Peter Wieselgren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Per Wieselgren.
Peter Wieselgren tecknad av Johan Christian Berger 1847.
Peter Wieselgren på äldre dagar med Nordstjärneordens kommendörstecken och kraschan.
Bronsbyst av Peter Wieselgren på domkyrkoplatsen vid Göteborgs domkyrka. Den är utförd av Bror Chronander och avtäcktes av professor Waldemar Rudin den 1 oktober 1910 på 110-årsdagen av Wieselgrens födelse. Detta var då det fjärde minnesmärket i landet över honom.[1][2]
Peter Wieselgrens grav på Stampens kyrkogård i Göteborg.

Peter (Per) Wieselgren (ursprungligen Jonasson), född den 1 oktober 1800Spånhult i Vislanda socken[3] i Småland, död den 10 oktober 1877 i Göteborg (Domkyrkoförsamlingen), var en svensk präst, nykterhetsförkämpe, litteratur-, kultur- och personhistoriker.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Namnet Peter sägs ha uppkommit sedan prosten Peter Hyltenius hört fel, egentligen skulle han ha döpts till Pehr. Det senare namnet var också det han helst använde.[4]

När Peter Wieselgren skulle få sitt första betyg i skolan, Växjö allmänna läroverk, ville kyrkoherden Hyltenius ge honom namnet Wieselman, eftersom "vi ha grenar och qvistar förut, men du skall bli en man". Men hans far och rektorn ville helst att Wieselgren ansågs som släktnamn efter "...födelseförsamling och äldre fränder", och den 5 september 1811 skrevs det namnet in i böckerna.[5]

Under 1800-talets första decennier ökade till följd av husbehovsbränningen spritkonsumtionen kraftigt i Sverige. Enligt en spridd men tvivelaktig uppgift skulle den 1829 ha uppgått till 45 liter per invånare och år – att jämföra med cirka fem liter, år 1990.[6]

Redan i slutet av 1820-talet hade prosten Carl Emanuel Bexell bildat Sveriges första nykterhetsförening i Smålands Rydaholm och därefter flera ytterligare. Wieselgren och Bexell kom senare att samarbeta för utbredande av nykterhetssaken. Också ångfartygskonstruktören Samuel Owen startade – efter engelskt mönster – en nykterhetsförening, och i samband med tusenårsfirandet av Ansgars missionsresa till Sverige bildades en rad nykterhetsföreningar år 1832. Rörelsen utvecklades i två grenar – en absolutistisk och en måttlighetsivrande.

Peter Wieselgren var ingen absolutist, även om han har tolkats så. I stadgarna för en förening skrev han att ledamöterna fick måttligt bruka jästa drycker[7]. I samband med invigningen av Västra stambanan 4–5 november 1862 i Göteborg, ville Karl XV en gång skåla med honom, men inte ens då ville han hälla vin i sin bägare. När kungen anmärkte, "Glaset är ju tomt", svarade Wieselgren, "Ja, ers majestät, men hjärtat är fullt".[8] Inspirerad av göticismen och den småländska rudbeckianismen anslöt sig Wieselgren till uppfattningen om att Homeros Troja skulle förläggas till Hönshylte skans i Urshults socken i Småland.

Vid tio års ålder hade han läst igenom hela bibeln. Han skrev vid den här tiden också en predikan samt diktade ett litet häfte med psalmer. År 1819 gick Wieselgren igenom en andlig sinnesförändring, och efter en tids oro och sorg över det som han kände syndigt, bad han Gud om ljus och frid. Några likasinnade kamrater anslöt sig, och de bildade därmed en liten förening. Den 24 april 1819 skrev alla under en överenskommelse, där det bland annat stod: "Även avsäga vi oss, ehuru var för sig och utan att betunga andras samvete, allt bruk av spirituösa drycker, som ej gagna hälsan och som kunna genom vanan bliva fördärvliga". Denna förening, som troligen var den första nykterhetsföreningen i Sverige, bestod endast av sex skolelever, senare tio. Sina möten hade de klockan 5 på morgonen, då dom bäst fick vara i fred för sina hånande kamrater.

År 1820 skrevs Wieselgren in som student vid Lunds universitet, och redan samma höst tog han sin första examen och promoverades efter tre års intensiva studier till filosofie magister. Följande år blev han docent i litteraturhistoria, och därefter inom kort extra ordinarie professor i estetik. Under åren 1823—28 vistades han i Stockholm, där han fick både många vänner. Han blev 1828 extra ordinarie vice bibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Lund och befordrades 1830 till vice bibliotekarie.

Wieselgren prästvigdes 1833 och blev samma år kyrkoherde i Västerstads församling i Skåne, där han tillträdde 1834 och blev prost samma år. Han grundade där Västerstads nykterhetsförening, som när den verkat ett år, höll en fest, då 100 bönder avlade nykterhetslöfte. Efter tre år var medlemsantalet uppe i 1 600, och då hade 200 bönder slutat upp med att bränna brännvin. När Wieselgren efter 15 år flyttade från Västerstad för att tillträda befattningen som kyrkoherde i Helsingborg, sa man om honom, att "han mottagit församlingen vanvårdad som en vildmark, men lämnade den som en väl skött örtagård". Wieselgren gifte sig den 14 mars 1833 på Mariannetorp i Gudmuntorp med Matilda Catharina Rosenquist (1816–1894), dotter till inspektorn på Löberöd, Magnus Rosenquist och prästdottern Hedvig Maria, född Gullander.[9]

Han blev 1847 kyrkoherde i Helsingborg och fick kunglig fullmakt som domprost i Göteborg den 31 mars 1857. I Göteborg bodde han i domprosthuset i hörnet Korsgatan 22/Vallgatan 28.[10]

Peter Wieselgren jordfästes av Peter Fjellstedt, och ligger begravd på Stampens kyrkogård i Göteborg.

Wieselgrensplatsen i Göteborg och Wieselgrensskolan i Helsingborg är uppkallade efter honom.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Hans föräldrar var jordbrukaren ("dannemannen") Jonas Jonsson i Tubbamåla (1765–1849) och Elin, född Ingemarsdotter (1779–1841, av Wieselska släkten), vars mor Märta (1745–1792) tillhörde Spånhussläkten. Denna släkt Wieselgren kommer från Erengislegården (Gunnarås) i Västra Torsås socken i Kronobergs län där stamfadern Måns Olufsson levde under 1600-talet.

Peter Wieselgren blev far till Harald Wieselgren och politikern Sigfrid Wieselgren,[11] samt Hedvig Eleonora (1834–1837), Sigfrid Nathanael (1837–1839), Hedvig (1839–1863), Emma (1841–1886), Linnea (1843–1858), Ida (1846–1871, svärmor till John Pontén och mormor till Gustaf Pontén och Johan Pontén), Gerda (1848-1857) och prosten Magnus Wieselgren (1852–1933).

Minnesstenar och byster[redigera | redigera wikitext]

Bronsbyst vid Kungl. Biblioteket i Humlegården, utförd av Gustaf Malmqvist och rest 1910.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ Hvar 8 dag : illustreradt magasin, Tolfte årgången (2 oktober 1910–24 september 1911), D F Bonnier, Göteborg 1911, s. 19
  2. ^ Göteborgsbilder 1850–1950, red. Harald Lignell, Bokförlaget Nordisk Litteratur, Ludw. Simonson Boktryckeri, Göteborg 1952 s. 572
  3. ^ Per Wieselgren – Minnesteckning, Dr Johan Bergman, AB Svenska Nykterhetsförlaget, Stockholm 1912 s.5
  4. ^ Peter Wieselgren – en lefnadsteckning, Sigfrid Wieselgren, Fahlcrantz & Co, Stockholm 1907 s.6
  5. ^ Peter Wieselgren – en lefnadsteckning, Sigfrid Wieselgren, Fahlcrantz & Co, Stockholm 1900 s.21–22
  6. ^ Myten om 1800-talssupandet, Lennart Johansson, Forskning & Framsteg nr 1/2006
  7. ^ Stadgar för Västerstads Nykterhetsförening, bihang till Om nykterhetsläran i den heliga skrift, Peter Wieselgren, 1837
  8. ^ Göteborgare: första samlingen, kammarherre Magnus Lagerberg, Åhlén & Åkerlunds Förlag, Elanders Boktryckeri, Göteborg 1913 s. 20
  9. ^ I Västerstad – Drag ur P Wieselgrens liv 1833–1847, (1936), s. 7
  10. ^ Hus för hus i Göteborgs stadskärna, red. Gudrun Lönnroth, Göteborgs Stadsbyggnadskontor & Göteborgs Stadsmuseum, Grafikerna Livréna i Kungälv, Göteborg 2003 ISBN 91-89088-12-3 ISSN 1404-9546 s. 217
  11. ^ Peter Wieselgren – en konturteckning i 1800-talsmiljö, Theodor Freeman, Pro Caritate, Eric Lindgrens Boktryckeri, Göteborg 1950 s.11–12
Källor
  • Framstående nykterhetskämpar: biografier och porträtt, volym I-III, Hjalmar Blomgren, Oskar Eklunds Boktryckeri, Stockholm 1921 s. 21-26
  • I västerstad - Drag ur P Wieselgrens liv 1833-1847, Sigfrid Wieselgren, Victor Pettersons Bokindustri, Stockholm 1936
  • Göteborgs stifts herdaminne 1620-1999 : 1. Domprosteriets kontrakt, Anders Jarlert i samarbete med Bengt O.T. Sjögren och Ann-Britt Johansson, Göteborgs stiftshistoriska sällskap, Tre böcker förlag, Göteborg 2010 ISBN 978-91-7029-679-6, s. 57ff

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]