Paus (släkt)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Prästen Hans Paus (1656–1715)
Herresta säteri i Södermanland, i släktens ägo sedan 1923

Paus (tidigare också Pauss och de Paus) är en norsk och svensk patriciersläkt som är känd i Oslo sedan 1500-talet. De två prästerna och bröderna Hans (1587–1648) och Peder Povelsson Paus (1590–1653), som uppenbarligen hade bakgrund i eliten i 1500-talets Oslo, har länge varit kända som familjens äldsta säkra stamfäder. Släkten är den enda nulevande släkten som bevisligen härstammar från den medeltida staden Oslo som brann ner 1624. Under 1600- och 1700-talet var släkten bland de främsta inom den regionala eliten, den s.k. ämbetsaristokratin, i Øvre Telemark, som kyrkoherdar, häradshövdingar och andra ståndspersoner. Från 1800-talet har många medlemmar varit skeppsredare, grosshandlare, godsägare och affärsmän i Norge och från början av 1900-talet även i Sverige; andra släktmedlemmar har varit läkare, advokater, diplomater och officerare. Till släkten hör även vissångaren Ole Paus, komponisten Marcus Paus och genom kvinnolinjen Henrik Ibsen.

Familjemedlemmar har sedan tidigt 1900-tal ägt sex herrgårdar i Sverige. En gren av ätten äger de två herrgårdar Herresta och Näsbyholm i Södermanland; denna gren härstammar från Herman Paus och grevinnan Tatiana Tolstoy, Leo Tolstojs barnbarn. Även Trystorp, Närsjö gård, Ejratal och Kvesarums slott har tillhört familjemedlemmar. Godsägaren och kammarherren Christopher Tostrup Paus, som flyttade till Sverige 1914, förlänades 1923 av påven Pius XI grevlig värdighet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Aase Povelsdatter Paus (död 1713) (målad ca. 1685)

De två prästerna och bröderna Hans (1587–1648) och Peder Povelsson Paus (1590–1653), som uppenbarligen hade bakgrund i eliten i 1500-talets Oslo, har länge varit kända som familjens äldsta säkra stamfäder. Enligt genealogen S.H. Finne-Grønns bok Slekten Paus är brödernas farfar och släktens äldsta kända man med all sannolikhet Hans Olufsson (1500–70), som var präst i Norge under reformationstiden och kanik vid Mariakyrkan i Oslo. Mariakyrkan var det kungliga kapellet, vars prost sedan 1314 var Norges rikes kansler. Prästerna vid Mariakyrkan var enligt ett kungligt brev ex officio medlemmar av adeln och kanikerna hade rang av riddare.[1][2][3] Hans Olufssons prebende, Deleviks prebende, bestod av inkomsten av 43 gårdar och gårdparter. Hans Olufssons son, som dokumenterad av ett domstolsprotokoll från 1602, var Povel Hansson (förmodligen född ca. 1545–50), som var borgare i Oslo och uppenbarligen verksam som köpman. Namnet Paus är känd i Oslo redan på 13- och 1400-talet med bl.a. lagman i Oslo Nikolas Paus (nämnd 1329–1347) och bygården Pausen (nämnd 1324–1482) som antagligen var namngiven efter lagmannen eller hans familj, men en eventuell koppling mellan dessa och den senare familjen är inte klarlagt.

Medlemmar av släktena Altenburg och Paus kort efter Napoleonkrigen. Henrik Ibsens mor Marichen Altenburg till höger.

Bröderna Hans Povelsson Paus (f. 1587) och Peder Povelsson Paus (f. 1590) fick en kostbar utbildning i Oslo och studerade senare teologi vid Köpenhamns universitet; de ser ut att ha haft förbindelser med ledande män i Oslo inom adeln och kyrkan. Hans blev 1622 kyrkoherde i Fredrikstad; Peder blev före 1617 rektor på Latinskolan i Skien, i 1617 kaplan och 1621–22 kyrkoherde i Vinje och äntligen 1633 kyrkoherde i Kviteseid och prost i Övre Telemark prosteri.[4][4][5][6]

Från Hans Povelsson Paus stammar flera präster, officerare och köpmän på 16- och 1700-talet, men denna släktgren utdog på 1700-talet på svärdssidan. Från Peder Povelsson Paus härstammar en talrik släkt, med kyrkoherdar, häradshövdingar, officerare och andra ståndspersoner under 16- och 1700-talet, från 1800-talet även skeppsredare, grosshandlare, godsägare, industrimän, Stortingsledamot, kammarherre, diplomater och konstnärer. Stålgrossistföretaget Ole Paus grundades 1872 av Ole Paus (1846–1931). Industriföretaget Paus & Paus grundades 1906 av bröderna Alf Paus (1869–1945) och Nicolai Paus.

Henrik Ibsens mormor Hedevig Christine Paus (1763–1848) tillhörde släkten, och fadern Knud Ibsen var styvson till Hedvigs bror, skeppsredaren Ole Paus (1766–1855). En av Henrik Ibsens bröder hade Paus som mellannamn. I ett brev till Georg Brandes skriver Ibsen att släkten var bland de patricier-familjer som dengang dominerte stedet og omegnen, alltså Skien.[7][8]

Släktgrenar har, förutom i Norge, bott i Danmark (sedan 1700-talet), Storbritannien (sedan 1860-talet), USA (sedan 1800-talet) och Sverige (sedan början av 1900-talet).

Paus i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Christopher de Paus, greve, påvlig kabinettskammarherre, ägare av Trystorp och Herresta

Till Sverige inkom kammarherren, godsägaren och konstsamlaren Christopher Tostrup Paus (1862–1943) 1914, och förvärvade där godset Trystorp i Närke samma år. Han var arvinge till Tostrup & Mathiesen, ett av Norges största timmerföretag, konvertit till katolska kyrkan, riddare av Malteserorden och förlänades 25 maj 1923 av påven (Pius XI) ärftlig (agnatisk primogenitur) grevlig värdighet under namnet de Paus som redan tidigare använts utanför Norge av flera familjemedlemmar. Den grevliga ätten de Paus inträdde 1924 i Sverige i Ointroducerad adels förening och infördes i föreningens adelskalender från 1925, men utslocknade 1943 med Christopher Paus, som dog ogift och barnlös.

En linje av ätten bosatta i Sverige härstammar från greve Christopher Tostrup Paus' syssling, agronom och godsägare Herman Christopher Paus (1897–1983) och grevinnan Tatiana Tolstoy (1914–2007). Herman Paus var son till ingenjören och fabriksägaren Carl Ludvig Paus från Bygdøy i Oslo och flyttade till Sverige runt 1920; maken Tatiana Tolstoy var född på Jasnaja Poljana och var dotter till greve Lev Tolstoj (den yngre) (1869–1945) och barnbarn till Lev Tolstoj (1828–1910).[9] Herman Paus köpte 1938 herrgården Herresta från sin släkting, greve Christopher Paus, som själv hade köpt herrgården 1923. Herman Paus och Tatiana f. Tolstoy hade fyra barn, bland dessa godsägare Christopher Paus (f. 1941), godsägare Greger Paus (f. 1943), Tatiana Paus (f. 1945) och fastighetsinvesteraren Peder Paus (f. 1950). Tatiana Paus är gift med direktör Magnus Uvnäs, och de är kända som personliga vänner till det svenska kungaparet. Herresta övertogs av sonen Christopher Paus (f. 1941) och ägs nu av Hermans barnbarn Fredric Paus. Hermans yngre son Greger Paus (f. 1943) köpte herrgården Näsbyholm.

Herman Paus bror, godsägare Karl Paus (f. 1902), var även bosatt i Sverige och förvärvade 1928 herrgården Närsjö gård i Södermanland. Karl Paus väg vid Närsjö är uppkallad efter honom.

I Sverige bodde även Herman och Karls kusin Thorleif Paus (1881–1976), norsk affärsman och före detta generalkonsul i Wien, som ägde Kvesarums slott i Södra Rörum i Skåne från 1936. Han förvärvade senare herrgården Ejratal, även i Skåne. Paus var gift i andra äktenskap med änkegrevinnan Ella Moltke, född Glückstadt, som tillhörde en framstående dansk judisk familj och som tidigare varit gift med greve Erik Moltke.[10] De lämnade Sverige 1964 och bosatte sig i Köpenhamn. Thorleif Paus var far till general Ole Paus och farfar till vissångaren Ole Paus.

Bland andra släktmedlemmar som flyttade till Sverige är civilingenjören och företagsledaren Kjeld Fredrik Wangensten Paus (1920–2006), Lidingö, vars son är geologen Ole Paus (f. 1952), Lidingö.

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Sigill och vapen[redigera | redigera wikitext]

Povel Paus (1625–1682) använde i sitt sigill på Suveränitetslagen år 1661 en vakande trana
Grevligt vapen för Christopher Paus
Sigill för greve Christopher de Paus.

Kyrkoherde i Hjartdal Povel Pedersson Paus (1625–1682), som den nu levande släkten härstammar från, var bland de 87 norska representanter för prästeståndet som undertecknade Suveränitetslagen år 1661 – Danmark-Norges nya konstitution – och hans sigill på Suveränitetslagen visar en stående trana med kula i ett upphöjt klo, en vakande trana, vänd mot sinister.[11]

Povel Paus son, häradshövding i Øvre Telemark Cornelius Paus (1662–1723), förde vapen med en vildman, och Cornelius brorson, häradshövding Peder Paus (1691–1759), förde vapen med en duva med olivkvist i näbben på en orm.[12]

Dagens vapen antogs i slutet av 1800-talet, inspirerad av ett vapen från 1300-talet, och är blasonerad i Hallvard Trættebergs bok Norske By- og Adelsvåben som: Rød bunn, sølv oksehode med hals øverst til høire gullstjerne.[13] Detta vapen fastställdes även genom det grevliga adelsbrevet som tilldelades Christopher Paus. I Sveriges ointroducerade adels kalender är detta vapen blasonerat som:

I rödt fält ett silfverne oxhofvud, växande ur vänstra sköldranden, samt i öfre högra hörnet en gyllene sexuddig stjärna; två hjälmer, på den högra två buffelhorn, växelvis delade i silfver och rödt, på den vänstra en vinge i silfver och svart; hjälmtäcken till höger i silfver och rödt, till vänster i silfver och svart.'[14]

Vapnet har också använts som sköld med rangkrona.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sverre Bagge: «Kanslerembedet og Mariakirken i Oslo», Oslo bispedømme 900 år, Universitetsforlaget, Oslo 1975, s. 143–161.
  2. ^ Sverre Bagge: Den kongelige kapellgeistlighet 1150–1319, Universitetsforlaget, 1976, ISBN 9788200014584, s. 175
  3. ^ Gave- og stadfestingsbrev fra kong Håkon Magnusson til Mariakirken i Oslo
  4. ^ [a b] Finne-Grønn, S. H. (1943). Slekten Paus : dens oprindelse og 4 første generasjoner. Oslo: Cammermeyer.
  5. ^ Finne-Grønn, S. H. (1910). «Ætten Paus' stamfædre ved aar 1600», i Norsk tidsskrift for genealogi, personalhistorie, biografi og literærhistorie, bd. I, s. 68–80
  6. ^ «Paus». Aschehoug og Gyldendals Store norske leksikon, 4. utgave (2005–2007). Oslo: Kunnskapsforlaget.
  7. ^ Ibsen, Henrik (14. september 1882). Brev till Georg Brandes, Henrik Ibsens skrifter
  8. ^ Høgvoll, Arvid; Bærland, Ruth (1996). Henrik Ibsen: herregårder, kammerherrer, godseiere og proprietærer : brokker av en slektshistorie
  9. ^ Nikolai Puzin, The Lev Tolstoy House-Museum In Yasnaya Polyana, 1998, med en översikt över Leo Tolstojs ättlingar
  10. ^ Paus, Thorleif, i Vem är Vem? : Skåne, 1948 s. 440
  11. ^ Allan Tønnesen (red.), Magtens besegling. Enevoldsarveregeringsakterne af 1661 og 1662 underskrevet og beseglet af stænderne i Danmark, Norge, Island og Færøerne, Heraldisk Selskap/Syddansk Universitetsforlag, Odense 2013, s. 372, ISBN 9788776746612
  12. ^ Hans Krag (1955). Norsk heraldisk mønstring 1699–1730, bd. I.
  13. ^ Trætteberg, Hallvard (1933): Norske By- og Adelsvåben
  14. ^ Gerber, Tage von (1924). ”de Paus”. Sveriges ointroducerade adels kalender 1925. Malmö: Sveriges Ointroducerade Adels Förening. sid. 94 

Se även[redigera | redigera wikitext]