Pfalzgreve

Från Wikipedia
Version från den 13 maj 2016 kl. 20.23 av Claus (Diskussion | Bidrag) (+Navigationsruta)
De sju kurfurstarna väljer Henrik VII till kung. Kurfurstarna, vilkas vapen visas ovanför dem, är från vänster ärkebiskoparna av Köln, Mainz och Trier; pfalzgreven av Rhen; hertigen av Sachsen, markgreven av Brandenburg och kungen av Böhmen.

En pfalzgreve var en hög ämbetsman i de frankiska och tyska kungarnas tjänst. Han var konungens ställföreträdare och förvaltare av en pfalz (lat. palatium, sv. palats), det vill säga en kungsgård där kungarna alltsedan karolingisk tid brukade uppehålla sig och bland annat utöva sina funktioner som domare.

De flesta pfalzgrevarna avvecklades senare, men i Sachsen (med residens i Magdeburg) och Lothringen (med residens i Aachen) kvarlevde titeln. Efter 1400 omtalas dock inte någon pfalzgreve av Sachsen längre. I stället blev det de Lothringiska pfalzgrevarnas grevskap som erhöll namnet Pfalz och grevarna av provinsen titeln Pfalz vid Rhen.[1]


Pfalzgrevar av ätten Wittelsbach med direkt anknytning till Sverige

Källor

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 21. Malmö: Svensk uppslagsbok AB. sid. 569 

Se även