Peter Grimes

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skulpturen The Scallop av Maggi Hambling (2003). Texten "I hear those voices that will not be drowned" är hämtad från operan Peter Grimes.

Peter Grimes är en engelsk opera i tre akter med en omgivande prolog och epilog med musik av Benjamin Britten från 1945. Libretto av Montagu Slater baserat på George Crabbes dikt The Borough från 1810.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Sommaren 1939 reste Britten och hans livkamrat Peter Pears till USA där de stannade till 1941. Av en tillfällighet kom Britten att läsa en artikel om den engelska skalden George Crabbe och hans dikt The Borough, som utspelar sig i Brittens hemstad Aldeburgh. Artikeln var en anledning till att Britten och Pears beslöt återvända till England och då dirigenten Sergej Kusevitskij föreslog honom att skriva en opera föll Brittens val genast på The Borough. Han hade tidigare samarbetat med poeten och dramatikern Montagu Slatter och bad honom nu utarbeta ett operalibretto på dikten, men med tonvikt på personen Peter Grimes, som bara nämns i förbigående i dikten. Librettot var färdigt i slutet av 1943. Det tog Britten drygt ett år att skriva musiken, varpå problemet om en lämplig scen uppkom. Opera på engelska var inte vanligt i London. Sadler's Wells var den enda scen som hade uppfört engelska operor dittills, men byggnaden hade bombats 1940 och användes till andra ändamål medan ensemblen spelade lite varstans. För återinvigningen av Sadler's Wells valde dess chef Joan Cross Peter Grimes och succén gav genljud inte bara i England utan även i utlandet. Operan uruppfördes på Sadler's Wells Theatre i London 7 juni 1945 med Peter Pears i titelrollen och därefter på Metropolitan Opera i New York 1948.

Peter Grimes blev den första engelska operan efter Purcells Dido och Aeneas som hamnade på den internationella repertoaren. Britten hade under tonsättningen ingen engelsk tradition att knyta an till, utan skapade helt självständigt den moderna engelska operan. Även om Britten var kraftigt påverkad av Alban Bergs Wozzeck, i synnerhet när det gällde valet av en antihjälte i titelrollen, höll han sig vid utformningen av det musikaliska materialet till hävdvunna strukturer: enskilda nummer, arior, ensemble- och körpartier, växlas om med recitativ som för handlingen framåt. Tonspråket utmärks av en blandning av traditionella och moderna stilelement, vars transparens följer av konceptionens oinskränkta tillbakafallande på melodin. De båda huvudpersonerna är Ellen och Grimes. Men operans egentliga tema är framställningen av den psykologiska terrorn mot avvikande. Grimes agerande visar sig i operan (till skillnad från berättelsen) vara ologisk: han beter sig som om han är skyldig, trots att han inte är det. Musiken står i motsatsställning till huvudpersonens neurotiska förnekelse, och dess starka uttryck och storslagenhet gör Grimes till en rik, motsägelsefull karaktär.

Peter Grimes parti skrevs i likhet med alla de stora tenorrollerna i Brittens operor för Peter Pears. Peter Grimes är en ensam människa, som är utstött av samhället men som framförallt plågas av sin egen natur. Såväl regissörer som rolltolkare gav honom förr, även i den yttre gestaltningen, sadistiska och besatta drag. Men den synen har förändrats. Havet i Peter Grimes är helt annorlunda än Claude Debussys skimrande vattenmirakel (såsom i den symfoniska skissen La Mer). Detta beror inte enbart på de uppenbara geografiska skillnaderna. Havet utanför den engelska ostkusten är dimmigt och hotfullt. De rättskaffens medborgare vill inte befatta sig med det olycksbådande elementet. De avvisar det som inte passar in, det som känns obekvämt och inte stämmer med normerna, såväl i naturen som i samhället. Eftersom Grimes av de flesta betraktas som en särling, måste han därför förr eller senare bli till ett offer för att inte hota den fredliga samexistensen mellan människorna och havet.

Den svenska premiären ägde rum på Kungliga Teatern i Stockholm den 21 mars 1946.[1] Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 8 mars 1998.[2]

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Peter Grimes, fiskare (tenor)
  • John, hans lärpojke (stum roll)
  • Ellen Orford, änka, byns skollärarinna (sopran)
  • Kapten Balstrode, pensionerad kofferdiskeppare (baryton)
  • Auntie, värdinna på bykrogen Galten (alt)
  • Hennes två "systerdöttrar", krogens "attraktioner" (sopraner)
  • Bob Boles, fiskare och metodist (tenor)
  • Swallow, byns styresman och domare (basstämma)
  • Mrs. Nabob Sedley, rik änka (mezzosopran)
  • Pastor Horace Adams (tenor)
  • Ned Keene, apotekare och kvacksalvare (baryton)
  • Dr. Crabbe (stum roll)
  • Hobson, byns polis (basstämma)

Bybor och fiskare.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Operan utspelar sig i en fiskarby i Suffolk vid Englands nordsjökust omkring 1830.

Prolog Fiskaren Peter Grimes kallas inför en undersökningsdomstol, som skall undersöka de gåtfulla omständigheterna kring hans lärlings död. Trots att han bli frikänd är han i bybornas ögon ändå en mördare. Fredsdomaren Swallow förbjuder Grimes att anställa en ny lärling. Grimes vrede stillas av Eller Orford.

Akt I

Orkestermellanspel 1. (Dagens inbrott)

Scen 1. Grimes märker snart hur svårt det är att sköta båten ensam och apotekaren berättar att han har hittat en pojke åt honom. Trots domstolens utslag hämtar Grimes den ny lärling från fattighuset och får stöd av Ellen Orford och Carter Hobson. Kapten Balstrode försöker i alla vänskaplighet övertala Grimes att leva ett normalt liv och anpassa sig efter omständigheterna, eller flytta därifrån. Men Grimes vill varken ändra levnadssätt eller flytta ifrån sin födelsetrakt. I stället vill han bli rik så att han kan imponera på sina fiender och gifta sig med Ellen. En storm bryter lös. Den kommer samtidigt med tidvattnet och är därför dubbelt fruktad, så fiskarna drar upp sina båtar på land och surrar fast dem.

Orkestermellanspel 2. (Storm)

Scen 2. Fiskesamhällets invånare samlas som vanligt på värdshuset Galten. Utanför blåser det upp till storm. Någon berättar att kustvägen är översvämmad och att ett stycke av klipporna har sköljts bort vid Grimes stuga. När Grimes kommer för att hämta sin nya lärling, breder en chockerad tystnad ut sig. De församlade tar upp en visa för att rensa luften. Ellen och Hobson kommer med pojken till Grimes.

Akt II

Orkestermellanspel 3. (Söndagsmorgon på stranden)

Scen 1. Några veckor senare, en söndagsmorgon vid tiden för gudstjänsten. Ellen har tagit med sig Grimes nye lärling John till stranden så att han får leka lite. Hon märker att hans kläder är sönderrivna och att pojken har blåmärken på halsen, men han vill inte förklara något. Grimes har fått syn på ett fiskstim och kommer för att hämta pojken. De skall ut på fiske.

Hon förebrår Grimes för hans häftiga humör och våldsamhet, och det slutar i ett gräl som kyrkobesökarna hör när de är på väg från kyrkan. Men hon kan inte hindra att ryktet om Grimes övergrepp mot lärlingen sprids. Efter gudstjänsten beger sig männen därför till Grimes stuga för att ta reda på hur denne behandlar sin nye lärling.

Orkestermellanspel 4. (Passacaglia)

Scen 2. I Grimes stuga, nära klipporna. Varmhjärtat sjunger Grimes en sång för pojken, men beskyller honom samtidigt för att ha ljugit för Ellen. När han blir varse den annalkande folkmassan, öppnar han dörren och knuffar ut pojken, denna störtar nedför klipporna och dör. Kyrkoherden och Swallow finner stugan tom och vänder lugnt om. Endast Balstrode tittar nedför klipporna och ser vad som verkligen har skett.

Akt III

Orkestermellanspel 5. (Stugan)

Scen 1. Några dagar senare är det dans i Moot Hall. Ingen har fäst sig vid att Grimes och pojken inte har synts till på flera dagar och alla förmodar att de är ute på fiske. Då får byn skvallerkärring, mrs Sedley höra Ellen berätta för Balstrode att en tröja hon har stickat åt pojken har sköljts upp på stranden. Grimes båt är nu tillbaka på stranden och Ellen inviger borgmästaren Swallow i sina misstankar. Han beordrar byns poliskonstapel att hämta Grimes. Det rykts att Grimes har tagit livet av sin nye lärling. Den upprörda folkmassan kräver vedergällning.

Orkestermellanspel 6. (Dimman)

Scen 2. Några timmar senare. Dansen i Moot Hall är slut och det enda som hörs är mistluren och rop från dem som är ute och letar efter Grimes. (Orkestern är tyst tills det hörs en mistlur, en tuba bakom scenen och dessutom körens avlägsna snyftande) Denne tar sig tillbaka till båten och där hittar Ellen och Balstrode honom. Grimes är ensam och på gränsen till vansinne. Han skriker en sista gång ut sitt namn, men endast tystnaden svarar honom. Ellen kan inte längre lugna Grimes. Kapten Balstrode råder Grimes att ro ut på havet och sänka sig tillsammans med sin båt. Grimes förstår. På morgonen ser kustvakten en båt sjunka långt borta. Men ingen bryr sig om det och livet i fiskelägret går vidare som vanligt.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Gammond, Peter; Edlén, Håkan; Thölén, Lennart (1982). Opera-handbok: [550 operor, biografier över 155 kompositörer och 100 operaartister och utförlig förteckning över rekommenderade inspelningar]. Göteborg: Wezäta. Sid. 42. Libris 7745312. ISBN 91-8507491-8 
  • Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 3. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. Sid. [327]-344. Libris 420182 
  • Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sällström, Åke (1977). Opera på Stockholmsoperan. Stockholm: Norstedt. Sid. 183. Libris 7152595. ISBN 91-1-773051-1 
  2. ^ GöteborgsOperan

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]