Orientseglare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Orientseglare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Apus pacificus -Japan -flying-8 (2).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSkärrfåglar
Caprimulgiformes
FamiljSeglare
Apodidae
SläkteApus
ArtOrientseglare
A. pacificus
Vetenskapligt namn
§ Apus pacificus
AuktorLatham, 1801
Utbredning
ApusPacificusDistribution.png
Mörkgrön:Område där arten förekommer året runt
Ljusgrön:Häckningsutbredning häckar
Gult:Vinterkvarter. Kartan inkluderar även utbredningsområdena för cookseglare, tibetseglare och himalayaseglare.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Orientseglare[2] (Apus pacificus) är en östasiatisk fågel i familjen seglare.[3] Dess artstatus är omstridd, där populationer i Himalaya och Sydostasien nyligen urskilts som de tre egna arterna cookseglare (Apus cooki), himalayaseglare (A. leuconyx) och tibetseglare (A. salimalii). Arten är en mycket sällsynt gäst i Europa, med bland annat två fynd i Danmark och fem i Sverige. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Orientseglaren är en östasiatisk fågelart som traditionellt omfattar fåglar häckande från Pakistan österut till Vietnam och norrut till sydöstra Ryssland. Efter studier[4] har dock de båda tongivande och världsledande taxonomiska auktoriteterna Clements et al och IOC delat upp arten i fyra:

En studie från 2012 visar också att artkomplexet möjligen inte är monofyletiskt, där cookseglaren står nära mörkryggig seglare (A. acuticauda).[5] Fortfarande behandlar dock BirdLife Sverige och Birdlife International dem som en och samma art.

Orientseglaren i begränsad mening häckar från centrala Sibirien till Östasien och flyttar vintertid till Sydostasien och Australien. Den delas in i två underarter med följande utbredning:[3]

Förekomst i Europa[redigera | redigera wikitext]

Enstaka fynd har gjorts i Västeuropa: nio fynd i Storbritannien, två fynd i Danmark, ett fynd vardera på Island och i Nederländerna samt fem fynd i Sverige, varav det första i Halland 1999.[7] [8][9] 2013–2015 observerades vad man tror var en och samma individ vid Kvismaren i Närke samt Flinesjön i Dalarna.[8] Den har även setts i exempelvis Nya Zeeland och USA.[1]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Orientseglaren liknar tornseglare (Apus apus) i utseende och storlek, men har en vit övergumpsfläck. Skillnaderna från tornseglare är annars små, som att den har en djupare kluven stjärt, längre vingar, proportionellt slankare kropp och grövre huvud. Dess vita hakfläck brukar också vara något större. Könen är identiska i utseende, även om ungfåglar kan identifieras genom bleka fransar på vingfjädrarna, som saknas på adulta. Lätet är ett skri som är typiskt för familjen, starkare än tornseglarens och tydligt skrovligt med en fallande tonhöjd på slutet: vriiyh.

Skillnaderna mellan de olika taxonen i artkomplexet är små och subtila. Tibetseglaren har relativt lång stjärt, smal vit övergump samt mycket smalare och mot näbben avsmalnande vit strupfläck. Karakteristiskt är också brun hjässa och nacke som kontrasterar med den glansigt svarta manteln. Himalayaseglare är minst med kortast stjärt och strupfläcken är bred och smutsvit med tunna mörka streck och diffus gräns mot övre delen av bröstet. Bröstet är vidare brunt, ljusare än hos släktingarna, mot nedre delen av bröstet och resten av undersidan mörkare. Båda arter saknar orientseglarens bleka fjäderspetsar på undersidan. Cookseglaren slutligen är grönglänsande och har påfallande grund stjärtklyvning.[4][10]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Orientseglare är anpassade till ett liv i luften och slår sig bara tillfälligt ner på marken. Benen är korta och används främst till att hålla sig kvar mot lodräta ytor. Födan består av flygande insekter, som fångas i flykten.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Orientseglaren har ett stort utbredningsområde som omfattar flera klimatzoner och många naturtyper. Den häckar på skyddade platser som grottor och naturliga klippskrevor eller under utskjutande hustak, och samma boplats används från ett år till ett annat. Boet är skålformat och byggt av torrt gräs och andra fina material som fångas i luften, cementeras med saliv och ansluts till en vertikal yta.

Häckningssäsongen infaller mellan juni och juli[11] och honan lägger 1-3 helvita ägg som ruvas av både hanen och honan i 19-22 dygn[12] Därefter stannar ungarna en lång och varierande tid i boet, innan de är fullt utvecklade. När föräldrarna på grund av dåligt väder inte kan finna tillräckligt med mat kan ungarna överleva i flera dagar utan att bli matade, genom att förbruka sitt eget kroppsfett.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Liksom de andra medlemmarna i familjen livnär sig orientseglaren uteslutande på insekter som fångas i flykten. De brukar jaga högre upp i luften än de flesta av sina släktingar. Undantaget är taggstjärtseglaren.

Status[redigera | redigera wikitext]

Orientseglaren har en stor population och ett omfattande häckningsområde, och står inför mycket få hot från rovdjur och mänskliga aktiviteter. Den är klassad som livskraftig av den Internationella naturvårdsunionen.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Apus pacificus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ [a b] Leader, P J. (2011). ”Taxonomy of the Pacific Swift Apus pacificus Latham, 1802, complex”. Bulletin of the British Ornithologists' Club 131: sid. 81–93. 
  5. ^ Päckert, Martin; Martens, Jochen; Wink, Michael; Feigl, Anna; Tietze, Dieter Thomas (2012). ”Molecular phylogeny of Old World swifts (Aves: Apodiformes, Apodidae, Apus and Tachymarptis ) based on mitochondrial and nuclear markers”. Molecular Phylogenetics and Evolution 63 (3): sid. 606–616. doi:10.1016/j.ympev.2012.02.002. PMID 22361213. https://www.academia.edu/3069331. 
  6. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
  7. ^ Tarsiger.com Fynd av orientseglare i Västpalearktis
  8. ^ [a b] Orientseglare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  9. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 136. ISBN 978-84-941892-9-6 
  10. ^ Chantler, P., de Juana, E. & Kirwan, G.M. (2019). Pacific Swift (Apus pacificus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/55335 6 februari 2019).
  11. ^ Neville W Cayley & Terence R. Lindsey (2000). What Bird is That? A completetly revised and update edition of the classic Australian ornithological work.. Sydney. sid. 500 
  12. ^ Whatbird.com Läst 31 maj 2007

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 382 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]