresundsbron, som han länge motarbetat. Samtidigt undvek han att låta regeringen spricka till följd av frågan, genom att göra sin avskedsansökan till en personlig protest medan de tre övriga centerpartisterna i regeringen satt kvar.

År 1995 inledde Centerpartiet under Olof Johanssons ledning ett nära samarbete med den socialdemokratiska regeringen, ett samarbete som varade till 1998, då Johansson bara några månader före riksdagsvalet lämnade partiledarposten. Den av honom initierade historiska uppbrytningen av blockpolitiken blev emellertid ett trovärdighetsproblem för efterträdarna Lennart Daléus och Maud Olofsson, som båda i stället satsade på borgerlig samverkan.

Johansson förlorade sin riksdagsplats i valet 1998 och lämnade därmed politiken. Efter det har han bland annat varit styrelseordförande i Systembolaget 2002–2008. Den 14 juli 2006 utsågs han till en av fyra vindkraftsamordnare i landet.[5]

Familj och personligt

[redigera | redigera wikitext]

Johansson är gift med Marianne Moström. I ett tidigare äktenskap har han två söner.[6]

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Böcker av Johansson

[redigera | redigera wikitext]
  • Arbete för välfärd: näringspolitik, arbete och produktion utifrån centerpolitiska värderingar, Stockholm 1975 ISBN 91-36-00616-5
  • Fakta om folkvalda - Riksdagen 1985–1988, Stockholm: Riksdagens förvaltningskontor (1986). ISSN 0283-4251. s. 152.
  1. Sveriges befolkning 2000, Version 1.03, Sveriges Släktforskarförbund: Johansson, Sten Olof Håkan
  2. ”Olof Johansson - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/olof-johansson. Läst 24 januari 2018.
  3. ”Debatt i Sveriges riksdag om "Särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m m", 14 april 1977”. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/riksdagens-protokoll-197677107-torsdagen-den-14_g009107/.
  4. ”Censamf”. Tidningarnas Telegrambyrå. 21 februari 1987. Läst 23 november 2025 (via Mediearkivet).
  5. Näringsdepartementets webbplats, uppdaterad 1 oktober 2009
  6. https://www.dn.se/familj/dn-gratulerar-olof-johansson/
  7. ”Tildelinger av ordener og medaljer” (på norska). www.kongehuset.no. Norges kungahus. https://www.kongehuset.no/tildelinger.html?tid=28028&sek=27995&q=Johansson%2C+Olof&type=&aarstall=. Läst 15 december 2021.

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Företrädare:
Gösta Andersson
Centerns Ungdomsförbunds förbundsordförande
1969–1971
Efterträdare:
Karl Erik Olsson
Företrädare:
-
Sveriges energiminister
1976–1978
Efterträdare:
Carl Tham (FP)
samordnings- och energiminister
Företrädare:
Marianne Wahlberg (FP)
Sveriges personal- och löneminister
1979–1982
Efterträdare:
-
Företrädare:
Karin Söder
Centerpartiets partiledare
1987–1998
Efterträdare:
Lennart Daléus
Företrädare:
Birgitta Dahl (S)
Sveriges miljöminister
1991–1994
Efterträdare:
Görel Thurdin (C)
Företrädare:
Karin Söder
Andre vice ordförande i Centerpartiet
1979–1986
Efterträdare:
Karl Erik Olsson
Företrädare:
Karin Söder
Förste vice ordförande i Centerpartiet
1986–1987
Efterträdare:
Karl Erik Olsson