Peng Zhen
| Peng Zhen 彭真 | |
 Peng Zhen i Yan'an.
| |
| Tid i befattningen 1951–1966 | |
| Företrädare | Nie Rongzhen |
|---|---|
| Efterträdare | Wu De |
| Född | Fu Maogong 傅茂公 12 oktober 1902 Quwo, Shanxi |
| Död | 26 april 1997 (94 år) Peking |
| Gravplats | Babaoshans revolutionära begravningsplats[1] |
| Politiskt parti |  Kinas kommunistiska parti
|
| Maka | Zhang Jieqing |
| Militärtjänst | |
| I tjänst för |  Folkets befrielsearmé
|
| Grad | Politisk kommissarie |
Peng Zhen, ursprungligen Fu Maogong (傅茂公), född 12 oktober 1902 i Quwo, Shanxi, död 26 april 1997 i Peking, var en kinesisk kommunistisk politiker. Han var borgmästare i Peking och senare ordförande i Nationella folkkongressen. Han var den förste medlemmen av politbyrån, som förödmjukades offentligt när kulturrevolutionen bröt ut i Folkrepubliken Kina 1966.
Peng blev medlem i Kinas kommunistiska parti under 1923 som en av grundarna av partiet i provinsen Shanxi. Han greps 1929, men fortsatte sitt politiska arbete i all hemlighet medan han fängslades. När han frigavs i 1935 började han att organisera en motståndsrörelse mot de invaderande japanska styrkorna. Han steg i leden partiet och fick en stor del av äran för den fredliga erövringen av Peking under det kinesiska inbördeskriget.
Peng var länge ledamot i centralkommittéen och dess sekretariat. 1951 blev han borgmästare i Peking, där han byggde upp en egen maktbas i partiet. Under hans tid som borgmästare omgestaltades Peking som Folkrepubliken Kinas huvudstad med en rad stora arkitektoniska projekt. Stora delar av stadsmurarna revs och inför Folkrepubliken Kinas 10-årsjubileum 1959 byggdes Himmelska fridens torg om och Folkets stora hall invigdes. På förslag från vice borgmästare Wu Han grävdes även kejsargraven Dingling ut.
Pengs starka ställning i Peking, vilken Mao Zedong uppfattade som ett hot, gjorde att han blev ett av kulturrevolutionens första offer i april 1966. Han överlevde dock kulturrevolutionen och rehabiliterades när Deng Xiaoping kom till makten efter Maos död. Han blev ordförande i partiets politiskt-rättsliga kommission 1980. Som ordförande i den sjätte nationella folkkongressens ständiga utskott (1983) arbetade han för att stärka folkkongressens inflytande.
Peng drog sig tillbaka från sina ledande politiska uppdrag 1988. Han tillhör det kinesiska kommunistpartiets "åtta odödliga".
Källor[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Peng Zhen.- Biografi från China Vitae
- (på kinesiska) Zhongguo renming dacidian = Zhongguo renming dacidian. Dangdai renwu juan. (880-02Di 1 ban.). Shanghai: Shanghai cishu chubanshe. 1992. Libris 12075462
- Klein, Donald W.; Clark Anne B. (1971) (på engelska). Biographic dictionary of Chinese communism 1921-1965. Harvard East Asian series, 0073-0491 ; 57. Cambridge, Mass.. Libris 76968. ISBN 0-674-07410-6
- MacFarquhar, Roderick; Schoenhals Michael (2006) (på engelska). Mao's last revolution. Cambridge, Mass.: Belknap Press of Harvard University Press. Libris 10203986. ISBN 0-674-02332-3
- ^ hämtat från: kinesiskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]