Pionsläktet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pionsläktet
Luktpion (Paeonia lactifolia)
Luktpion (Paeonia lactifolia)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Ranunkelordningen
Ranunculales
Familj Pionväxter
Paeoniaceae
Rafinesque
Släkte Pionsläktet
Paeonia
Vetenskapligt namn
§ Paeonia
Auktor L.
Utbredning
Paeoniaceae Distribution.svg
Hitta fler artiklar om växter med

Pionsläktet omfattar drygt 30 arter av fleråriga halvbuskar och örter spridda över de tempererade områdena i Asien och Europa samt två arter i Nordamerika (Paeonia brownii och Paeonia californica). Pioner blir mellan 60 cm och 2,5 meter höga och har har tjocka rötter, knöllika rötter, trefingrade blad och stora blommor i stjälktopparna. De iögonfallande blommorna är enkla och vita, rosa, röda eller gula. Pioner odlas i en mängd olika sorter som prydnadsväxter.[1][2]

Till släktet förs bondpion, buskpion, dillpion, korallpion, luktpion, rosenpion och sidenpion[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Pioner har odlats i Kina i minst 1500 år, först främst för rötternas medicinska egenskaper men på 600-talet e kr även som exkusiv prydnadsväxt. Buskpioner fick bara odlas i de kejserliga trädgårdarna. Buskpionen kallades "blommornas konung" och luktiponen "kungens ministrar". Kineserna förädlade fram fyllda blommor medan japanerina istället gick in för enkla och halvfyllda blommor.[2][3]

I Grekland omnämns pionen första gången av den filosofen och naturforskaren Theofrastos som levde cirks 370 till 285 fkr. De arter han kände till var sannolikt bergpion och korallpion. Den mest kända kulturformen var länge den dubbla röda bondpionen 'Rubra plena'. 1789 kom den första buskpionen till Europa från Kina. Den planterades i Royal Botanical Gardens i Kew, England. Allt fler pioner letade sig till Europa och franska odlare fick tidigt fram korsningar mellan den europeiska bergpionen och den kinesiska luktpionen. På en utställing i Paris 1824 presenterade Nicolas Lemon den fyllda rosa pionen 'Edualis Superba' och i efter utställingen var en formlig pionfeber igång. Luktpionerna blev allt mer populära och trängde undan bondpionerna. [2][3]

Utvandrarna från Europa tog med sig tåliga pionrötter till det nya landet och vid mitten på 1800-talet kom de europeiska luktpionerna till USA och startade en pionrush och stora pionodlingar växte fram.[2][3]

Vildarter och hybrider[redigera | redigera wikitext]

Det finns drygt 30 vildarter av pioner som växer i ett bälte från Portugal över medelhavsländerna bort till Kina och Japan. En art växer söder om medelhavet och i Nordamerika finns det två arter.[2]

Alla pioner till hör släktet Paeonea som delas in i tre sektioner

Buskpioner[redigera | redigera wikitext]

Buskpionerna från Kina som ibland kallas trädpioner, är förvedade, lövfällande buskar. Variationsrikedomen bland buskpionerna är stor och blommorna kan vara både vita, rosa, gula eller röda. De kan bli mer än 2 meter höga under gynnsamma förhållanden. En välkänd vildart är purpurfläckig buskpion, även kallad 'Rocks Varietet' efter upptäckaren Joseph Rock. Dessutom finns både röda och gula småbuskpioner.[2][3][4]

Arter och underarter inom gruppen:[4][5]

Örtartade pioner från Euorpa och Asien[redigera | redigera wikitext]

Örtartade pioner där dillpion är exempel på europiska örtartade vilda pioner och luktpion exemel på en kinesisk. Hit hör också en hel mängd framodlade hybrider.

Arter och underarter inom gruppen:[4][5]

Örtartade pioner från västra Nordamerika[redigera | redigera wikitext]

Till sektionen Onaepia, örtartade pioner från västra Nordamerika, hör ett par arter där det diskuteras om arterna istället ska räknas till julrossläktet, Helleborus, istället för pionsläktet Paeonea. Arterna odlas mycket litet som i våra trädgårdar.

Arter och underarter inom gruppen:[4][5]

Hybrider[redigera | redigera wikitext]

Dagens pioner är korsningar mellan olika vildarter där de mest använda vildarterna är bergpion och luktpion[2]

  • Bondpionen, (Paeonia x festiva), som är en korsning mellan bergpion och turkisk pion är en gammal kulturform och har odlats länge i Sverige. Den har ibland kallats ”fattigmansros”.[2]
  • Herrgårdspion (Paeonia × hybrida) är en hybrid mellan dillpion och sibirisk pion
  • Majpion (Paeonia × arendsii) är en hybrid mellan luktpion och sidenpion
  • Itohhybrider, är resultater av Toichi Itohs lyckade försök 1948 att korsa en örtartad pion och en buskpion.[2]

Uppbyggnad och blomformer[redigera | redigera wikitext]

Pionerna har stora rotsockar där de samlar näring under sommaren. Rotknopparna bildas nere i jorden tidigt under hösten. Knopparna behöver låg vinterteperatur för att växa till på våren.[3]

Blommorna varierar i storlek från 4 cm till 30 cm eller mer. Man brukar räkna med fem olika blomtyper hos pionerna. De enkelblommande, de halvfyllda, de fyllda, de japanska och de anemoneblommande. Blommans färg kan variera med olika jordtyper och ljusförhållanden.[3]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Pionen blev en mycket populär prydnadsväxt under 1600-talet men odlades i Norden redan mot medeltidens slut, då främst som en mångsidigt nyttjad läkeört. Pionrot, pionättika, pionvatten och pionkärnor användes sedan antiken bl.a. mot epilepsi.[1]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Pion och Paeonia är uppkallat efter Paion, de olypiska gudarnas läkare.[6] Paion upptäckte den medicinska användningen av många växter och Asklepios, som hade varit Paions lärare, blev avundsjuk på Paion och tänkte döda honom. Hades, som Paion hade behandlat, förvandlade honom till en blomma för att han skulle undgå att döden. Den blomma heter idag bergpion.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Pioner”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/pioner. Läst 9 maj 2015. 
  2. ^ [a b c d e f g h i j] ”Pioner”. Nordiska museet. http://www.nordiskamuseet.se/artiklar/pioner. Läst 9 maj 2015. 
  3. ^ [a b c d e f] Krupke, Hermann; Krupke Christina, Krupke Hermann (1996). Passion för pioner. Stockholm: LT. Libris 7253647. ISBN 91-36-03318-9 
  4. ^ [a b c d] ”Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist”. ETI BioInformatics. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/browse/tree/id/17267709. Läst 10 maj 2014. 
  5. ^ [a b c] ”pionsläktet”. Sveriges lantbruksuniversitet. http://skud.slu.se/Skud/ReportPlant.action?skudNumber=2220. Läst 10 maj 2015. 
  6. ^ Wessén, Elias (1979). Våra ord : deras uttal och ursprung. Sid. 331. ISBN 91-24-19975-3. http://runeberg.org/varaord/0341.html 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]