Paul Andersson (poet)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För liknande namn, se Paul Andersson.
Paul Andersson
Paul Andersson i Paris 1961
Paul Andersson i Paris 1961
Född23 maj 1930
Stockholm
Död25 augusti 1976 (46 år)
Stockholm
YrkePoet
Nationalitetsvensk
Verksam1952–1976
GenrerPoesi
DebutverkOde till okänd konstellation (1952)
Make/makaDagmar Kiausch (1954–1956, hennes död)
Tua Hjortberg (Waern) (1957–1960)
BarnJaël Waern (f. 1957)
InfluenserRomantiken  · Erik Johan Stagnelius  · Charles Baudelaire  · Arthur Rimbaud  · Rainer Maria Rilke  · surrealismen  · Erik Lindegren

Paul Bertil Edvard Andersson, född 23 maj 1930 i Engelbrekts församling i Stockholm, död 25 augusti 1976 i Stockholm, var en svensk poet och centralgestalt i Metamorfosgruppen1950-talet i Stockholm.

Jag vill att läsaren skall så betrakta sig själv att han ser mig.
– Paul Andersson, 1954.[1]

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

Paul Andersson föddes i Stockholm. Han var utomäktenskaplig son till den skånska mjölnardottern, hembiträdet och kokerskan Berta Andersson (1905–1967) och Alexander Keiller, Jr (1907–1976), äldste sonen i en överklassfamilj i Göteborg och så småningom direktör för Keiller & Co. Ett falskt men seglivat rykte sade att Anderssons far var oäkta barn till Oscar II.[2] Paul Anderssons mor avskedades från sin tjänst när graviditeten blev känd. Under löfte om att aldrig mer kontakta familjen fick hon välja mellan att överlämna barnet i familjen Keillers försorg eller att själv ta hand om det. Andersson kom att tillbringa större delen av sin uppväxt på barnhem.[3]

Anderssons produktion utgörs av fyra diktsamlingar, utgivna på 1950-talet. Ett decennium efter hans bortgång utgavs ytterligare en volym med strödikter som ursprungligen publicerats i olika tidningar och tidskrifter, Under träden och andra dikter (1986), med förord av Karl Vennberg.

Debuten skedde 1952 med Ode till okänd konstellation. Detta ode gavs ut i en mindre stencilerad upplaga av Metamorfosgruppens förlag. Anderssons genombrott ägde rum 1953 med den drygt 450 rader långa dikten Elegi över en förlorad sommar. Också den utgavs på Metamorfos, en första version som stencilerat häfte, därefter en andra version som tryckt bokupplaga. Året efter publicerade han en tredje och sista version av denna elegi i en metamorfos-antologi utgiven av FIB:s lyrikklubb med inledning av Karl Vennberg. Där berättar Andersson att dikten tillkom sommaren 1952, "i en tid av händelselöshet", när han låg inkallad vid Stockholms luftvärnsregemente (Lv3) i Norrtälje. De tre olika versionerna, som publicerades mellan februari 1953 och maj 1954, utgavs 2010.

År 1954 gifte han sig med Dagmar Kiausch. Avsnittet Sagoförtäljaren tillägnades henne i diktboken Berättarna. Kantat i fyra partier för kör och soli (1955). Hon omkom 1956 i en trafikolycka i Italien samma år som Anderssons fjärde och sista bok Judiska motiv utgavs. Året därpå gifte han om sig med Tua Hjortberg och fick tillsammans med henne dottern Jaël. Sedan äktenskapet hade upplösts bodde Andersson åren 1960–1967 utomlands, huvudsakligen i Rom. När hans samlade verk utgavs 1991 skrev hans dotter Jaël Waern ett av förorden. Till den utgåvan fogades också en del efterlämnade dikter, liksom novellen Jelena Borisnovas helgon ur ett nummer av BLM 1958.

I skönlitteratur och film[redigera | redigera wikitext]

Samma år som Andersson fick sitt litterära genombrott staterade han tillsammans med bland andra Bengt Ekerot i spelfilmen Marianne (1953) som en del av nattlivet på en jazzkällare i Gamla stan.

Romanfiguren Mauritz i Björn Lundegårds roman Resenär (1960) har, enligt litteraturvetaren Jan Magnusson, tydliga drag av Andersson.[4] Under sitt eget namn intar han också en framträdande plats i några delar av Birgitta Stenbergs självbiografiska romansvit, nämligen Rapport (1969), Kärlek i Europa (1981), Apelsinmannen (1983) och Spanska trappan (1987). När Apelsinmannen spelades in för TV 1990 gestaltades han av Rikard Wolff. Andersson hade gestaltats långt tidigare på film, då av fransmannen Laurent Terzieff som Alain, en av huvudrollerna i Marcel Carnés film Les Tricheurs ["Bedragarna"], eller Storstadsungdom som den hette när den gick upp på biograferna i Sverige 1958. Det är en existentialistisk historia om unga människor i Paris och deras nya förhållningssätt till etik och samhällsnorm.[5]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Paul Andersson: Paul Andersson. Ingår i sex unga lyriker, en metamorfos-antologi (FIB:s Lyrikklubb, 1954)
  • Andreas Gedin: Att famna ett vattenfall. Ingår i Paul Andersson: Ett andetag djupt är livet (Wahlström & Widstrand, 1991)
  • Bengt Emil Johnson: Det vidgade ögonblickets fängelse. Anteckningar om Paul Anderssons poesi. Ingår i Ett andetag djupt är livet (1991)
  • Jan Magnusson: "Sensitiv som en frostskadad mimosa", en biografi över Paul Andersson, Metamorfosgruppen och femtitalets nyromantik (Göteborgs universitet, 1997)
    • : Blodrikets bortersta gränser : om Paul Andersson (ellerströms, 2004)
  • Paul Tenngart: Jag spelar er förväntan: självdramatisering i Paul Anderssons diktverk Berättarna (Lund: Litteraturvetenskapliga institutionen, 2002)
    • : Välfärdsstatens Rimbaud. Paul Andersson och det svenska. Ingår i Paul Tenngart: Romantik i välfärdsstaten. Metamorfosförfattarna och den svenska samtiden (ellerströms, 2010)
  • Karl Vennberg: Förord. Ingår i Under träden och andra dikter (1986)
  • Jaël Waern: Ett andetag djupt är livet. Ingår i Paul Andersson: Ett andetag djupt är livet (1991)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ur Paul Anderssons presentation av sin dikt Elegi över en förlorad sommar, i Metamorfos-antologin sex unga lyriker (FIB:s Lyrikklubb, 1954).
  2. ^ ”Paul Andersson (1930–1976)”. Litteraturbanken. https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/AnderssonP/presentation. Läst 18 september 2021. 
  3. ^ Söderberg, Lasse (23 april 2005). ”Lasse Söderberg läser om Paul Andersson”. Sydsvenska Dagbladet. http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/lasse-soderberg-laser-om-paul-andersson/. Läst 30 juli 2015. 
  4. ^ Jan Magnusson (2004), sid 81-82.
  5. ^ Jan Magnusson (2004), s. 150. Anderssons reaktion på filmen finns återgiven i Stenbergs roman Spanska trappan (1987).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]