Palmduva

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Palmduva
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Streptopelia senegalensis 001.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningDuvfåglar
Columbiformes
FamiljDuvor
Columbidae
SläkteSpilopelia
men se text
ArtPalmduva
S. senegalensis
Vetenskapligt namn
§ Spilopelia senegalensis
AuktorLinné, 1766
Synonymer
Stigmatopelia senegalensis
Streptopelia senegalensis
Streptopelia senegalensis.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Palmduva[2] (Spilopelia senegalensis) är en duva som förekommer i spridda populationer i Afrika, Mellanöstern och Asien. Dess trivialnamn kommer av att den i delar av sitt utbredningsområde, som norra Afrika och Mellanöstern, ofta kan hittas i palmdungar. IUCN kategoriserar den som livskraftig. Arten inkluderas ofta i Streptopelia, men står närmare duvor i släktena Nesoenas och Columba.

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Palmduvan har en längd på omkring 25–27 centimeter. Vingspannet är mellan 40 och 45 centimeter och vikten är mellan 80 och 120 gram. Fjäderdräkten är rödaktigt brun till blågrå. Den flyger snabbt, med regelbundna vingslag på ett för duvor karaktäristiskt vis.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Palmduvan är en stannfågel som förekommer i spridda isolerade områden och vars nordligaste utbredningsområdet finns i Turkiet, Georgien och Kazakstan. De östligaste populationerna förekommer i Nepal och i Xinjiang i Kina medan de sydligaste asiatiska förekommer i Indien. I Afrika förekommer den spridd över stora delar av kontinenten från Marocko och Egypten i norr, till Sydafrika i söder.

Den delas vanligtvis upp i sex underarter med följande utbredning:[3]

  • phoenicophila (Hartert, 1916) – oaser söder om Atlasbergen i Marocko, Algeriet och Tunisien
  • aegyptiaca (Latham, 1790) – Nildalen (Suezkanalen och deltat söderut till Wadi Halfa)
  • sokotrae (C. H. B. Grant, 1914) – ön Sokotra utanför nordöstra Somalia
  • senegalensis – nominatformen förekommer i Afrika söder om Sahara samt på Arabiska halvön i västra Saudiarabien och södra Jemen; förekommer även på Malta samt i Turkiet, Syrien, Libanon, Israel och Jordanien (de flesta eller alla införda)
  • cambayensis (Gmelin, 1789) – östra Arabien och östra Irak österut till Pakistan och Indien
  • ermanni – Transkaspien och Kazakstan österut till västra Kina (västra Xinjiang) och söderut till norra Afghanistan

Den har även introducerats till Western Australia.[4] Arten har observerats i Sverige, men det har inte bedömts sannolikt att den nått landet på naturlig väg.[5]

Underarten sokotrae inkluderas ofta i senegalensis.[6] Ibland erkänns också underarten ermanni med utbredning i Kazakstan, norra Afghanistan och västra Kina.[6]

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Arten placerades tidigare i Streptopelia och många gör det fortfarande, bland annat tongivande Clements et al samt BirdLife Sveriges taxonomikommitté.[3] DNA-studier visar dock att palmduvan och pärlhalsduvan står närmast Nesoenas,[7][8] faktiskt närmare Columba än övriga arter i Streptopelia.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Palmduvan är en vanlig och spridd art i buskmarker, torr odlingsbygd, trädgårdar, och även inne i samhällen.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Ägg av palmduva.

Palmduvan bygger ett bo bestående av kvistar i träd eller buskar. Honan lägger vanligen två ägg per häckning. Äggen är vita, släta och glänsande. Ruvningstiden är 12–14 dagar. Båda föräldrar tar hand om ungarna, som blir flygfärdiga efter 14–17 dagar. Ungarna matas till en början med duvmjölk, en speciell proteinrik vätska som föräldrarna framställer i sin kräva. Efter några dagar börjar de pröva på frön och insekter.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Palmduvans huvudsakliga föda är frön av gräs och buskarade örter. Solrosfrön, majs och vete är uppskattad föda om det finns tillgängligt. Den kan också, särskilt under häckningstiden, ta små ryggradslösa djur som termiter, snäckor, eller ägg och puppor av flugor och myror. Den vill ha regelbunden tillgång till vatten och rör sig under dagen sällan mer än några kilometer bort från vatten.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa anses den öka i antal.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2017 Spilopelia senegalensis . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 10 december 2017.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  4. ^ Larsson, 2001
  5. ^ Sveriges fågeltaxa, Birdlife Sverige PDF
  6. ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi : 10.14344/IOC.ML.6.4.
  7. ^ Cheke, A.S. (2005), Naming segregates from Columba-Streptopelia pigeons following DNA studies on phylogeny, Bull. Brit. Ornith. Club 125, 293-295.
  8. ^ Gonzalez, J., G. Delgado Castro, E. Garcia-del-Rey, C. Berger, and M. Wink (2009a), Use of mitochondrial and nuclear genes to infer the origin of two endemic pigeons from the Canary Islands, J. Ornithol. 150, 357-367.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vår fantastiska värld (fakta om djur och natur), kortnummer 208 (grupp 2). Utgivare: Skandinavisk Press AB
  • Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]