Orientseglare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Orientseglare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Apus pacificus -Japan -flying-8 (2).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSeglar- och kolibrifåglar
Apodiformes
FamiljSeglare
Apodidae
SläkteApus
ArtOrientseglare
A. pacificus
Vetenskapligt namn
§ Apus pacificus
AuktorLatham, 1801
Utbredning
ApusPacificusDistribution.png
Mörkgrön:Område där arten förekommer året runt
Ljusgrön:Häckningsutbredning häckar
Gult:Vinterkvarter. Kartan inkluderar även utbredningsområdena för cookseglare, tibetseglare och himalayaseglare.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Orientseglare[2] (Apus pacificus) är en fågel i familjen seglare.[3] Likt de andra arterna inom familjen tillbringar den absoluta merparten av sitt liv i luften där den snappar efter insekter.

Den häckar i östra Asien. Denna seglare är en flyttfågel som förflyttar sig långa sträckor. När det är vinter på norra halvklotet uppehåller den sig i Sydostasien och Australien. Kroppsformen och den svarta fjäderdräkten påminner om dess släkting tornseglaren, från vilken den skiljer sig genom ett vitt band på övergumpen och en kraftigt markerad undersida. Könen är identiska i utseende, även om ungfåglar kan identifieras genom bleka fransar på vingfjädrarna, som saknas på adulta. Denna seglares viktigaste rop är ett skri som är typiskt för familjen. Orientseglaren hör till en grupp av närbesläktade asiatiska seglare som tidigare betraktades som en enda art.

Orientseglaren har ett stort utbredningsområde som omfattar flera klimatzoner och många naturtyper. Den häckar på skyddade platser som grottor och naturliga klippskrevor eller under utskjutande hustak. Boet är skålformat och byggt av torrt gräs och andra fina material som fångas i luften, cementeras med saliv och ansluts till en vertikal yta. De två eller tre vita äggen ruvas i sjutton dagar fram till kläckning. Därefter stannar ungarna en lång och varierande tid i boet, innan de är fullt utvecklade. När föräldrarna på grund av dåligt väder inte kan finna tillräckligt med mat kan ungarna överleva i flera dagar utan att bli matade, genom att förbruka sitt eget kroppsfett.

Liksom de andra medlemmarna i familjen, livnär sig orientseglaren uteslutande på insekter som fångas i flykten. De brukar jaga högre upp i luften än de flesta av sina släktingar. Undantaget är taggstjärtseglaren. Orientseglaren har en stor population och ett omfattande häckningsområde, och står inför mycket få hot från rovdjur och mänskliga aktiviteter. Den är klassad som livskraftig av den Internationella naturvårdsunionen. Den har förekommit så långt bort från sitt normala utbredningsområde som USA och Nya Zeeland, och den är även en mycket sällsynt gäst i Europa.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Den liknar tornseglare (Apus apus) i utseende och storlek, men har en vit övergumpsfläck. Skillnaderna från tornseglare är annars små, som att den har en djupare kluven stjärt, längre vingar, proportionellt slankare kropp och grövre huvud. Dess vita hakfläck brukar också vara något större.

Lätet är starkare och tydligt skrovligt med en fallande tonhöjd på slutet: vriiyh.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Arten häckar från centrala Sibirien till Östasien och delas in i två underarter med följande utbredning:[3]

Tidigare betraktades även cookseglare (Apus cooki), himalayaseglare (A. leuconyx) samt nyligen beskrivna tibetseglare (A. salimalii) utgöra en del av orientseglaren. Sveriges ornitologiska förening och Birdlife International behandlar dem dock fortfarande som en och samma art.

Förekomst i Europa[redigera | redigera wikitext]

Enstaka fynd har gjorts i Västeuropa, exempelvis i Storbritannien (1997) och Nederländerna (1998). Det finns även ett fynd från Alaska. I Sverige har hittills fyra fynd gjorts, det första i Halland 1999.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Orientseglare är anpassade till ett liv i luften och slår sig bara tillfälligt ner på marken. Benen är korta och används främst till att hålla sig kvar mot lodräta ytor. Födan består av flygande insekter, som fångas i flykten.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Häckningen sker på klippor och samma boplats används från ett år till ett annat. Boet består av växtmaterial som cementeras fast med saliv. Boet repareras vid behov. Häckningssäsongen infaller mellan juni och juli[5] och honan lägger 1-3 helvita ägg som ruvas av både hanen och honan i 19-22 dygn[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2004. Apus pacificus. Arkiverad 30 september 2007 hämtat från the Wayback Machine. I: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Läst 31 maj 2007.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2016) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter Arkiverad 18 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine., läst 2016-10-10
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Orientseglare Arkiverad 25 oktober 2016 hämtat från the Wayback Machine., Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.
  5. ^ Neville W Cayley & Terence R. Lindsey (2000). What Bird is That? A completetly revised and update edition of the classic Australian ornithological work.. Sydney. sid. 500 
  6. ^ Whatbird.com Läst 31 maj 2007

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 382