Pedagogik

Från Wikipedia
Version från den 7 november 2017 kl. 23.38 av Kloskar (Diskussion | Bidrag) (justerat grammatikfel)
 Den här artikeln har källor, men den behöver fler fotnoter för att kunna verifieras. (2014-02)
Hjälp gärna Wikipedia med att lägga till fotnoter om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. Material som inte verifieras kan tas bort.

Pedagogik är läran om utbildning, framförallt av barn. Det ursprungliga studieobjektet är uppfostran vilken kan belysas på oändligt många olika vis. Pedagogiken handlar särskilt om principerna och metoderna för en korrekt behandling av barn.

Pedagogiken är en andlig, humanitär och tillämpad samhällsvetenskap, som utvecklades från filosofi och har till uppgift att kartlägga alla problem i samband med behandling av unga. Den berör den allsidiga utvecklingen av individer i fysiskt, mentalt och moraliskt avseende. Det finns en nära koppling i första hand till psykologi men även andra vetenskaper (humaniora, social etc.). Pedagogiken är därför både en teoretisk och praktisk vetenskap.

Etymologi och definitioner

Pedagogik är vetenskapen om fostran/uppfostran och undervisning. Pedagogik kommer från det grekiska ordet paidagôgikê som kommer av adjektivet paidagôgikós, hörande till fostran/uppfostran eller undervisningens vetande och metoder. Begreppet pedagogik kommer från benämningen på de äldre slavarna i Aten som under 600-talet f.Kr. uppfostrade och utbildade de rikas barn i hemmet. Ordet pedagog står för att ”vägleda barnet” (Svenska Akademien, 1952).

Pedagogik som akademisk disciplin har till stor del utgjort grunden för många teorier inom utvecklingspsykologi, ledarskap, organisationsteori, kunskapsteori, intelligensforskning, didaktik, humankapital, filosofi och sociologi. De filosofiska grunderna för utbildning och pedagogik studeras i pedagogikens filosofi.

Pedagogiken försöker lösa vardagliga problem som kan uppstå inom pedagogiskt arbete. Sådana problem som förknippas med varje steg i utvecklingen, de problem som orsakas av yttre påverkan, programmet för kursen, relationer mellan lärare och elev, relationer mellan studenter, familjen och den sociala miljön.

Relationell pedagogik är ett växande forsknings fält som bevisat att nära relation lärare elev ger förutsättningar för djupare lärande och en känsla av förståelse, omvårdnad och empatisk bildning. Pedagogiken är inte begränsad till barndomen eller bara behandling av barn i skolan, utan i allmänhet på fostran och bildning av varje sund individ i alla olika miljöer där de formas.

Pedagogik är ett ord som har fått olika betydelse beroende på vem man frågar. Man kan skilja på den definitionen som används i dagligt tal och den definition som används inom akademin. Till vardags används pedagogik för att beskriva en persons förmåga att lära ut något eller förmedla ett budskap. Exempelvis att den personen är opedagogisk. Här ses pedagogik som en egenskap eller färdighet som människor besitter och har olika mycket av. Den definitionen stämmer mer in på betydelsen av presentationsteknik eller retorik. Inom akademin används ordet pedagogik som en samlingsbeteckning för olika studier och teorier som handlar om påverkans- och förändringsprocesser, och kan studeras på individ-, grupp-, organisations- och samhällsnivå. (Nilsson, 2005)

Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet definierar pedagogik såhär:

”Pedagogik är en vetenskaplig disciplin, där man bildar kunskap om de processer genom vilka människan formas och förändras i olika sociala, kulturella och historiska sammanhang. Inom det pedagogiska problemområdet behandlas bl.a.. olika aspekter av fostran, utbildning, lärande, undervisning eller andra påverkansprocesser. Frågor kan exempelvis ställas om hur och varför vissa värderingar, kunskaper och färdigheter uppstår, vidmakthålls och förändras inom och mellan generationer, grupper och individer. Pedagogiska institutionen (2004) s.2.

Inom pedagogik som disciplin föreligger ett antal subdiscipliner och flera av dem överlappar även med eller utgör också subdiscipliner till andra discipliner, vilket hänger samman med pedagogikämnets tvärvetenskapliga natur. Exempel på subdiscipliner inom pedagogik är: pedagogisk psykologi, utbildningsfilosofi (även kallad pedagogisk filosofi och filosofisk pedagogik), utbildningssociologi, specialpedagogik, hälsopedagogik, värdepedagogik, didaktik, vuxenpedagogik, högskolepedagogik, läroplansteori och utbildningshistoria.

Pedagogik i vardagliga, praktiska sammanhang kräver av pedagogen förmågan att väcka intresse hos eleven och involvera denna i inlärningsprocessen. Vad som skall läras ut är inte bara själva ämnet, utan också den nödvändiga inlärningstekniken, anpassad efter elevens intellektuella nivå, och det är inte bara den intellektuella nivån som är avgörande. Det finns fler discipliner än de rent teoretiska. Howard Gardners teorier om de olika intelligenserna visar det. Nedan följer inlärningstekniska steg som torde passa i de flesta undervisningssituationer:

  1. Lyssna till information i ämnet.
  2. Anteckna det du hör.
  3. Sammanfatta och renskriv dina anteckningar.
  4. Läs kompletterande litteratur i ämnet.
  5. Diskutera det du lärt med andra.
  6. Om möjligt; utför det du lärt.
  7. Undervisa andra i det du lärt.

Pedagogiska metoder

Pedagogiska metoder är de pedagogiska tekniker som används för att skapa förutsättningar för lärande. Det sätt som undervisningen är arrangerad på brukar kallas en undervisningsmetod. Med undervisningsmetod avses det sätt på vilket lärarens och elevernas interaktion arrangerats. Doktriner om uppfostran har kommit från bland annat Platon, Quintilianus och Rousseau. Det Rousseau skrev på 1700-talet står fortfarande som grund för undervisningsmetoder i flera olika ämnen som exempelvis läsning och matematik. På senare tid har pedagogik alltmer kommit att förknippas med lärarutbildning och ingår där som ett eget ämne.[1]

Beroende på hur detaljerat man vill beskriva metoderna kan man räkna upp en mängd olika metoder. Den sokratiska metoden, majeutiken, kan ses som en grundform för alla pedagogiska metoder. Sokrates metod innebär att frågor ställs som får eleverna att tänka själva. Sokrates mor var barnmorska och precis som hon ansåg han sig syssla med förlossningskonst. I stället för barn förlöste han tankar. Kärnan i majeutiken är den goda frågan som utvecklar elevens tänkande. Denna goda fråga kan man enligt Kansanen finna i samtliga undervisningsmetoder. Också om variationerna är många kan man anta att eleven i alla metoder möter frågor som skall få denne att utveckla kunskap.

Variationen kan beskrivas på olika detaljnivå och utgående från olika indelningsgrunder. En indelning är den i lärarcentrerade, elevcentrerade och samarbetsinriktade metoder.[2] Indelningen utgår från vem som har det huvudsakliga ansvaret för undervisningen. Till de lärarcentrerade metoderna räknas lärarens framställande undervisning, frågande undervisning som riktar sig till hela klassen och gemensamma övningar där eleverna utför uppgifter. Elevcentrerade metoder är individuellt arbete, elevers framställning och grupparbete. Som samarbetsinriktade metoder betraktas undervisningssamtal där lärare och elever deltar som jämbördiga parter. Också gemensamma fester i vilka lärarens och elevens roll kan träda i bakgrunden kan räknas till samarbetsinriktade metoder.

Vissa pedagoger[3] ifrågasätter meningsfullheten i att kategorisera metoder utgående från yttre former. Enligt dem kan detta leda till att någon speciell metod, exempelvis grupparbete, betraktas som värdefullare än andra. På liknande sätt kan exempelvis föreläsningen betraktas som passiverande. Värdet hos varje metod är enligt detta sätt att resonera beroende av målsättningen med den undervisning som bedrivs. Det finns därför ingen allmängiltig metod att separera goda och dåliga metoder från varandra utgående från yttre karakteristika. Avgörande är den inre aktivitet hos eleven som undervisningen resulterar i.

Undervisningsteknologi

Den tekniska utvecklingen under efterkrigstiden innebar att AV-teknik började utnyttjas i skolor, exempelvis overheadapparater, språkstudio och videokonferensstudio. Det var en stark tilltro till att tekniken kunde lösa allt. Begreppet undervisningsteknologi beskrivs av B. F. Skinner[4], iden går ut på att med betingning styra lärandet. I takt med en ökande digitalisering av samhället ökar också användningen av pedagogiska tillämpningar av datorer, exempelvis lärplattformar, presentationsprogram, datorsimulering och datoranimering. Utvecklingen har bidragit till utveckling av nya undervisningsformer, exempelvis e-lärande, flexibelt lärande, mooc-kurser och spelifiering. Utvecklingen har också ställt krav på pedagogisk digital kompetens bland lärare. Under 2000-talets första decennium växer en trend fram att ge varje elev i skolan en egen bärbar dator.[5]

I Sverige

I Sverige tog pedagogiken som vetenskap sin början 1905[6] i andra kammaren där frågan om ett inrättande av en pedagogisk professur kommit in som motion. Motionen var ett konstaterande av att undervisning i pedagogik eller uppfostrans vetenskap som den då benämndes är en saknad kompetens bland de lärare som verkade i ämnet. Detta medförde stora problem för kvalitén i detta viktiga ämne. I och med detta uppstod den första professuren i pedagogik vid Uppsala Universitet 1907[6]. Vid denna tid fick pedagogikämnet vara samlingsbeteckning för alla de pedagogiska och psykologiska teoribildningarna. Detta vara bara början vilket snart utlöste en mängd nyuppstartade professurer, en på Lunds universitet med beteckning just psykologi och pedagogik. Sedermera inrättande Göteborgs universitet två olika inriktninga en med samma beteckning som i Lund men även en annan under namnet filosofi och pedagogik vilket var den första i landet[6]. Till slut var även Stockholms högskola på det pedagogiska spåret och startade sin Enerothska professur. Författaren med mera Olof Eneroth hade i sitt år 1876 upprättade testamente lämnat sin kvarlåtenskap åt Stockholms fria högskola till "bildandet av en professur i läran om sambandet mellan naturlagarna och människans sedliga och fysiska natur med särskild hänsyn till det uppväxande släktets fostran till andlig och kroppslig hälsa"[6].

Under slutet på 1900-talet riktades intresset inom pedagogiken i hög grad på elevens lärande. I de svenska läroplanerna kom detta till uttryck i att läraren betecknades som en handledare. Intresset riktades snarare på arbetssätt än på undervisningsmetoder. En mycket citerad indelning av arbetsformer presenterades av Ausubel (1968). Lahdes (1997) delar utgående från Ausubel in arbetssätten utgående från den aktivitet som förväntas av eleven: Självständigt lärande (ex. individuellt arbete med arbetsuppgifter), ledda studier (grupparbete, projekt, klassrumsdiskussioner) och receptivt lärande (framställande undervisning).

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Husén, Torsten: Pedagogik i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 8 juli 2015.
  2. ^ Uusikylä och Atjonen (2000) refererar Koskenniemis tredelade indelning av arbetsmetoder
  3. ^ Engeström (1990)
  4. ^ Skinner, Burrhus (2013-01-01). Undervisningsteknologi. Studentlitteratur. ISBN 9789144095721. OCLC 940615566. https://www.worldcat.org/oclc/940615566 
  5. ^ http://www2.diu.se/framlar/egen-dator/
  6. ^ [a b c d] Lindberg, Leif (2009). Pedagogik som vetenskap - vetenskap som pedagogik. Läst 24 april 2017 

Tryckta källor

  • Ausubel, D. (1968). Educational psychology: A cognitive view. New York: Holt, Rinehart & Winston.
  • Engeström, Y. (1990). Perustietoa opetuksesta. (Grundläggande information om undervisning). Helsinki: Valtion painatuskeskus.
  • Kansanen, P. (2000). Opetuksen käsitemaailma. (Undervisningens begreppsvärld). Helsinki: Opetus.
  • Lahdes, E. (1997). Peruskoulun uusi didaktiikka. (Grundskolans nya didaktik). Keuruu: Otava.
  • Nilsson, Peter (2008). Vad är pedagogik? Några tankar om pedagogikämnet i ett jämförande perspektiv. Pedagogiska institutionen Umeå universitet, (www.pedag.umu.se/utbildning/kurslitteratur/litteratur/Vadarpedagogik.pdf)
  • Sjöstrand, Wilhelm (1968). Pedagogiska grundproblem i historisk belysning. Lund: Gleerups.
  • Svedberg, Lars & Zaar, Monica (red) (1993). Boken om pedagogerna. Stockholm: Liber Utbildning.
  • Svenska Akademien. (1952). Svenska Akademiens ordbok (SAOB). Uppslagsord Pedagog, spalt P521. Svenska Akademien. Stockholm.
  • Pedagogiska institutionen (2004). Självvärdering. Umeå: Pedagogiska institutionen, Umeå universitet.
  • Uusikylä, K. & Atjonen, P. (2000). Didaktiikan perusteet. (Didaktikens grunder). Helsinki: WSOY.

Externa länkar

v • r
Fält inom samhällsvetenskap
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Pedagogik&oldid=41937362”