Paramagnetism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Flytande syre dras till en magnetpol.

Paramagnetism är en typ av magnetism som uppvisas av vissa ämnen. Den kännetecknas av att finnas endast när ett yttre magnetfält finns (till skillnad från ferromagnetism). Paramgnetismen är svag[1] och riktad i samma riktning som det yttre fältet (till skillnad från diamagnetism). Paramagnetismen utforskades och beskrev av den brittiske vetenskapsmannen Michael Faraday 1845, som konsterade att de flesta grundämnena och vissa kemiska föreningar är paramagnetiska.[2]

Paramagnetismen förekommer hos ämnen med atomer som har ofyllda inre elektronskal. Mot metallet bildar ledningselektronerna en elektrongas. Denna ger också upphov till en form av paramagnetism, som går under benämningen Paulis paramagnetism.[3]

Magnetismen uppdelas i tre huvudtyper, paramagnetism, diamagnetism och ferro-, ferri- och antiferromagnetism.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sven Grahn. ”Paramagnetism”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/paramagnetism. Läst 16 september 2016. 
  2. ^ ”Paramagnetism” (på engelska). Encyclopaedia Britannica. Encyclopædia Britannica, Inc. https://global.britannica.com/science/paramagnetism. Läst 16 september 2016. 
  3. ^ [a b] Olof Beckman. ”Magnetism, avsnitten ”Magnetism hos olika ämnen” och ”Paramagnetism””. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/magnetism. Läst 16 september 2016.