Olympiska spelen i Ramlösa

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Olympiska spelen i Ramlösa
Ramlösa station.jpg
Ramlösa station, platsen för den hästkapplöpningsbana där Olympiska spelen i Ramlösa arrangerades.
Sport(er)gymnastik, löpning, klättring, brottning, stavhopp, höjdhopp, litteratur
LandSverige och Norge
PlatsRamlösa
År1834, 1836
Geografisk omfattninghela världen
ArrangörOlympiska Föreningen

Olympiska spelen i Ramlösa var ett idrottsevenemang som hölls vid hästkapplöpningsbanan mellan Ramlösa och Helsingborg åren 1834 och 1836, med målsättningen att återuppliva de antika olympiska spelen i Sverige och Norge. Spelen arrangerades på initiativ av fäktmästaren vid Lunds universitet, Gustaf Johan Schartau, som i slutet av 1833 hade bildat Olympiska Föreningen för detta ändamål. Tanken var att spelen skulle hållas årligen.

Tävlingarna 1834 ådrog sig rimligt mycket uppmärksamhet i pressen och publikantalet var också högt. Dock var antalet tävlande en besvikelse, och spelen kritiserades för att inte kunna hålla ordning på publiken.

Inga tävlingar hölls 1835. Spelen 1836 fick avsevärt mindre uppmärksamhet i pressen, där det mest återigen framfördes kritik för den upprepade oordningen. Följaktligen blev det inte mer än två upplagor av dessa olympiska spel.

Tidigare "olympiska spel"[redigera | redigera wikitext]

Drehberg i nuvarande trädgårdsområdet Dessau-Wörlitz. Där höll furste Leopold III av Anhalt-Dessau årligen sina olympiska spel på sin hustru Luises födelsedag.

Olika typer av spel, lekar och arrangemang som tagit inspiration från antikens olympiska spel har förekommit vid ett antal tillfällen tidigare i Europa. Redan 1612 arrangerade kapten Robert Dover de numera kallade Cotswolds Olimpick Games, men då mest med målsättningen att återuppliva de gamla engelska folkfestivalerna för att trotsa den framväxande puritanska rörelsen.[1] Spelen avbröts i och med puritanernas övertagande av makten efter det engelska inbördeskriget 1642, men återupptogs under namnet Dover's Meeting 1660 efter restaurationen av monarkin.[1] Spelen urartade dock så småningom till vad som 1773 beskrevs som en "hednisk ansamling" av fylleri och oordning.[2] Denna andra omgång lades ner 1852, men spelen kom att återupplivas igen år 1963 som Robert Dover's Games.[3]

Mellan åren 1777 och 1799 höll furste Leopold III av Anhalt-Dessau vad som kan ses som de första spelen som var direkt inspirerade av den antika olympiska rörelsen i Drehberg utanför Wörlitz i nuvarande Tyskland.[4] Spelen återupplivades en kort tid mellan 1840 och 1842, och sedan 1989 hålls de återigen årligen.[5]

Ett annat arrangemang som påminde om olympiska spel hölls vartannat år från 1832 och framåt vid ett Dominikanerseminarium i Grenoble. Dessa spel pågick en bit in i 1900-talet.[4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Olympiska Föreningen bildas[redigera | redigera wikitext]

Carl von Dannfelt och Bror Cederström, två av tillskyndarna till det olympiska arrangemanget. Carl von Dannfelt och Bror Cederström, två av tillskyndarna till det olympiska arrangemanget.
Carl von Dannfelt och Bror Cederström, två av tillskyndarna till det olympiska arrangemanget.

Idén att i Sverige och Norge arrangera tävlingar med antikens olympiska spel som förebild kom från fäktmästaren vid Lunds universitet, Gustaf Johan Schartau. Schartau var son till den namnkunnige lundaprästen och väckelsepredikanten Henrik Schartau och hade under sin studietid vid Lund haft Pehr Henrik Ling, kallad den svenska gymnastikens fader, som fäktningsläromästare.[6] Ling var en stor beundrare av de antika olympiska idealen, och detta kom att göra intryck på Schartau.[7]

I början av 1830-talet tillbringade Schartau sina somrar i Helsingborg, där han för att utöka sin inkomst under universitetets sommaruppehåll erbjöd undervisning i gymnastik, fäktning och huggning.[8] Vid denna tid hade intresset för hästkapplöpningar ökat i Sverige, och sådana tävlingar hölls vid en hästkapplöpningsbana som uppförts mellan Helsingborg och Ramlösa. Här fann Schartau sin skådeplats för sin plan.

Med stöd från ett antal framstående män från nordvästra Skåne – bland andra professorn och kyrkoherden David Munck af Rosenschöld, ägaren av Ramlösa hälsobrunn överste Carl von Dannfelt samt generallöjtnanten vid Kronprinsens husarregemente Bror Cederström – startade han i slutet av 1833 den Olympiska Föreningen.[8] I en annons i Helsingborgs-Posten den 28 juni 1834 publicerade Schartau en avsiktsförklaring för den nya föreningen, i samband med förkunnandet om de nära förestående första olympiska spelen:

Det torde wara människans pligt att icke blott eftersträfwa fullkomligheter i anseende till själen; utan äfwen utbilda kroppen, så att de båda wännerna komma att stå i den inbördes enighet och jemnvigt sins emellan, att de troget stödja hwarandra under framskridande till sina fjärran aflägsna mål. Så tänkte Greklands och Roms Filosofer, och samma öfwertygelse delar äfwen den Olympiska Föreningen. Då wi älska den fornklassiska litteraturen, som ligger till grund för all högre bildning, böra wi äfwen följa de stora nationers exempel, som skänkte oss densamma.[6]

Som avslutning skrev Schartau: "De Olympiska Spelen hafva länge warit begrafne i seklernas glömska; men wi hoppas att de en dag uti föryngrad gestalt, åter skola upplefva bland Skandinaviens kraftfulla söner." I förklaringen utsträcktes därmed en inbjudan till "alla högsinte och ädle Medborgare" att delta vid ett grundande sammanträde i Helsingborg den 13 juli 1834, med avsikten att påbörja tävlingarna redan nästa dag.[9] Tanken var att de olympiska spelen sedan skulle arrangeras varje år.[10]

1834 års olympiska spel[redigera | redigera wikitext]

Förberedelser och inledning[redigera | redigera wikitext]

Tidsplanen att starta tävlingarna redan dagen efter det konstituerande mötet kunde inte förverkligas, då det den tänkta dagen hölls kappridningar vid hästkapplöpningsfältet i Helsingborg. Kappridning var den stora publiksporten vid denna tid, så olympiaden fick ändra datum.

Den 17 juli 1834 kom tävlingarna slutligen igång.[11] Någon större nationell publicitet hade tävlingarna dock inte fått, även om det i de skånska tidningarna hade tryckts ett antal artiklar som uppmärksammade dem. Helsingborgs-Posten uttalade i en artikel en optimistisk förhoppning om att det blygsamma evenemanget i framtiden kunde utvecklas till ett "mången skönt och präktigt skådespel, mången ädel och dristig handling, mången till häfderna och minnet öfwergående bragd, som skall komma fadersbröstet att widgas af glädje, modersögat att gråta af fröjd och den älskande tärnans hjerta att klappa af kärlek, lycka och förtjusning."[12] Även en del insändare från engagerade medlemmar av allmänheten publicerades. En av dessa var en underlig inlaga från David Munck af Rosenschöld där han argumenterade för att tävlingarna skulle vara av en mer praktisk natur, till exempel att löpsträckorna inte skulle vara för långa, då det svenska folket inte skulle vara tränat för långdistanslöpning.[10]

Fyra grenar[redigera | redigera wikitext]

Tävlingsprogrammet var begränsat, med endast fyra grenar utlysta:

  • Som den främsta grenen placerades tävlingar i "Wighetsrörelser och Balanser" (alltså gymnastik), där vinnaren tilldelades Olympiska Föreningens första pris i form av en guldring med inskrifter "O. F. åt segerwinnaren d. 17 juli 1834."
  • Föreningens andra pris tilldelades vinnaren av "Kapplöpning till fots å kortare och längre bana". Även här var priset en guldring.
  • Den tredje rankade grenen, och tillika föreningens tredje pris, var brottning. Här var priset istället en silverbägare med inskriften "Åt segerwinnaren wid de Olympiska täflingarne d. 17 juli 1834".
  • Den sista grenen beskrevs som "Klättring och äntring å mast och linor". Denna gren gick ut på att de tävlande skulle klättra upp för en 17 alnar (drygt 10 meter) hög mast, där priset, en silverspecie, hängde. Detta förefaller ha varit inlagt som ett mer roande moment då stången var bestruken med såpa.[11]

Deltagande[redigera | redigera wikitext]

Gymnastiktävlingarna drog sju deltagare. De vanns av Ernst Krumlinde, studerande vid Lunds universitet.[11]

Till kapplöpningstävlingarna hade 20 personer anmält sig. Dessa hade delats upp i fem lopp med fyra deltagare i varje på en 400 alnar (nära 240 meter) lång bana. De fem vinnarna från varje lopp möttes sedan i en final på en 850 alnar (drygt 500 meter) lång bana. Vinnare av finalen blev smedlärlingen Olof Jönsson från Glumslöv med en tid på 1 minut och 54 sekunder. Han var så utmattad vid målgången att enligt ett tidningsreferat "man måste stödja honom och till hans vederqwickelse anskaffa ett glas vatten: då deremot hans farligaste medtäflare, spelmannen Olof Olofsson från Råå, hwilken utan tvifwel på 1 000 alnars bana wunnit priset, befann sig så lite fatigerad, att han gerna med uppspelandet af en polska kunnat återkalla sin besegrares flydda lifsandar."[10]

Sju personer hade anmält sig till brottningstävlingen. Arrangemanget vanns av husaren Nils Lamberg.[11]

Deltagarantalet för mastklättringstävlingen uppgick till nio personer. Vinnaren var den första att lyckas att klättra upp och ta silverpengen, och turordningen avgjordes med hjälp av lottning. Stalldrängen Håkan Isaksson från Ellinge, den fjärde deltagaren i ordningen, var först att nå pengen och vann därmed tävlingen. Resterande tävlande fick dock också chansen att klättra, och Isakssons efterföljare, gossen E. Böttcher, lyckades klättra upp med sådan lätthet och kvickhet att åskådarna på plats gick samman och gav honom en prispeng på två riksdaler.[11]

I övrigt tilldelade tävlingarnas prisdomare, generallöjtnant Bror Cederström, ut extra monetära prisbelöningar till två deltagare som utmärkt sig: en i kapplöpning och en i gymnastik. Två till tre ytterligare deltagare i de övriga grenarna fick också de särskild beröm för sina insatser.[11] Totalt uppgick antalet tävlande till 43 personer.

Summering[redigera | redigera wikitext]

Vid platsen för tävlingarna, kapplöpningsfältet vid Ramlösa, finns idag en pendeltågsstation för Pågatåget (utmärkt i grönt på kartan).

Trots det blygsamma deltagarantalet blev det idrottsliga eftermälet från tävlingarna gott. Olympiaden hade tilldragit sig flera tusen åskådare och tävlingarna täcktes i stor detalj i de lokala tidningarna. Dessa är några av de tidigaste exemplen på idrottsreferat i Sverige.[13]

Däremot kom ordningen under själva arrangemanget att kritiseras hårt. De flesta funktionärer var antingen unga gossar eller "helt och hållet obscena personer", och det hade blivit stor publikträngsel runt de olika tävlingarna. Ett tidningsreferat i Helsingborgs-Posten anger: ”Redan wid lekarnes början genombröts kretsen af det påträngande folket, hwilket i stort antal, lockadt af sakens nyhet, infunnit sig. [...] Icke hälften af de omkring arenan samlade damerna fick åskåda täflingarne och till och med många bättre personer af det starkare könet, som ej med knuffningar och stötar wille bana sig wäg, gick det wäntade skådespelet förlorat.”[10] Tidningen hade också hoppats på ett större deltagarantal, men antog att många avstått på grund av "dels fördomar, dels blygsamhet eller andryghet" men yttrade hopp om att nästa års lekar skulle ge bättre uppslutning.[11]

1836 års olympiska spel[redigera | redigera wikitext]

De planerade olympiska lekarna år 1835 blev inställda, men året därefter arrangerade Schartau återigen tävlingar. Dessa hölls på samma plats som de föregående tävlingarna den 4 augusti 1836. Vid dessa spel hade tävlingsgrenarna utökats med "Språng i höjden, såväl med som utan stång samt över levande häst", samt det lite mer udda tillägget av en författartävling. Priset, en krans av ek och lager, delades ut ”åt den som författar och uppläser den bästa afhandling om de fordna Olympiska spelen jemförda med Medeltidens riddarspel, torneringar samt nyttan av kämpalekars återupplifvande i närvarande tid.”[13]

Tävlingarna detta år rönte dock ingen särskilt stor uppmärksamhet i tidningarna och endast kortfattade notiser publicerades. Ingenting nämndes om antalet tävlande eller vilka vinnarna var av de olika grenarna.

Däremot var åskådarantalet fortsatt stort, men återigen beklagade sig tidningarna över dålig ordning. Åskådarhavet hade trängt sig på i sådan utsträckning att de stört de tävlande. Pressen noterade att det ”äfven förra gången varit fallet och hoppades att det skulle bli bättre nästa gång”.[13] Det blev dock ingen ytterligare upplaga, och 1836 års tävlingar kom att bli de sista olympiska spelen som arrangerades vid Ramlösa.[11]

Tävlingslekarna i Stockholm 1843 arrangerades på Ladugårdsgärde.

Efterspel och eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Tävlingslekarna i Stockholm 1843[redigera | redigera wikitext]

Schartau gav däremot inte upp idén om idrottstävlingar i Sverige. Efter att ha lämnat sin anställning som fäktmästare vid Lunds universitet 1843 gjorde han samma år ett försök att återuppliva tävlingarna, denna gång i Stockholm. Post- och inrikes tidningar rapporterade att Schartau, tillsammans med festarrangören löjtnant Knut Erik Venne Höökerberg, den 6 augusti skulle anordna en folkfest på Ladugårdsgärde (nuvarande Gärdet) i Stockholm, där det skulle hållas offentliga tävlingslekar med målet att ”verka fördelaktigt på folkets moraliska och ästetiska utveckling”.[6] Aktiviteter som planerades var musik med körer, brottning och kämpande, äntring av mast, kappkörning, kapplöpning, boxning samt mer komiska tävlingar som säcklöpning och jagande av en inoljad sugga.

Vid sommar-OS 1936 uppmärksammades jubileet av de olympiska tävlingarna i Sverige–Norge 100 år tidigare.

Arrangemanget fick stort utrymme i Stockholmspressen och började annonseras ut redan i maj med de olympiska spelen i Ramlösa som vitsord. Följaktligen ådrog det sig stor uppmärksamhet, och enligt en uppgift ska uppemot 25 000 åskådare ha ansamlats vid tillfället för tävlingarna. En annan mer beskedlig uppskattning anger 8 000 åskådare. Oavsett resulterade det stora folkhavet i att ännu större oordning än den vid Ramlösa bröt ut, och på grund av detta kunde vissa av tävlingarna inte ens genomföras.[13] Detta förefaller ha varit Schartaus sista försök att anordna större offentliga idrottstävlingar.[6]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Tävlingarna i Ramlösa kom så småningom att falla i glömska. De förblev bortglömda i nära exakt 100 år, fram till dess att advokaten och folkminnesforskaren John Pape vid de olympiska vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen 1936 läste en notis i en tysk tidning vars rubrik lydde "Olympische Spiele in Schweden schon vor 100 Jahren" ('Olympiska spel i Sverige redan för 100 år sedan').[14] Notisen hänvisade till en artikel i Magazin für die Litteratur des Auslandes från samma år där det berättades om Olympiska Föreningens bildande samt 1834 års olympiska lekar och hur "svenskarna egentligen var de första, som återupptog och förnyade den olympiska tanken och till och med omsatte den i handling".[8]

Hästkapplöpningsbanan där tävlingarna anordnades är sedan länge försvunnen, och på dess plats står nu Helsingborgs godsbangård. Dock har olympiadens minne bevarats genom gatu- och kvartersnamn i kvarteren kring godsbaneområdet. Gatunamn som Kapplöpningsgatan och Rännarbanan anspelar till de olika grenarna under spelen, medan namnet Fäktmästaregatan anspelar på Schartau själv. Kvarteren har fått namn som Kvarteret Gymnasten, Kvarteret Brottaren, Kvarteret Olympiaden och Kvarteret Målet.[15]

I samband med sitt 100-årsjubileum utsåg Riksidrottsförbundet 100 idrottsliga kulturmiljöer i Sverige, och med anledning av de olympiska spelen 1834 och 1836 var platsen för arrangemanget – den nu försvunna hästkapplöpningsbanan – en av dessa miljöer. Den 7 september 2003 avtäckte dåvarande vice ordföranden av Helsingborgs kommunfullmäktige, Anna-Maria Myszka-Gustafsson, en minnestavla över tävlingarna placerad invid handelsområdet vid Ryttaregatan.[16]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Findling & Pelle (2004), s. 4
  2. ^ Haddon (2004), s. 169
  3. ^ Findling & Pelle (2004), s. 5
  4. ^ [a b] Horne & Whannel (2012), s. 135
  5. ^ Findling & Pelle (2004), s. 6–7
  6. ^ [a b c d] Tersmeden (2012), s. 68
  7. ^ Findling & Pelle (2004), s. 7
  8. ^ [a b c] Salomonsson (1985), s. 57
  9. ^ Salomonsson (1985), s. 57–58
  10. ^ [a b c d] Jönsson (1996)
  11. ^ [a b c d e f g h] Salomonsson (1985), s. 60
  12. ^ Salomonsson (1985), s. 59
  13. ^ [a b c d] Helsingborgs lokalhistoriska förening (2006)
  14. ^ Salomonsson (1985), s. 56–57
  15. ^ Salomonsson (1985), s. 61
  16. ^ Ohlsson, Per (8 september 2003). "Idrottskultur i praktik och teori". Helsingborgs Dagblad. Läst 10 mars 2018.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Findling, John E. & Pelle, Kimberly P. (2004). Encyclopedia of the Modern Olympic Movement. London: Greenwood Press. ISBN 0-275-97659-9
  • Haddon, Celia (2004). The First Ever English Olimpick Games. London: Hodder & Stoughton. ISBN 0-340-86274-2
  • Horne, John & Whannel, Gary (2012). Understanding the Olympics. London: Routledge ISBN 978-1-138-89024-4
  • Jönsson, Åke (1996). Olympiska spelen i Ramlösa blev ingen succé. Populär Historia, nr. 3 1996.
  • Salomonsson, Karl (1985). Olympiska spel i Helsingborg på 1830-talet. I Herlin, Tylle & Moberg, Rune (red.), Helsingborg 900 år (s. 56–61). Helsingborg: Helsingborgs kommun. ISBN 91-7690-156-4
  • Tersmeden, Fredrik (2012). Fäktmästarna vid Lunds universitet. I M. Erenius, F. Hanell, & A. Lundqvist (red.), LUGI Fäktförening 100 år 1912-2012 (s. 55–75). LUGI Fäktförening.
  • Helsingborgs lokalhistoriska förening (2006). Olympiska föreningen i Helsingborg. I Helsingborgs stadslexikon. Helsingborg: Helsingborgs lokalhistoriska förening.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Åke Svahn (1984). Olympiska Spelen i Ramlösa 1834 och 1836. Helsingborg: Föreningen Idrottsarkivet.