Olof den helige

Från Wikipedia
Version från den 30 augusti 2017 kl. 08.58 av Luriflax (Diskussion | Bidrag) (Rullade tillbaka redigeringar av 193.182.6.36 (diskussion) till senaste version av Boberger)
Uppslagsordet ”Sankt Olof” leder hit. För andra betydelser, se Sankt Olof (olika betydelser).
Olof Haraldsson
Medeltida skulptur av Olof i Sankt Olofs kyrka i Skåne.
Regeringstid 1015–1028
Företrädare Harald II av Danmark
Efterträdare Knut den store
Gemål Astrid Olofsdotter av Sverige
Barn Magnus den gode
Ulfhild
Ätt Hårfagreätten
Far Harald Grenske
Mor Åsta Gudbrandsdatter
Född 995
Ringerike i Buskerud
Död 29 juli 1030
Stupad i slaget vid Stiklestad

Olof den helige eller Olof (II) Haraldsson eller S:t Olof, (på norska Olav den hellige (bokmål) eller Heilag-Olav (nynorsk); även Olav digre = den store eller tjocke), född 995, död den 29 juli 1030, var kung av Norge 1015–1028 och är landets nationalhelgon. Han firas på Olsmässodagen den 29 juli.

Han var son till Harald Grenske och gift med Astrid Olofsdotter av Sverige. De hade tillsammans ett barn, Ulfhild av Norge. Olofs ende son, Magnus den gode, var utomäktenskaplig.

Biografi

Olof var i yngre år en framgångsrik viking. Han plundrade i Mälaren, i Östersjön och runt Danmarks kuster. Han deltog i tronstridigheterna i England där han förstörde London Bridge. I Normandie antog han kristendomen.

1015 landsteg han med få män i Norge och tog makten från jarlarna Håkon Eriksson och Sven Håkonsson. 1016 grundlade han staden Borg som blev norsk huvudstad. Som kung fortsatte han att kristna Norge på samma hårdhänta sätt som släktingen Olav Tryggvason. År 1028 lämnade han Norge, återvände snart med svenskt stöd och stupade i slaget vid Stiklestad 1030. Hans helighet uppenbarade sig genast genom ett stort antal underverk som skedde i närheten av hans, efter slaget undangömda, lik. Kort efter hans död byggdes domkyrkan Nidarosdomen i Trondheim, där hans reliker förvarades.

Helgon

Olof blev Nordens första och mest populära helgon. En av de äldsta kyrkorna i Sigtuna var helgad till honom, i Uppsala domkyrka blev han vid sidan av Erik den helige huvudhelgon. Sankt Olovskyrkor byggdes i Stockholm, Norrköping, och på flera håll i södra och mellersta Sverige uppfördes kyrkor helgade till honom, bland annat i Småland och på Gotland. Ett av de äldsta altarna i Lunds domkyrka var helgat åt Sankt Olof, och ett kapell restes till hans ära vid infarten till staden.[1]

Sankt Olof blev skyddspatron för de resande på Östersjön och Sankt Olavs kyrka, Tallinn är en av de kyrkor som vittnar om denna popularitet. Slottet Olofsborg (på finska Olavinlinna) i staden Nyslott (på finska Savonlinna) i Finland har också fått sitt namn efter Olof. Sankt Olofs kyrka i Österlen blev en populär vallfartsort där sjuka offrade pengar i kyrkkistan ända in på 1900-talet och där pilgrimsvandrandet aldrig upphört. Största pilgrimsdagen är här liksom i Trondheim den 29 juli då hundratals pilgrimer kommer vandrande från olika håll för att fira mässa. När Skanörs kyrka efter reformationen fick ett nytt altarverk valde man ett motiv ur Sankt Olofslegenden. Vid sidan av madonnan är Sant Olov de vanligast förekommande helgonet i Norden. I många kyrkor placerades Sankt Olof och madonnan som pendanger i kyrkorna, särskilt vanligt i småländska kyrkor.[1]

Sankt Olofs helgonattribut är att han är framställd som kung (det vill säga med krona, ibland även riksäpple), stor stridsyxa (med böjd klinga) och underliggare.

Legenden bakom hans underliggare och den i flera kyrkor bevarade scenen Sankt Olofs seglats är följande:

Olav och hans hedniske broder Harald tävlade om Norges krona. Striden skulle avgöras genom en kappsegling, där Harald seglade i den snabbe Ormen och Olav förde den tunge, otymplige Oxen. Olavs seglats blev ett mirakel, Oxen for fram över både vatten och land, och trollen som försökte hindra färden flydde slagna till sina hålor.

Bland påstådda reliker efter Olof märks hans hjälm och sporrar, som efter att ha förvarats i Nidarosdomen 1564 erövrades för Erik XIV vid det nordiska sjuårskriget.[2] Troféerna ansågs så betydelsefulla att de på 1660-talet som enda lösöre förlänades en egen plansch i stormaktstidens stora propagandaverk Suecia antiqua et hodierna.[3]

Sankt Olofskult i Sverige

I svenska kyrkor förekommer Olof den helige på kalkmålningar och altarskåp, som staty och i helgonskåp, ofta tillsammans med Erik den helige, på Skogbonaden även tillsammans med den danske Knut den helige. Han är sjömännens och böndernas skyddshelgon. Längs Nidarosvägarna vandrade pilgrimer till Olof den heliges reliker i Trondheim fram till reformationen.

Att Sankt Olofskulten var särskilt stark i Medelpad och Jämtland med omnejd framgår av att Sankt Olof ingår i många ortnamn, att Olof var ett särskilt vanligt mansnamn i regionen, och att Olofsmässa än idag firas i Härjedalen. Sankt Olofs hamn i Selånger socken är den nordligaste av hamnarna uppkallade efter honom, och är känd i ett medeltidsbrev från 1519. Enligt traditioner som upptecknades på 1680-talet uppges Olof Haraldsson ha landstigit med sin här i hamnen år 1030 på sin väg för att kristna Norge och till slaget vid Stiklestad. En pilgrimsled kallad S:t Olavsleden uppstod längs vägen, och återinvigdes vid Trondheims 1000-årsjubileum 1997.[4]

Galleri

Se även

Källor

Noter

Vidare läsning

Externa länkar