Piratradio

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Piratradio kallas sådana radiosändningar som inte är godkända av den ansvariga myndigheten, i Sverige Post- och telestyrelsen, och sålunda utgör brott.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den veterligt första piratradiostationen i Sverige var "Black Peter" som sände våren 1952 från Lomsjö i Västerbotten. Det var två bröder som sände på kortvåg, på 80-m-bandet, och det valda våglängdsområdet bidrog till att ge stor täckning för sändningarna. På den tiden var nästan alla vanliga radiomottagare utrustade med kortvåg, och radiolyssnarna var vana att leta på våglängdsbanden. Därför kunde sändningarna nå en inte obetydlig del av lyssnarna i Sverige, inte minst blev lyssnarna intresserade att testa mottagningen sedan tidningarna hade börjat skriva om den mystiske "svartsändaren". Bröderna sände med den påhittade anropssignalen SM3BP, där BP bokstaverades Black Peter. Utöver mikrofon hade de även anslutit en grammofon till sändaren, och spelade mycket musik. Polisen och telegrafverket fångade in dem efter en rafflande jakt som pågick en längre tid.[1]

Exempel på mer professionella svenska piratradiostationer var de fartygsburna, där idén att sända radio från fartyg baserades på att den svenska lagstiftningen visserligen förbjöd sändningar inom svenskt landområde för andra än monopolföretaget Sveriges Radio, men det fanns ingen lagstiftning mot att rikta sändningar in mot land från sändare utanför svenskt territorium, och så såg lagstiftningen ut i de flesta europeiska länder. Först i världen att finna denna "nyckel" i juridiken för ett annars låst radioklimat var den 32-årige köpenhamnsbon Peer Jansen (1930 - 1968), som var entreprenören bakom danska Radio Mercur, som från det lilla sändarfartyget Cheeta i Öresund inledde sändningar riktade mot Köpenhamn med sändningspremiär den 2 augusti 1958. Från sändarfartyget var läget även idealiskt för sändningar riktade till den svenska sidan av Sundet. Eftersom de danska ägarna inte trodde att de skulle ha så mycket lyssnare mitt på dagen och på tidiga eftermiddagar hade de sändningsuppehåll då. Landskronabon Nils-Erik Svensson hade en annan uppfattning om möjligheterna att framgångsrikt å lyssnare under de timmarna, och han lyckades genomdriva ett avtal att som inhyrd gäst på deras fartyg rikta sändaren mot de östliga delarna av Skåne under de timmar när de inte sände några program. Dessa sändningar på svenska fick sin premiär den 14 december 1958 under namnet Skånes Radio Mercur och blev en stor lyssnarframgång. Tre och ett halvt år senare, under våren 1962, namnändrades stationen till Radio Syd, efter att Britt Wadner övertagit sändarfartyget från danskarna, och ledningen för stationen från Nils-Erik Svensson.

Den mest kända svenska radiopiraten blev Radio Nord, som startade i mars 1961 från Stockholms skärgård, och deras sändare kunde höras med bra kvalité över mellersta Sverige från Kalmar i söder och upp till Gävle i norr. Radio Nord fick stort genomslag med större lyssnarsiffror än Sveriges Radio inom sändarens täckningsområde, och det stiftades en särskild förbudslag som publikt gick under benämningen Lex Radio Nord, som klubbades igenom i riksdagen under våren 1962. Den tvingade Radio Nord att upphöra, vilket skedde vid midnatt den 30 juni 1962, och det danska Radio Mercur upphörde med sändningarna den 31 juli 1962 vid midnatt, men för Radio Syd förelåg förutsättningar för en helt annan tolkning av lagens text, och för dem fortsattes sändningarna till januari 1966

På 1970-talet förekom en del piratradiosändningar, till exempel "Radio 88", "Sommarpiraten", "Radio 98" och Radio FM i Stockholmsområdet. Mest känd blev Radio 88 på 88 MHz. Många piratsändningar var inspelade och piraterna monterade sedan en bandspelare, sändare, antenn och batteri på olika platser från vilka de sände. Efter närradions införande 1979 dog de flesta piratsändarna ut. Närradion i Stockholm övertog piratfrekvensen 88 MHz. Andra platser där det också förekom piratradiosändningar innan närradion infördes var till exempel Helsingborg där frekvenserna runt 102 MHz ofta användes. Även sändningar på kortvåg och mellanvåg förekom. En del sändningar skedde ifrån pojkrum, medan andra från bandspelare kopplade till sändare på till exempel Sundsbussarna mellan Helsingborg och Helsingör. Radiopiraterna har även stört ut Sveriges Radios sändningar på slavsändaren i Ängelholm. 1987 stördes Radio P4 Kristianstad på alla sändare inklusive huvudsändaren i Hörby och slavsändarna genom att pirater kopplade upp en lågeffektssändare utanför radiostationen och sände på P3:s frekvens som återutsändes av radiostationen. Störningen gick förbi obemärkt p.g.a. att sändningen gick ut på huvudsändaren med SR P4:s RDS-kod.

Närradiostationen Radio Nova i Vagnhärad inledde 1990 illegala reklamsändningar vilket bidrog till att påskynda en ändring av radiolagen så att reklamfinansierad radio möjliggjordes.

Under åren 1988-1992 sände piratradiostationen Action1 i bl.a. Malmöområdet. Till en början var sändningarna sporadiska på frekvensen 100,7 MHz. De två sista åren sände stationen dygnet runt på 104,5 MHz från Kävlinge innan polisen och Televerket stängde stationen varvid ett antal personer greps.

Piratradio förekommer fortfarande då och då i Sverige. För det mesta är det fråga om sändningar från svaga lågeffektsändare köpta på Internet, men även professionella radiosändare används i vissa fall. De flesta som dock vill sända väljer numera alltmer internet allteftersom bandbredden ut från hushållen ökar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Populär Radio nr 9 1952, sid 27

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]