Pandora (docka)

Pandoradocka, oftast kallad enbart Pandora, var en särskild typ av modedocka eller manikin (holländska: Manneken eller 'liten man') som tillverkades för att visa upp det rådande klädmodet fram till slutet av 1700-talet. Dessa var inte leksaker utan tillverkades av skräddare och modehandlare för att de skulle kunna visa upp sina varor och det samtida modet innan modetidningarna uppkom.

Historik

De kunde vara upp till 90 cm långa. Deras ansikten och armar kunde vara noggrant tillverkade men benen och kroppen ofta mycket enkla. Pandororna nämns första gången under 1300-talet, och namnet Pandora som beteckning är känt från 1642. Pandororna var ofta dyrbara och uppfattades som värdefulla och exklusiva föremål. De kunde skickas som gåvor med diplomater till främmande hov och mellan kungligheter. Under perioden 1715–1785 var pandoradockor mycket vanliga och sändes av tillverkare omkring i både Europa och Amerika och användes som skyltdockor av sömmerskor, skräddare och modehandlare som en slags annonsering för nya modetrender. Rose Bertin var bland de modehandlare som använde sig av sådana.

De blev utkonkurrerade när modetidningar uppkom under andra halvan av 1700-talet. De användes dock fortsatt i sömmerskeateljéer för att visa kunden den färdiga produkten av den modell som valts, innan den syddes upp, fram till att kläderna började visas upp av levande mänskliga modeller av Charles Frederick Worth på 1860-talet.^[1] Levande modeller på modevisningar kom senare att kallas mannekänger.

Barbiedockor kan sägas vara en vidareutveckling av konceptet modedockor.

Dockan på Livrustkammaren

I boken Modebedrägeriet: Dräktdockan som inte finns (2024) gör modehistorikern Linda Rampell upp med myterna om ”modedockor” i allmänhet och Livrustkammarens docka i synnerhet. Rampell visar i sin forskning att det inte finns något som helst bevis för att dockan på Livrustkammaren var en professionellt tillverkad ”modedocka”, ”mannekäng” eller ”Pandora”.^[2] Det enda faktum som står att finna är att detta var en hemslöjdad leksak. Museipersonal har först på senare tid försökt marknadsföra dockan med prefixet ”mode”. Den vanliga dockan blir på så vis endast en ”modedocka” i språket. Linda Rampell framhåller att anekdoter om fiktiva ”modedockor” och myter om ”Pandoror” är hörsägen. Hon efterlyser i dess ställe en modehistorieskrivning grundad på kunskap, källkritik, kontext, proveniens och fakta.^[3]

Källor

^ Tom Tierney:Great Fashion Designs of the Victorian Era Paper Dolls in Full Color
^ Rampell, Linda (2024). Modebedrägeriet: Dräktdockan som inte finns. sid. 10–17, 36–42, 46–48.. ISBN 978-91-527-9859-1
^ Rampell, Linda (2024). Modebedrägeriet: Dräktdockan som inte finns. sid. 74–75, 87–92.. ISBN 978-91-527-9859-1

Gesa Stedman, Cultural Exchange in Seventeenth-Century France and England
José Blanco F., Patricia Kay Hunt-Hurst, Heather Vaughan Lee, Mary Doering:Clothing and Fashion: American Fashion from Head to Toe

[1] Tom Tierney:Great Fashion Designs of the Victorian Era Paper Dolls in Full Color

[2] Rampell, Linda (2024). Modebedrägeriet: Dräktdockan som inte finns. sid. 10–17, 36–42, 46–48.. ISBN 978-91-527-9859-1

[3] Rampell, Linda (2024). Modebedrägeriet: Dräktdockan som inte finns. sid. 74–75, 87–92.. ISBN 978-91-527-9859-1

[1]

[2]

[3]