Pilprojektil

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En pil till den ryska stridsvagnen T-72. Den runda ringen (drivspegeln) lossnar efter utskjutandet.
En öppnad pilprojektilspatron till kanonen på den japanska stridsvagnen Typ 90.
Principen för hur en pil skjuts ut ur en kanon.

Pilprojektil är en typ av underkalibrig projektil som används till de flesta moderna stridsvagnskanoner, men även till en del automatkanoner i attackhelikoptrar, attackflygplan, eldhandvapen och stridsfordon.

En pilprojektil har, som namnet antyder, formen av en pil. Den drivs fram genom loppet av en ring kallad drivspegel som lossnar framför mynningen. Eftersom pilprojektiler är fenstabiliserade skall de inte rotera i banan. De skjuts därför oftast ur kanoner med slätborrade eldrör. Till pilar som skjuts ur räfflade eldrör används en slirgördel som griper in i räfflorna men roterar fritt mot drivspegeln.

Pilen verkar genom att den med hjälp av sin, förhållandevis, höga rörelseenergi, stora massa och lilla tvärsnittsarea pressar sig igenom pansarplåten. Under penetrationen så uppträder både pil och pansar mer som vätskor än som fasta kroppar. Effekten gör att påverkan av anslagsvinkel är mycket mindre än för traditionella pansarprojektiler. En modell som används för att beskriva penetrationsförmågan hos moderna pilprojektiler är Odermattekvationen, som visar inverkan av anslagsvinkel, hastighet, längd och materialegenskaper för mål och pil. Projektilen tillverkas därför av ett material som främst har hög densitet och också god mekanisk hållfasthet. Oftast rör det sig om volframkarbid eller legeringar av utarmat uran. Uran har densiteten 19,1 och volframkarbid 15,6 jämfört med bly 11,3 och stål 7,9 kg/dm³.

För Stridsfordon 90 gäller att pilprojektil har utgångshastighet ca 1465 m/s att jämföra med spränggranaternas ca 1000 m/s, alltså drygt dubbla rörelseenergin vid motsvarande massa.

Jämför: