Pitemål

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Pitemål
Peitmåle, Pitmåle
Uttalpe̯i:tmɔ:ɽe, pi:tmɔ:ɽe
Talas iSverige
RegionNorrbotten
SpråkfamiljIndoeuropeiskt
  • Germanskt
    • Nordiskt
      • Norrländska
        • Pitemål
Språkkoder
ISO 639-3
Exempel på nedskrivet pitemål.

Pitemål eller Pitebondska (Peitmåle eller båonshka på dialekten) är en norrbottnisk dialekt, som är en form av den nordnorrländska dialektgruppen i folkmun kallad bondska. Pitemålet talas i hela Pite älvdal, det vill säga från kustbyarna vid Bottenviken och vidare västerut ett tiotal mil upp efter Pite älvdal (innefattar Piteå, Älvsbyns och Arvidsjaurs kommuner). Dialekterna i Norrbotten följer i princip alltid de gamla stor-sockengränserna, varpå pitemålet tvärt övergår till lulemål så snart man passerat den gamla sockengränsen norr om Rosvik, och till skelleftemål söder om Jävrebodarna.

Utmärkande drag för det traditionella pitemålet är bland annat bevarade korta stavelselängder, gamla konsonantförbindelser såsom, /mb/, /lg/, /ng/ och /stj/, och ett stort antal diftonger. I Pitebygden uttalas negationen ("inte") som itt eller ett, frågeordet "hur" heter vöre och för bygden typiska demonstrativpronomen såsom haina, hoina, häina och söina ("han-, hon-, det-, så- här")[1] är i frekvent bruk. På grund av Pite älvdals isolerade läge har det piteälvdalska folkets språkbruk i många fall en ålderdomlig prägel, samtidigt har språket här kunnat utvecklas i andra riktningar än standardsvenskan. Bondskan har emellertid tappat mark på senare tid och försvenskats till den grad att betydande skillnader nu finns mellan olika byar, samt mellan kustbefolkningen och inlandet. Pitemålet är emellertid traditionellt sett relativt enhetligt i jämförelse med andra nordnorrländska dialekter[2].

Begreppet "pitemål" används här framför allt för att beskriva dialekten på landsbygden utanför själva staden Piteå. Stadsdialekten brukar kallas pitfint och är resultatet av en blandning mellan riksspråk och pitemål, den har därför länge skilt sig från dialekten i byarna. Genuint pitemål talas främst av äldre i byarna utanför centralorten. Precis som i fallet med många andra dialekter gjorde myndigheterna under 1900-talet en satsning på försvenskning av språket i pitebygden[3]. Många föräldrar slutade prata pitemålet med sina barn, varpå dialekten snabbt började försvinna. Pitemålet visade sig dock vara seglivat, och jämfört med många andra bondska dialekter har pitemålet fortfarande en ganska säker ställning - många unga talar fortfarande pitemål, och lokala artister håller dialekten vid liv genom sånger och revyer. Även om pitemålet är på utdöende är dess ställning alltså relativt stark, jämfört med många andra dialekter i norra Norrland.

Om uttal och stavning i artikeln[redigera | redigera wikitext]

För att kommunicera pitemålets uttal för den med dialekten obekante läsaren läggs här några riktlinjer angående uttalet. Vid behov används IPA-tecken för att beskriva språkljuden i detalj. Det långa a-ljudet är i pitebygden öppnare än på standardsvenska och påminner mer om det norska uttalet[4]. Även det långa å-ljudet har ett öppnare uttal (IPA: /ɔ:/ snarare än /o:/)[4]. Det korta o-ljudet i ord som "gott" och "hoppa" uttalas i pitebygden med ett slutet o (IPA: /u/) som i "bott"[4]. En utmaning med att återge pitemålet i text är det för dialekten mycket typiska bruket av korta stavelselängder och cirkumflexaccent, uttal som inte förekommer på standardsvenska.

I denna artikel betecknas en lång vokal alltid med kolon (ex: ta:k,"tak"), en lång konsonant betecknas med dubbel konsonant (ex: takk "tack"), och cirkumflexaccent betecknas med dubbel vokal (ex: kaast, "kasta"). Om ett ord skrivs utan vare sig kolon eller dubblering, tex. pråta ("prata") så indikerar det att uttalet på pitemål är kortstavigt. Vidare anges uttalet av vokalerna så ljudenligt och konsekvent som möjligt, ett skrivet o betecknar alltid ett slutet o-ljud (dvs. aldrig å-ljud) och det korta svenska u-ljudet som i "tupp" betecknas här på pitemål genomgående som û för att undvika förväxling med det långa u-ljudet, som även kan uttalas kort på pitemål. Dessutom används här kapitaliserat L för att beteckna tjockt l, en vanligt förekommande praxis när dialekten skrivs ner. För ordaccenten används här ett cirkumflextecken ^ vid särskilda behov att indikera grav eller cirkumflex accent i motsats till den akuta. I grammatikdelen över böjningsmönstren används -Ø för att beteckna "ingen ändelse". Stavningen är på inget sätt ett försök att normera uttalet av orden.

Karakteristika[redigera | redigera wikitext]

Vokalbalans[redigera | redigera wikitext]

Såsom de flesta övriga norrländska (samt många norska) dialekter, kännetecknas pitemålet av vokalbalans[2]. Kort sagt betyder det att man på dialekten genomgående skiljer mellan ord som uttalades lång- respektive kortstavigt på fornnordiskan, det fornspråk som alla skandinaviska varianter bygger på[2]. Det är emellertid en distinktion som inte görs på rikssvenska. På pitemålet har tvåstaviga ord som på fornnordiska uttalades kortstavigt bevarat sitt uttalsmönster[5]. Ord som "(att) vara" och "brasa" uttalas därför på ett "rappt" sätt, med kort vokal och kort konsonant: våra, braso[1]. I allmänhet är denna snabba språkrytm ett kännetecken för målet. Samtidigt har de tvåstaviga ord som på fornnordiskan var långstaviga regelmässigt tappat sista stavelsen helt på pitemålet. Trots att dessa ord således har blivit enstaviga har tvåstavighetsaccenten behållits i ordet, vilket kallas cirkumflexaccent eller tvåtoppsaccent. Detta uttal skrivs vanligen av de som talar pitemål med dubbelvokaler. Ord som "(att) sjunga" och "gädda" blir då sjååong/sjaaong respektive djäädd[6]. Vokalbalansen har bekrivits av språkvetare som den enskilt viktigaste faktorn för att förstå hur ett ord utvecklats som det har gjort på norrländska dialekter[7].

Ljudlära[redigera | redigera wikitext]

Vokalism[redigera | redigera wikitext]

Pitemålet är påtagligt diftongrikt. Borträknat de halvdiftonger som börjar med j (ex. jä:r, ”är” och jett, ”lätt”) så uppgår de olika diftongljuden till 5-8 stycken beroende på talare och by. Sex av dessa är fallande diftonger, med stavelsevikten på den första vokalen[5]. De två stigande diftongerna, av gamla långa ī och ū, brukar inte diftongeras i byarna närmast Piteå, medan de i det övriga området får en biton av e och uttalas med vikten på det andra vokalljudet (ex. eis, ”is” och eut ”ut”)[1]. Fornspråkligt långa ȳ och ō diftongeras allmänt till oi (med slutet o) respektive åo (ex. åoloida, ”olydig”). Diftongerna ei och oi förekommer även vid gamla korta i och y, men bara framför konsonanter som har eller tidigare med all sannolikhet har haft ett "förmjukat", palataliserat, uttal. Exempel på detta kan anföras i ord som stooittj och fooill ("stycke" och "fylla") eller einn och heiinn ("in" och "hinna") där de långa l- och n-ljuden torde ha haft ett palataliserat uttal på gammalt pitemål som givit upphov åt diftongerna1.

Bild från Swensbylija, Svensbyn.
Pitemålet talas längs med piteälven, bild från Svensbyn vid Infjärden.

Utöver dessa 4 s.k. sekundära diftonger har pitemålet även nedärvda sådana från fornnordiskans gamla /ei/, /øy/ och /ǫu/, i likhet med exempelvis norskan, gutamålet och andra former av bondska. Ord som ”hem”, ”rök” och ”gök” heter således heim/häim, råik och göuk (hårt g) på pitemål (jfr. fornnordiska heim, røykr, gǫukr). I ord där åi- och öu-diftongerna står innan ett m, till exempel i ”drömma” (f.no. drøyma) och ”öm” (f.no. ǫumr) blir uttalet i regel öy.[2] Därmed heter det vanligen drööym och öym på dialekten, somliga drar emellertid ihop detta till ett ö istället.[1]

Obs: Dialektala skillnader i uttalet av diftongerna förekommer inom området. Det långa i-ljudet kan uttalas som eis, ijs eller i:s ("is"), det långa u-ljudet eut, öut, u:t ("ut"), den gamla /ei/-diftongen i heim eller häim ("hem") och det långa o-ljudet i båok eller baok2 ("bok"). För att inte skapa förvirring kommer stavningen i artikeln att hålla sig till en stavning av vardera ljud. Här skrivs eis ("is"), eut ("ut"), boi ("by"), båok ("bok"), häim ("hem"), öym ("öm"), ståit ("stöt") och fröus ("frös") och uttalas som läsaren gör helst.

1uppteckningar med palataliserat uttal av <ll> och <nn> finns emellertid ej belagt från pitebygden, men väl från grannsockarna i Luletrakten och i norra Västerbotten i de förväntade positionerna[8]

2uttalet ao förekommer åtminstone i Lillpite inom Piteå kommun[1], samt i Älvsbyns kommun.

Pitemålets diftonger[1][2][5]
startvokal slutvokal
främre bakre
stigande fallande
sluten
ui̯
mellansluten
e̯i
e̯ʉ
ei̯~ɛi̯
øʏ̯
ou̯~au̯
mellanöppen
ɔi̯
œʉ͍

Det gamla långa a-ljudet har i Pitebygden, till skillnad från granndialekten i Skelleftebygden, utvecklats till ett långt öppet å. Det har emellertid stått sig som ett bakre a-ljud framför n, varför ord som "båt" och "lån" uttalas med olika vokaler: det heter bå:t och la:n på pitemål (jfr. fornsvenska bāt och lān)[2]. De fornspråkliga långa ē- och ǣ-vokalerna har till stor del sammanfallit och resulterar oftast i ett långt e-ljud, "knä" och "häl" heter därför kne: och he:L (jfr. fornsvenska knē och hǣll)[2].

Ett annat kännetecken för pitemålet är dess korta a-ljud som så ofta blir till å, särskilt när det uttalas kort och betonat i ord som "allt" och "natt" eller som första vokal i kortstaviga ord som på dialekten slutar med ett a, till exempel "mage", "(att) hava" och "spade". På pitemålet uttalas dessa ord som ållt och nått, respektive måga, håva, och spåda[1]. Fornspråkligt kort u och o har för det mesta sammanfallit på dialekten, en utveckling som är allmän för bondskan i Norr- och Västerbotten. På pitemålet resulterar detta vanligen i ett uttal med kort slutet o (/u/), så länge vokalen inte ligger före /ng/ i vilket fall den diftongeras till åo istället. Exempelvis får orden "upp", "gott", "som" och "tung" uttalen opp, gott, som (/u/ som i "bott") och tåong[1]. I allmänhet är pitemålet ett språk rikt på å- och o-ljud. Fornspråkligt kort i-ljud har sänkts till /e/ i korta stavelser, men hållits som ett /i/ i långa stavelser. Det heter således veko och vell ("vecka" och "vill", f.sv viko, vil), men fisk (f.sv. fisker)[1]. Kort y öppnas till ett öppet ö- eller û-ljud (kort u-ljud som i rikssvenska "skutt") beroende på talare och by. Ord som "synd" och "yxa" blir således sönd och ööx eller sûnd och ûûx. Detta, kombinerat med det faktum att det långa y-ljudet i sin tur diftongeras till oi /ui̯/, innebär att pitemålet traditionellt inte besitter någon y-vokal i egentlig mening[2].

Konsonantism[redigera | redigera wikitext]

Vy över piteälven, bild från Hundberget i Älvsbyn.

Pitemålet har som andra norrländska dialekter ett främre rullat r-ljud. Just i pitebygden kan r:et dock ofta uttalas något palataliserat, dvs. med en lätt antydan till ett j i slutet. Detta är ett drag som många pite- och älvsbybor i allmänhet behåller i sitt uttal av rikssvenska. Dialekten har tjockt l-ljud efter både fornspråkligt /l/ och /rð/, det vill säga att ord som "hård" och "hål" uttalas med samma konsonant i slutet, ha:L respektive ho:L (åld. även hoL med kort vokal[2]) (jfr. fornnordiska harðr, hol)[2]. Tunt l uttalas alltid i början av ord medan fornspråkligt /ll/ tenderar att få ett uttal mer snarlikt det engelska l-ljudet, i ord som exempelvis vell ("vill"). Det förekommer även traditionellt ett tonlöst uttalat l i en handfull ord som lehln och spjehlen ("lillen", "spjälor/na").[1] Sj-ljudet uttalas allmänt som främre /ʂ/ när det kommer av <sj> och <rs>, däremot skiljer man mellan detta ljud och konsonantkombinationerna <skj>, <stj> och <sk>, som istället uttalas med /stj/, antingen med samtliga konsonanter fullt hörbara eller som ett s följt av tj (/stɕ/)[2]. Ord som "sjö" och "stjärna" uttalas därmed med olika sj-ljud, ungf. shö: och stjäärn[1]. Uttalet av s förändras när det ligger innan ett v eller l*, samt efter ett n och l, och det uttalas då med ett tjockt /ʂ/-ljud som i "fors". Uttalet av dessa konsonantkombinationer kan demonstreras med ord som shwåll (ungf. "strunt"), shleepp ("slippa"), feinnsh ("finns") och håsh ("hals")[1].

Uttalet av k och g i början av ett ord innan främre vokaler blir förmjukat, men traditionellt inte till samma grad som på rikssvenska. K uttalas vanligen med hörbart t-förslag, tjöörk ("kyrka"), medan g uttalas som /dj/, antingen som en frikativa /dʒ/ (ex. engelska jungle) eller som ett d följt av ett j, djära ("(att) göra")[2]. Detta innefattar även /dj/ i ord som "djur" och "djup", som uttalas med hörbart d på pitemålet. Liksom andra norrländska dialekter har pitemålet s.k. norrländsk förmjukning, vilket innebär att k och g inte bara förmjukas i början av ord utan även mitt i dem, om de följs av främre vokaler. Typexemplet på detta är uttalet av ordet för "mycket", mötje/mûtje. Pitebon kan även tillämpa förmjukningen på bestämda former av ord och säga t.ex. påik men påtjen ("pojken"), skåog men skåojen ("skogen") och vägg men väddjen ("väggen")[1]. Förmjukningen har dock varit på tillbakagång i stora delar av Norrland, förmodligen under en lång tid, och följs inte längre systematiskt av pitemålstalarna som man en gång gjort[2].

Ett antal gamla konsonantkluster bevaras traditionellt på pitemålet, dessa inkluderar /nd/, /ng/, /mb/, /rg/, och /lg/, samt en distinktion mellan gammalt /v/ och /hv/.[2] Det heter således hand ("hand"), langg ("lång", obs: uttalet med hårt g är ålderdomligt och förekommer idag endast lokalt[2]), kåomb/kamb ("kam", jfr. fornsvenska kamber, engelska comb), bärg ("berg") och häLg ("helg"), alla med hårt uttalade konsonanter.[1] Gammalt /v/ och /hv/ i början av ord skiljs i sin tur åt på så sätt att äldre /v/ uttalas som v medan /hv/ uttalas som w. Det heter därmed exempelvis vander ("vandra") och veinter ("vinter") men wors/worså:t ("var, vart") och wass ("vass")[1]. Ett v som står efter konsonant uttalas dessutom, förutom efter l och r, alltid som w på pitemålet, ex: kwe:l ("kväll") twivel ("(att) tvivla"), dweven (ungf. "ruggig")[1].

*I älvsbytrakten kan kombinationen /sl/ höras med tunt s och l.

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

På pitemål böjs substantiven i tre olika genus, istället för två som man gör på rikssvenska[6]. Tregenussystemet var en gång brukligt även på riksspråk och är fortfarande vanligt bland andra genuina dialekter som talas runt om i landet, förutom bland de andra bondska dialekterna till exempel på värmländska och på andra sidan bottenviken i svenska Österbotten i Finland[9]. Vad som skett på rikssvenska är att de feminina och maskulina substantiven har slagits ihop till vad som inom svensk grammatik kallas utrum, dvs. den-orden. Den tredje gruppen, neutrum, eller det-orden, fungerar på samma sätt i både pitemål och rikssvenska. Detta ger oss den grundläggande uppdelningen av pitemålets substantivsystem i maskulinum, femininum och neutrum[10]. Denna uppdelning ger då ett slags böjningsmönster av ord som häst ("häst") och daL ("dal"), maskulina ord som får -en eller synkoperat -n i bestämd form[1]. Femininer som såoL ("sol") och gre:n ("gran") får istället bestämd form med - a[1]. Neutrer som ba:n ("barn") och ta:k ("tak") får i sin tur -e i bestämd form (ev. med förmjukning på k innan e - ta:tje)[1]. Vidare görs skillnad i böjningen mellan starka och svaga substantiv, samt mellan stavelselängden inom dessa två. Starka substantiv är de som på fornnordiska har slutat på en konsonant, medan svaga har haft en slutande vokal istället. Denna slutande vokal har på pitemålet sedan, i enlighet med vokabalansen (se "ljudlära"), antingen bortfallit och gett ett uttal med cirkumflexaccent, eller så har ordet behållits med hörbar slutvokal om ordet var kortstavigt på fornspråket.

Bland de starka substantiven märks på pitemålet skillnaden mellan lång- och kortstavighet framför allt i pluralformerna och de bestämda formerna. På svenska böjs de två gamla maskulinerna "häst" och "dal" som "häst, hästen, hästar, hästarna" och "dal, dalen, dalar, dalarna" med samma böjningsmönster. "Häst" är emellertid ett gammalt långstavigt ord, medan "dal" är kortstavigt. På pitemål heter det därför häst, hästn, hääst, hästa men da:L, da:Ln, dåLa (grav ^), dåLan (grav^). Det hela fungerar på samma sätt med femininer och neutrer också: svenska "björk, björken, björkar, björkarna" och "gran, granen, granar, granarna" är båda femininer. "Björk" är långstavigt och "gran" kortstavigt på pitemål: bjärk, bjärka (akut), bjäärk, bjärken (grav ^) men gre:n, gre:na (akut), grena (grav ^), grenan (grav ^). På samma sätt finns skillnaden mellan lång- och kortstavighet inom de starka neutrerna, där den framför allt märks i bestämd form. Jämför svenska "barn, barnet, barn, barnen" och "skott, skottet, skott, skotten" med pitemålets ba:n, ba:ne, ba:n, ba:na och skott/sko:t, skote, skott/sko:t, skota (observera kortstavigheten i de bestämda formerna)[1].

Bland de svaga substantiven är skillnaden mellan lång- och kortstaviga ord som tydligast, eftersom den fornspråkliga vokalen på slutet av ordet har fallit bort på de långstaviga, men behållits med samma uttal på de kortstaviga. På rikssvenska, som inte bevarar en distinktion mellan gammal kort och lång stavelselängd (och som saknar apokope) säger man "backe" och "stege", "gädda" och "stuga", och "dike" och "huvud". På pitemålet där man håller distinktionen mellan dessa gamla långa resp. kortstaviga ord heter de istället baakk men stega (maskulinum), djäädd men stögo/stûgo (femininum), och deiik men huwe (neutrum)[1].

Ändelsen -are, som på svenska läggs på ett substantiv för att göra det till en aktör, heter på pitemål -ar. En "domare" är då en dåomar och en "sångare" en sangar, dessa ord böjs som (svaga) maskuliner.

(Tips: om du söker efter ett visst ord i någon av listorna, prova kommandot ctrl+f)

Artister och grupper som Euskefeurat har skrivit musik på pitemålet.

Maskuliner

Typ 1: starka långstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -n, -^, -^a

Till de starka långstaviga maskulinerna hör ord som inte får någon ändelse i obestämd form sg., -n i bestämd form singular, cirkumflexaccent/grav accent i obestämd form plural och grav accent och -a i bestämd form plural.

Exempel: ståoL ("stol"): ståoL, ståoL(e)n, stååoL, ståoLa ("stol, stolen, stolar, stolarna")

Starka långstaviga maskuliner[10][1]
pitemål bi:l boi bjärn fisk håsh kLäpp knöus moil palt påik rögg skåog skå:p ståoL stäin så:g såpp vart vägg warg åbbar äLg
svenska bil by björn fisk hals barn, unge backe boll palt (maträtt) pojke rygg skog skåp stol sten såg svamp vårta vägg varg abborre älg

En del vanliga starka långstaviga maskuliner får omljud i plural, liksom på svenska.

Exempel: fåot, fåotn, fötter, föttren ("fot, foten, fötter, fötterna").

Starka långstaviga maskuliner med omljud[1][10]
pitemål and båond brand fåot sta:d
svenska and bonde brand fot stad

Typ 2: starka kortstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -(e)n, -^a, -^an

TIll de starka kortstaviga maskulinerna hör ord som inte får någon ändelse i obestämd form sg., -(e)n i bestämd form sg., grav accent och -a i obestämd form pl. och grav accent och -an i bestämd form pl.

Exempel: vä:g/väj ("väg"): vä:g/väj, väjen, väja, väjan ("väg, vägen, vägar, vägarna")

Starka kortstaviga maskuliner[1][10]
pitemål da:(g) da:L dö:r gå:L ka:r vä:g/väj
svenska dag dal dörr gård karl väg

Typ 3: svaga långstaviga

Böjningsmönster: -^, -^(e)n, -^, -^a

Till de svaga långstaviga maskulinerna hör ord som får cirkumflexaccent eller grav accent i obestämd form sg., grav accent och -(e)n i bestämd form sg., cirkumflexaccent i obestämd form pl. och grav accent och -a i bestämd form pl.

Exempel: baakk ("backe"): baakk, bakk(e)n, baakk, bakka ("backe, backen, backar, backarna")

Svaga långstaviga maskuliner[1][10]
pitemål baakk dåomar graann håmmar koodd leii skååll spelar stoobb, staamb/stååomb stööLp
svenska backe domare granne hammare kudde lie skalle spelare stubbe (stomme) stolpe

En del vanliga svaga långstaviga maskuliner får omljud i plural, liksom på svenska.

Exempel: brååor ("bror"): brååor, brååorn, brö:r, brö:ren ("bror, brodern, bröder, bröderna").

Svaga långstaviga maskuliner med omljud[1][10]
pitemål brååor faar
svenska bror fader

Typ 4: svaga kortstaviga

Böjningsmönster: -^a, -^ann, -^a, -^an

Till de svaga kortstaviga maskulinerna hör ord som får grav accent och -a i obestämd sg., grav accent och -ann i bestämd form sg., grav accent och -a i obestämd form pl. och grav accent och -an i bestämd form pl. Den bestämda formen -ann uttalas med bitryck, alternativt cirkumflexaccent, på den andra stavelsen[4][1].

Exempel: stega ("stege"): stega, stegann, stega, stegan ("stege, stegen, stegar, stegarna").

Svaga kortstaviga maskuliner[1][10]
pitemål boga fLåka heta håka hära måga nesa neva posa roga shläda stega
svenska båge flak hetta hake hare mage näsa näve påse råge släde stege


Femininer

Typ 1: starka långstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -a, -^, -^en

Till de starka långstaviga femininerna hör ord som inte får någon ändelse eller har akut accent i obestämd form sg., akut accent och -a i bestämd form sg., cirkumflex i obestämd form pl. och grav accent och -en i bestämd form pl.

Exempel: bjärk ("björk"): bjärk, bjärka, bjäärk, bjärken ("björk, björken, björkar, björkarna")

Starka långstaviga femininer[1][10]
pitemål ander bjärk jåoL jöLp kamb/kåomb katt leid nå:L sang(g) säng/sändj såoL söster tjörd våog vä:L årder äng/ändj
svenska skida björk jord hjälp kam katt lid nål sång säng sol syster kyla våg värld al (träd) äng

En del vanliga starka långstaviga femininer får omljud i plural, som på svenska.

Exempel: båok ("bok"): båok, båoka, bökker, bökkren ("bok, boken, böcker, böckerna").

Starka långstaviga femininer med omljud[1][10]
pitemål båok båot djäit hand meus nått rand råot stang tang tann
svenska bok bot (lapp) get hand mus natt rand rot stång tång tand (f.no tann)

Typ 2: starka kortstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -a, -^a, -^an

Till de starka kortstaviga femininerna hör ord som inte får någon ändelse eller har akut accent i obestämd form sg., akut accent och -a i bestämd form sg., grav accent och -a i obestämd form pl. och grav accent och -an i bestämd form pl.

Exempel: gre:n ("gran"): gre:n, gre:na, grena, grenan ("gran, granen, granar, granarna")

Starka kortstaviga femininer[1][10]
pitemål gre:n gra:v
svenska gran grav

Typ 3: svaga långstaviga

Böjningsmönster: -^, -^a, -^, -^en

Till de svaga långstaviga femininerna hör ord som får cirkumflexaccent eller grav accent i obestämd form sg., grav accent och -a i bestämd form sg., cirkumflexaccent i obestämd form pl. och grav accent och -en i bestämd form pl.

Exempel: djäädd ("gädda"): djäädd, djädda, djäädd, djädden ("gädda, gäddan, gäddor, gäddorna")

Svaga långstaviga femininer[1][10]
pitemål bLååom booL djäädd dååos fLeekk fLääit gaang(g) kwiinn peiip roott rååov snåtter stjäärn strååomp stöörk tjiil tjäärn tjöörk
svenska blomma börda gädda dosa flicka fläta gång kvinna pipa råtta rova hjortron stjärna strumpa styrka källa kärna kyrka

Typ 4: svaga kortstaviga

Böjningsmönster: -^o, -^on, -^o, -^en/-^jen

Till de svaga kortstaviga femininerna hör ord som får grav accent och -o i obestämd form sg., grav accent och -on i bestämd form sg., grav accent och -o i obestämd form pl. och grav accent och -en eller -jen i bestämd form pl.

Exempel: gato ("gata"): gato, gaton, gato, gatjen ("gata, gatan, gator, gatorna")

Svaga kortstaviga femininer[1][10]
pitemål braso bråo fLûgo/fLögo gato gnûto/gnöto hako jido kako kåo lado rûgo/rögo stjiro/stjero strûko/ströko stûgo/stögo sögo/sûgo tjiro/tjero tröno/trûno veko wäto
svenska brasa bro fluga gata gnutta haka eda (bakström) kaka ko lada ruga skära stund stuga saga tjära trana vecka brynsten


Neutrer

Typ 1: starka långstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -e, -Ø, -a

Till de starka långstaviga neutrerna hör ord som inte får någon ändelse eller har akut accent i obestämd form sg., -e i bestämd form sg., ingen ändelse i obestämd form pl. och -a i bestämd form pl.

Exempel: heus ("hus"): heus, heuse, heus, heusa ("hus, huset, hus, husen")

Starka långstaviga neutrer[1][10]
pitemål brö:(d) båoL bäin damb fönshter heus tröll wärv
svenska bröd bord ben damm (stoft) fönster hus troll varv

Typ 2: starka kortstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -e, -Ø, -a

Till de starka kortstaviga neutrerna hör ord som inte får någon ändelse i obestämd form sg., -e i bestämd form sg., ingen ändelse i obestämd form pl. och -a i bestämd form pl. Dessa ord skiljer sig från typ 1 genom att de bestämda formerna traditionellt uttalas kortstavigt.

Exempel: ho:L/hoL ("hål"): ho:L/hoL, hoLe, ho:L/hoL, hoLa ("hål, hålet, hål, hålen").

Starka kortstaviga neutrer[1][10]
pitemål be:r ho:L/hoL skott/sko:t ne:t spe:l ta:k vangen vatn
svenska bär hål skott nät spel tak vagn vatten

Typ 3: svaga långstaviga

Böjningsmönster: -^, -^e, -^, -^a

Till de svaga långstaviga neutrerna hör ord som får cirkumflexaccent eller har grav accent i obestämd form sg., grav accent och -e i bestämd form sg., cirkumflexaccent i obestämd form pl. och grav accent och -a i bestämd form pl.

Exempel: deiik ("dike"): deiik, deike, deiik, deika ("dike, diket, diken, diken")

Svaga långstaviga neutrer[1][10]
pitemål deiik/deiitj feuus stooittj ååir öög/ööug
svenska dike ladugård (fähus) stycke öra öga

Typ 4: svaga kortstaviga

Böjningsmönster: -^e, -^de, -^e, -^da

Till de svaga kortstaviga neutrerna hör ord som får grav accent och -e i obestämd form sg., grav accent och -de i bestämd form sg., grav accent och -e i obestämd form pl. och grav accent och -da i bestämd form pl.

Exempel: huwe ("huvud"): huwe, huwede, huwe, huweda ("huvud, huvudet, huvuden, huvudena")

Svaga kortstaviga neutrer[1][10]
pitemål svenska
huwe huvud

Artiklar före personnamn[redigera | redigera wikitext]

På många norrländska dialekter är det vanligt att använda artiklar före personnamn när det talas om personen snarare än med den[11]. Dessa artiklar är samma som de maskulina och feminina personliga pronomina i obetonad ställning[11]. På pitemålet är de en eller n för manliga namn respektive a eller å för kvinnliga[1]. Man säger då vanligen t.ex. ve fååor nest å Hanna ("vi for till/hos Hanna") eller nu kåm en Kalle ("nu kommer Kalle")[1]. Artiklarna försvinner regelmässigt vid tilltal (se mer under "vokativ") samt när personen står i ägandeform (se mer under "pronomen")[10][1].

Bruk av bestämd form

På de bondska dialekterna används substantivens bestämda former i högre utsträckning än vad de gör på standardsvenska. I regel används den bestämda formen ofta i s.k. partitiv bemärkelse, i likhet med exempelvis franskan eller finskan. På pitemål säger man därför exempelvis att "vi ska plocka hjortronen" istället för "plocka hjortron" (vä sko nååpp snåttren) eller "köp smöret och mjölken" istället för "köp smör och mjölk" (tjö:p smöre å mjöLka). De bestämda formerna används också efter vissa adverb, till exempel "mycket".

Bestämdhet på pitemål[4][1]
Pitemål Svenska Typ av användning
Häin var'n ståor åbbar. Detta var en stor abbore. Efter obestämd artikel (obestämd form)
Vä fiisk mäste åbbarn. Vi fiskar mestadels abborre. Partitiv (bestämd form)
Hä jär mötje åbbarn ine tjärnn jena. Det finns mycket abborre i denna tjärn. Efter adverb (bestämd form)

Obestämd pluralform med -om[redigera | redigera wikitext]

I Eyvind Johnsons roman "Här har du ditt liv" figurerar en karaktär som kallas "Anton från Pite"[12]. Anton utmärker sig på dialekten genom att han "talar på -om"[12]. Denna om-ändelse förekommer frekvent som ett slags sidoform för obestämt plural på pitemålet. Pluralformen med -om används när ordet följer ett adjektiv i attributiv ställning, och adjektivet då slutar på ett a[4][10][13]. Exempel på en attributiv adjektivsats är "två långa tallar", som på pitemål blir to: langa tållom. I en predikativ adjektivsats som "tallar är långa" möter däremot aldrig om-formen utan då bestämd form (och cirkumflex av adjektivet): tålla våra laang. Om-formen används även efter den obestämda kvantifieraren "na" (ex: na sokkom, "några sockar"), samt efter den snarlika kvantifieraren "a" som kan ställas självständigt efter "som" (ex: döm sei eut som a göudom, "de ser ut som galningar")[1]. I samtliga fall inträder alltså om-formen traditionellt direkt efter en a-vokal, varför lingvisten Karl-Hampus Dahlstedt under sin undersökning av pitemålet kom att betrakta a:et i slutet av adjektiv i attributiv ställning som en självständig grammatisk markör för obestämdhet - ett a varefter följande substantiv kräver om-form[4].

Obestämda pluralformer på pitemål[4][1]
Pitemål Svenska Typ av användning
Hä står to: grena dena båårt. Det står två granar där borta. Efter räkneord (obestämd form)
Ha dö sitt na djätingom? Har du sett några getingar? Efter "na" (om-form)
Vä såg eut som a greisom! Vi såg ut som (några) grisar! Efter "som a" (om-form)
Hä rängen ståora dropom. Det regnar stora droppar. Attributiv ställning efter "ståor-a" (om-form)
Rängendropan våra stååor. Regndroppar(na) är stora. Predikativ ställning (bestämd form)

Formen med -om används även för tilltalsformer (sk. vokativ) i plural[4]. Tilltal som "hörni flickor!" sägs därmed vanligen håije fLekkom!/fLeittjom!(alt. håije fLekke!/fLettje!), mer om vokativ under eget stycke. Om-formen kommer direkt från den gamla dativändelsen för plural, som har fått ett omanalyserat och utökat användningsområde i Pite-, Lule- och Nederkalixmålen[11]. I böjningstabellerna över olika substantivklasser nedan står om-formen som en sidoform för obestämt plural.

Ålderdomligt dativ[redigera | redigera wikitext]

I dagsläget böjer inte pitemålstalarna konsekvent sina substantiv i dativ och dativbruket har troligen endast varit sporadiskt vid kustlandet sedan åtminstone början av 1900-talet, att döma utifrån de fåtal inspelningar och nedteckningar som finns att tillgå från den tiden. Redan i 1700-talets stadsdialekt verkar dativböjningen har varit vacklande i Piteå stad[14]. Så sent som på 1950-talet var den konsekventa dativböjningen för substantiv emellertid i fortsatt bruk av äldre i mer avlägsna byar i Markbygden och Älvsbytrakten, där de användes i bestämd form vid sidan av de omanalyserade obestämda pluralformerna med -om[11]. Det förekommer fortfarande många stelnade uttryck och talesätt med dativändelser, framför allt efter preposition, i dagens pitemålstalares dagliga språk. Dessa inkluderar uttryck som e mörkren (i mörkret), e sömnom (i sömnen) eller dell tjörken/tjörtjen (till kyrkan)[1]. Liksom för den stora majoriteten av skandinaviska bygdemål med bevarat dativ så är det i bestämd form som substantivet kan ta en särskild dativändelse, även om det finns ett fåtal exempel på stelnat dativ i obestämd form. Exempel på gamla obestämda dativformer i stelnade uttryck är e möörn: "i morse", e brääidd: "i bredd" eller gå e ba:ndöme: "gå i barndom", dvs. bli senildement[1].

De gamla dativformerna böjs i genus och numerus. Maskuliner får ändelsen -om (hos de starka oftast med grav accent och förmjukning i ord som slutar med k och g) eller -nom i ord som slutar med tryckstark vokal[4]. Exempel: bårte skåo(d)jom ("från/ur skogen") och opa sjönom ("på sjön"), jfr. fno. skóginum resp. sænum. Femininer får ändelsen -en eller -n och uttalas med samma accent som den bestämda grundformen[4]. Exempel: nede jåoL(e)n ("nere i jorden") och dell tjörken ("till kyrkan"), jfr. 1500-talssvenska (Gustav Vasas bibel) iordenne och kyrkionne[15][16]. I svaga kortstaviga femininer som stögo ("stuga") och tröno ("trana") får dativformen för gammalt ett bitryck, för somliga svag cirkumflexaccent, i ordets andra stavelse. Exempel: ine stögonn/stögoon ("inne i stugan") jfr. isländska inni stofunni[17]. Neutrer får ändelsen -en med grav accent (^)[4]. Exempel: öte häimen ("i hemmet"), jfr. fno. heiminu[4]. Pluralformerna får i samtliga genus ändelsen -om (med förmjukning på ord som slutar på k eller g) och uttalas med grav accent (^). Exempel: opa fåotom ("på fötterna"), bårta bLöutmoirom ("av blötmyrarna") e handom ("i händerna")[18][11][1].

Utifrån de källor som finns att tillstå styrdes 1900-talets dativböjning på substantiv i första hand av prepositioner, vanligen efter dell ("till"), e/i ("i" med olika kombinationer såsom bårte, öte, ine, bake, frame, ope, nede), åt/å/opa ("åt" och "å/på" med olika kombinationer), vä ("med" med olika kombinationer som lavä, utvä, etc.), nest ("hos") och även för och äätt ("för" och "efter")[11][1][19]. Traditionellt används dativ i skandinaviska språk när man talar om befintlighet, medan grundformen (eg. ackusativ) används för att tala om rörelse[20]. Exempel av denna användning ur 50-talets pitemål från Manjärv: döm grååov jufft ne i jåoLa, å så foonn döm läiri eutanei bakkom ("de grävde djupt ned i jorden, och så fann de lera (eg. leret) ute i backen"), där "jorden" står i grundform medan "backen" står i dativform.[18] Dativböjningen användes dessutom för personnamnens artiklar, där den maskulina artikeln en traditionellt dativböjs till om, medan den feminina artikeln a eller å istället blir till en i dativ. Exempelvis hette det en Oll å je:g ("Olle och jag") eller a Tyra kåm ("Tyra kommer") i grundform, men i ga:v-e åt om Oll ("jag gav det till Olle") och åte en Farmor ("hos Farmor") i dativ efter prepositionerna åt ("åt") och åte (här: "hos")[4][11][14]. I tabellerna nedan skrivs de ålderdomliga dativformerna kursivt.

Vokativ[redigera | redigera wikitext]

I många av dialekterna i övre norrland förekommer traditionellt särskilda ändelser när ett substantiv står i tilltal. Vanligen handlar det då naturligt om namn på levande ting. I praktiken bildar denna tilltalsform av substantiv då en egen kasusändelse, så kallat vokativ[21][11]. På pitemålet förekommer vokativformer i både singular och plural, när någon eller något tilltalas eller åberopas. I singular består böjningen av att en ändelse -^e läggs på ordet och att det uttalas med grav accent[1][21]. Denna böjning gäller även traditionellt för tilltal av personnamn, där t.ex. en Ant ("Andreas") blir till Ante vid tilltal. I plural förekommer både ändelsen med -^e, men också minst lika ofta ändelsen -^om, det vill säga den ovan nämnda dativändelsen[21]. Den förra, -^e-ändelsen i plural förekommer annars framför allt i västerbotten, medan -^om (jfr. lule/kalixmål -^o/-o) är den vanligaste norrbottniska vokativformen för plural[21]. I pite älvdal, som ju gränsar till västerbotten i söder, förekommer alltså både de "västerbottniska" och "norrbottniska" modellerna i detta fall och pitemålstalarnas föredragna vokativformer varierar dialektalt[21].

Substantivklassernas böjningsmönster i tabeller[redigera | redigera wikitext]

Maskuliner: starka långstaviga[1]
en skåog (skog) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
skåog
skåojen/skåogen
skååog
skåoga (^)1
sidoform/dativ (åld.)
x
skåodjom (^)
skåodjom (^)
skåodjom (^)
vokativ (tilltalsform)
skåoge!2 (^)
skåodjom! (^)/skåoge! (^)

1Obs: ^-tecknet betecknar grav accent i tabellexemplen.

2Obs: exemplen på vokativformer för annat än människor och djur listade ovan är i många fall teoretiska.

Maskuliner: starka kortstaviga[1]
en ka:r (karl) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
ka:r
ka:rn
kara (^)
karan (^)
sidoform/dativ (åld.)
x
karom
karom (^)
karom (^)
vokativ (tilltalsform)
ka:re! (^)
ka:rom! (^)/ka:re! (^)
Maskuliner: svaga långstaviga[1]
en graann (granne) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
graann
grannen (^)
graann
granna (^)
sidoform/dativ (åld.)
x
grannom (^)
grannom (^)
grannom (^)
vokativ (tilltalsform)
granne! (^)
grannom! (^)/granne! (^)
Maskuliner: svaga kortstaviga[1]
en stega (stege) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
stega (^)
stegann (^)
stega (^)
stegan (^)
sidoform/dativ (åld.)
x
steganom (^)
stegom (^)
stegom (^)
vokativ (tilltalsform)
stege! (^)
stegom! (^)/stege! (^)
Femininer: starka långstaviga[1]
en vä:L (värld) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
vä:L
vä:La
vääL
vä:Len (^)
sidoform/dativ (åld.)
x
vä:L(e)n
vä:Lom (^)
vä:Lom (^)
vokativ (tilltalsform)
vä:Le! (^)
vä:Lom! (^)/vä:Le! (^)
Femininer: starka kortstaviga[1]
en gra:v (grav) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
gra:v
gra:va
grava (^)
gravan (^)
sidoform/dativ (åld.)
x
gra:ven
gravom (^)
gravom (^)
vokativ (tilltalsform)
gra:ve! (^)
gravom! (^)/gra:ve! (^)
Femininer: svaga långstaviga[1]
en tjöörk (kyrka) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
tjöörk
tjörka (^)
tjöörk
tjörken/tjörtjen (^)
sidoform/dativ (åld.)
x
tjörken/tjörtjen
tjörkom/tjörtjom (^)
tjörkom/tjörtjom (^)
vokativ (tilltalsform)
tjörke! (^)
tjörkjom! (^)/tjörke! (^)
Femininer: svaga kortstaviga[1]
en sögo (saga)
obst. bst. obst. bst.
grundform
sögo (^)
sögon (^)
sögo (^)
söjen (^)
sidoform/dativ (åld.)
x
sögonn (^)
söjom (^)
söjom (^)
vokativ (tilltalsform)
söje! (^)
söjom! (^)/söje! (^)
Neutrer: starka långstaviga[1]
e/i heus (hus) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
heus
heuse
heus
heusa
sidoform/dativ (åld.)
x
heusen (^)
heusom (^)
heusom (^)
vokativ (tilltalsform)
heuse! (^)
heusom! (^)/heuse! (^)
Neutrer: starka kortstaviga[1]
e/i be:r (bär) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
be:r
bere
be:r
bera
sidoform/dativ (åld.)
x
beren (^)
berom (^)
berom (^)
vokativ (tilltalsform)
bere! (^)
berom! (^)/bere! (^)
Neutrer: svaga långstaviga[1]
e/i ååir (öra) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
ååir
åire (^)
ååir
åira (^)
sidoform/dativ (åld.)
x
åiren (^)
åirom (^)
åirom (^)
vokativ (tilltalsform)
åire! (^)
åirom! (^)/åire! (^)
Neutrer: svaga kortstaviga[1]
e/i huwe (huvud) singular plural
obst. bst. obst. bst.
grundform
huwe (^)
huwede (^)
huwe (^)
huweda (^)
sidoform/dativ (åld.)
x
huweden (^)
huwedom (^)
huwedom (^)
vokativ (tilltalsform)
huwe! (^)
huwedom! (^)/huwe! (^)
I byarna utanför Älvsbyn hörs pitemålet, bild på Storforsen.

Pronomen[redigera | redigera wikitext]

Ett markant drag är att ordet för "jag" heter i på dialekten (liksom på skelleftemålet)[22]. När ordet står i betonad ställning säger man emellertid istället je:g. De bondska dialekterna delar samtliga ett liknande ord för "ni". På pitemålet heter detta (jfr. äldre svenska I, "ni")[1]. I övrigt liknar målets pronomina till stor del dem på rikssvenska och andra skandinaviska språk. Ett typiskt norrländskt drag som återfinns på pitemålet är att ordet för "det" uttalas he eller . Uttalet av pronomina ändras en del beroende på om de används i betonad eller obetonad ställning[1], de betonade formerna skrivs därför inom parentes i tabellen nedan. Dativformerna av pronomina används idag endast sporadiskt eller i fasta uttryck, till exempel e doi, vä doi, för doi, åt 'om ("i det, med det, för det, åt honom"). På äldre mål användes de även i indirekt objekt, ex: dji:v'e hennar ("ge det till henne"). Dessa ålderdomliga former skrivs kursivt i tabellen nedan.

Obs: Märk väl att uttal kan skilja dialektalt och att inget uttal på något sätt är mer rätt än något annat. I tabellen har vanligare uttal prioriterats för enkelhetens skull. Pitemålet är ett talat språk och varianter förekommer, böjningsmönstret är dock gemensamt för hela området[11].

Pitemålets personliga pronomen[1][10][11]
kasus 1:a person 2:a person 3:e person
singular ("jag") plural ("vi") singular ("du") plural ("ni") "han", "den" "hon", "den" "det" "de" reflexiv ("sig")
subjekt
i (je:g)
vä(:)
dö (deu)
jä(:)
han, 'en (ha:n)
hon, 'a/'å (ho:n)
döm (dö:m)
x
objekt
mä(:g)
åss
dä(:g)
'a/'å, 'na
'e, 'ne (hä)
sä(:g)
dativ (åld.)
'nom/'om (hanom)
(hennar)
dooi/doi

På pitemål tenderar man att sätta possessiven efter det som ägs eller innehas, liksom på exempelvis norska. Det heter alltså i normalfallet bi:len henars ("hennes bil"), heuse mett ("mitt hus") eller lånn jäde ("er loge") även om den motsatta ordningen också förekommer[10][1]. Genitiv-s undviks till stor det och exempelvis skulle en fras som "Annas pojke" för många mest naturligt sägas "påtjen henars Anna"[10]. Dativformer av possessiva pronomina är idag sällsynta och dyker då endast upp i fasta uttryck, ex: å menar seiid ("å min sida") eller i ramsor som åbbarmort, åbbarmort, nåpp först öte menom kråok! ("abborrmört, abbormört, nappa först i min krok!").

Pitemålets possessiva pronomen[1][10][11]
numerus 1:a person 2:a person 3:e person
singular ("min") plural ("vår") singular ("din") plural ("er") "hans" "hennes" "deras" reflexiv ("sin")
mask. fem. neut. mask. fem. neut. mask. fem. neut. mask. fem. neut. mask. fem. neut.
singular
menn
mein*
mett
våre, vånn
våre
denn
dein
dett
jäde
jäda(r)
jäde
hansh
henars, hönars
dömers
senn
sein
sett
plural
meiin
våre
deiin
jäde(r)
seiin

*Obs. att beteckningen <ei> i ord som mein och dein här åsyftar det långa i-ljudet med ev. e-anslag (se [e̯i] under "vokalism"), det är alltså ej fråga om samma diftong som i t.ex. ordet bein/bäin ("ben").

Verb[redigera | redigera wikitext]

Verbklasser[redigera | redigera wikitext]

Pitemålets verbsystem liknar i stort sett det svenska, men skiljer sig åt genom att verbens grundformer (infinitiver) bestäms av den genomgående vokalbalansen. I stort sett blir de verb som på fornnordiska uttalades kortstavigt fortfarande uttalade på så vis på pitemål och de bevarar därför sin ändelsevokal. På dialekten slutar dessa kortstaviga verb på -a eller -e.[1] Ex. dråga ("dra"), sete ("sitta"), vari -e ändelsen på pitemålet regelmässigt kommer från slutande fornnordiskt -ja (jfr. fornnordiska draga, sitja).[5] De gamla långstaviga verben har i vanlig ordning tappat sin ändelsevokal på pitemålet och istället fått ett uttal med cirkumflexaccent,[2] ex. kaast ("kasta"), sooit ("sköta om", jfr. f.no. sýta). För verb med ändelsen -la, -ra och -na har pitemålet tappat den slutande vokalen och lagt in en inskottsvokal framför slutkonsonanten istället (uttalas med samma accentmönster), ord som "skidra (åka skidor)", "samla" och "räkna" uttalas således stjider, sambeL och räken. För dem (mestadels franska) lånord som på rikssvenska slutar med -era har man i pitebygden istället ändelsen -ä:r, det heter då t.ex. promenä:r ("promenera") och ragastä:r (ungf. "skoja", "busa")[1].

Verben kan grupperas in i 5 olika huvudklasser. Dessa är starka resp. svaga lång- och kortstaviga verb, samt oregelbundna verb som bildar en egen verbklass. Skillnaden mellan svaga och starka verb finns inom alla germanska språk och syftar på de verb som böjs i tempus genom att lägga till en ändelse (tex. -de på svenska) å ena sidan, och de som istället byter rotvokal å andra[11][2]. Verben "tala" och "viska" är svaga på rikssvenska: "talar - talade - har talat", "viskar - viskade - har viskat" , och så även på pitemål, men här tillhör de ändå olika klasser: tåLa - tåLa - ha tåLa, wiisk - wiske - ha wiske. Verbet tåLa är svagt och kortstavigt och hör till klass 1, det får inte någon särskild tempusändelse. Wiisk är också svagt, men långstavigt och får ett -e i imperfekt, det tillhör klass 2. Vad gäller de starka verben kan "fara" och "frysa" exemplifiera böjningen: "att fara - far - for - har farit", samt "att frysa - fryser - frös - har frusit". På pitemål blir det: ått fåra - far - fåor - ha(v) före och ått freuus - freus - fröus - ha(v) fröse[1]. Verbet fåra är starkt och kortstavigt och exemplifierar klass 3, medan freuus är ett starkt långstavigt verb med cirkumflex i grundformen, klass 4. Vidare tenderar de allra mest välanvända verben på ett språk att ha en oregelbunden böjning, så även på svenska och pitemål, dessa bildar sin egen 5:e verbklass i pitemålets verbsystem.

Klass 1: Svaga kortstaviga verb

Den första klassen innehåller verb vars grundform uttalas kortstavigt och böjs i dåtid genom att lägga till en ändelse på slutet. Verben i denna klass kommer i undergrupperna 1A, 1B och 1C.

1A: Böjningsmönster: -a, -a, -a, -a.

Till 1A hör de verb som får samma ändelse -a i alla tempus och numerus.

Exempel: shwåra ("svara"): ått shwåra, shwåra, shwåra, ha shwåra ("att svara, svarar, svarade, har svarat").

Verb klass 1A[10]
pitemål bekLåga betåLa båda bosa båLa boda dona dropa dråsa fLåka gLema håka kLåva knåka kåra låda moka måLa noda nåra opprepa peta pråovsmåka pråta repa roka sema skråpa skwåLa skåda skåka skåpa shloka shlåsa smeta smoLa spela toka sä
svenska beklaga betala bada skräpa ner uppträda klumpigt båda dona droppa dråsa flamsa blänka, glimra haka på klava knaka skrapa ladda mocka mala nita borra, träplugga upprepa peta provsmaka prata rapa skaka simma skrapa skala skada skaka skapa rangla slarva smeta smula spela flytta sig

1B: Böjningsmönster: -a, -Ø, -d, -t.

Till 1B hör verben som slutar på -a i infinitiv, tappar ändelsen i presens och får -d i imperfekt och -t i supinum.

Exempel: leva ("leva"): ått leva, le:v, leevd, ha levt ("att leva, lever, levde, har levt")

Verb klass 1B[10]
pitemål doga gräva heva kona (alt. koonn) leva
svenska duga gräva sätta, ställa, lägga kunna leva

1C: Böjningsmönster: -e, -e, -d, -t.

Till 1C hör verben som slutar på -e i infinitiv, -e i presens, -d i imperfekt och -t i supinum.

Exempel: böre ("börja"): ått böre, böre, böörd, ha bört ("att börja, börjar, började, har börjat")

Verb klass 1C[10]
pitemål bede böre/bûre fåLe gräme kwäve shwoLe stjöLe stöde säle täLe väLe
svenska be (bedja) börja följa gräma kväva svälja skölja stödja sälja tälja välja

Klass 2: Svaga långstaviga verb

Den andra klassen innehåller verb vars grundform uttalas långstavigt och böjs i dåtid genom att lägga till en ändelse på slutet. Verben i denna klass kommer i undergrupperna 2A, 2B, 2C, 2D och 2E.

2A: Böjningsmönster: -^, -^, -e, -e

Till 2A hör verben som får grav accent i infinitiv och presens, -e i imperfekt och -e i supinum.

Exempel: frååg ("fråga"): ått frååg, frååg, frå:ge, ha frå:ge ("att fråga, frågar, frågade, har frågat")

Verb klass 2A[10][1]
pitemål arbäit bangen beiid bekkeL bLaask bLister bLååit broomsh djääisp eel feel fniiss frååg fäärg jom opp kLååi kLääim knooit krööym määit nååpp ooir promenä:r reiit sambeL sneuus snäägg skoobb speelk spöönn stiill stjider stjuul stååit sååg sååop söömm teen tjööL toogg
svenska arbeta bångna bida fumla blinka vissla blöta bromsa gäspa elda fila fnissa fråga färga värma upp klia bre smör knyta klaga meta plocka yra promenera rita samla snusa snålblåsa skrapa spenta spjärna utfodra korna åka skidor skyla stöta såga sopa sömma tina kyla tugga

2B: Böjningsmönster: -^, -Ø, -e, -t

Till 2B hör verben som får grav accent i infinitiv, ingen ändelse i presens, -e i imperfekt och -t i supinum.

Exempel: drööym ("drömma"): ått drööym, dröym, dröyme, ha(v) drömt ("att drömma, drömmer, drömde, har drömt")

Verb klass 2B[10]
pitemål brääid djööym drööym knooit stååit
svenska breda ut gömma drömma knyta stöta


2C: Böjningsmönster: -^, -^, -^t, -^t

Till 2C hör verben som får grav accent i infinitiv och presens, samt grav accent och -t i imperfekt och supinum.

Exempel: ååis ("ösa"): ått ååis, ååis, ååist, ha(v) åist ("att ösa, öser, öste, har öst")

Verb klass 2C[10][1]
pitemål bLåås jees määin shlääpp shlöökk sooit vääkk wiil ååis
svenska blåsa låsa mena släppa släcka sköta om väcka vila ösa

2D: Böjningsmönster: -^, -^, -^ft, -ft

Till 2D hör verben som får grav accent i infinitiv och presens, grav accent och -ft i imperfekt och -ft i supinum.

Exempel: kLeepp ("klippa"): ått kLeepp, kLeepp, kLeeft, ha kLeft ("att klippa, klipper, klippte, har klippt")

Verb klass 2D[10]
pitemål kLeepp shwääip stååip tjööp
svenska klippa svepa stöpa köpa

2E: Böjningsmönster: -^, -Ø, -d, -t

Till 2E hör verben som får grav accent i infinitiv, ingen ändelse i presens, -d i imperfekt och -t i supinum.

Exempel: djööym ("gömma"): ått djööym, djöym, djömd, ha djömt ("att gömma, gömmer, gömde, har gömt")

Verb klass 2E[10]
pitemål böögg djööL djööym fooil hooir jööLp jåå kLääm koonn (alt. kona) läär räänn skree stooir snååo tjööL väärm
svenska bygga gråta gömma fylla hyra hjälpa flåsa klämma kunna lära åka skidor rensa bär styra vända om kyla värma


Klass 3: Starka kortstaviga verb

Den tredje klassen innehåller verb vars grundform uttalas kortstavigt och som böjs i tempus genom att skifta vokal.

Verb klass 3[10]
pitemål bede bära djita djära doga fåra gräva leta läsa räka sete sova smöre stäLa shwäre tåga väga väva
svenska be (bedja) bära måsta, kunna (gitter) göra duga fara gräva låta läsa sticka sitta sova smörja stjäla svära ta väga väva

Klass 4: Starka långstaviga verb

Den fjärde klassen innehåller verb vars grundform uttalas långstavigt och som böjs i tempus genom att skifta vokal.

Verb klass 4
pitemål beiit biind bjuud breuut briinn ääig fLeuut fååll föör gneiid hiinn kLeuuv kreuup leegg leiid lååt leuug/löög neuup/njuup neuus/njuus reuuk seuug shleiit skreiik smääll snöör spreiint steekk steuut steuup stjiit stjuut steuup tjuut vaaL
svenska bita binda bjuda bryta brinna äga flyta falla föra gnida hinna klyva krypa ligga lida låta (ljud) ljuga nypa nysa ryka suga slita skrika smälla kasta springa sticka studsa stupa skita skjuta stupa tjuta bli (varda)

Klass 5: Oregelbundna verb

Den femte klassen innehåller verb som inte kan grupperas in i någon av de andra klasserna. Dessa verb tenderar att ha en blandad böjning.

Verb klass 5
pitemål djära dåi få: gå: hååir koma läägg rääkk rååik sääj sei skåva shlå: sova stå: vele våra
svenska göra höra komma lägga räcka röka säga se skava slå sova stå vilja vara

*Obs: I den mån samma verb dyker upp under olika verbklasser förekommer båda bruken lokalt.

Numerusböjning[redigera | redigera wikitext]

Pitebondsk verbböjning skiljer sig från rikssvensk sådan genom att man på pitemålet fortfarande numerusböjer verben. Det används således en verbböjning för singular och en annan för plural för de flesta verbklasserna.[1] Numerusböjningen används i presens (nutidsform), imperfekt (dåtidsform) och imperativ (uppmaningsform) av verben. I presens skiljer verbböjningen mellan singular och plural inom alla verbklasser förutom klass 1. Böjningen i presens följer enkelt sagt mönstret att pluralformen alltid är densamma som grundformen av verbet. Det kortstaviga verbet djiva ("(att) ge") böjs exempelvis i dji:v ("jag ger") i singular men vä djiva ("vi ger", jfr. äldre svenska vi giva) i plural[1]. Som exempel på numerusböjning i presens av ett långstavigt verb kan vi ta verbet för ("att) höra", hååir (jfr. f.no høyra). "Du hör" heter dö håir medan "ni hör" böjs som jä hååir, med samma cirkumflexaccent som i grundformen[1]. I egenskap av norrländsk dialekt saknar pitemålet i stort sett helt ändelser på -er eller -ar i presens såvida de inte utgör en del av själva stammen av verbet*[2].

I imperfekt görs skillnad mellan singular och plural i alla starka verb, samt en del av de oregelbundna (dvs. i klasserna 3, 4 och 5)[1]. Inom klass 3 får pluralböjningen cirkumflexaccent, och ofta en annan vokal än singularformen. Exempel: i ga:v ("jag gav) men ve gååv ("vi gav", jfr. äldre svenska vi gåvo). Inom klass 4, de starka långstaviga verben, ger pluralböjningen ofta istället en slutande vokal, ex. i sköut ("jag sköt"), men vä sköto ("vi sköt", jfr. äldre svenska vi sköto)[1]. I andra dåtidsformer av klass 4-verben markeras pluralformen med ett vokalskifte och cirkumflexaccent, ex. i sprant ("jag sprang"), vä sproont ("vi sprang")[1]. Inom klass 5, de oregelbundna verben, får vi av verbklassens natur varierande pluralböjningar. I vissa av dessa är det ingen skillnad mellan singular och plural. Exempel: i koond, vä koond ("jag/vi kunde") utan markerad skillnad i numerus, men i djekk, vä djeiing ("jag/vi gick" jfr. äldre svenska vi gingo) med markerat skild pluralböjning[1].

I imperativ, dvs. uppmanandeformer som "kom!" och "ät!" får pluralformen ändelsen -en/-jen på pitemål. Det heter således kåm! och i:t! sagt till en person, men kömen!/kûmen! och iten! sagt till flera personer[1][10]. Imperativformerna kan på så vis pluralböjas inom samtliga verbklasser.

*Det finns emellertid två verb som utgör undantag till denna regel, där -r kan läggas till stammen på verbet i presens: verben och stå, som båda tillhör klass 5[1].

Verbklassernas böjningsmönster i tabeller[redigera | redigera wikitext]

Klass 1A: båka (baka)
ått båka singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
båka
imperfekt
supinum
ha båka
håva båka
imperativ
båka!
båken!
Klass 1B: leva (leva)
ått leva singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
le:v
leva
imperfekt:
leevd
supinum
ha left
håva left
imperativ
le:v!
leven!
Klass 1C: säle (sälja)
ått säle singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
sä:l
säle
imperfekt
sääld
supinum
ha sä:lt
håva sä:lt
imperativ
sä:l!
säljen!
Klass 2A: frååg (fråga)
ått frååg singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
frååg
imperfekt
frå:ge
supinum
ha frå:ge
håva frå:ge
imperativ
frååg!
frå:gen!
Klass 2B: drööym (drömma)
ått drööym singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
dröym
drööym
imperfekt
dröyme
supinum
ha drömt
håva drömt
imperativ
dröym!
dröymen!
Klass 2C: ååis (ösa)
ått ååis singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
ååis
imperfekt
ååist
supinum
ha(v) åist
håva åist
imperativ
ååis!
åisen!
Klass 2D: jööLp (hjälpa)
ått jööLp singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
jööLp
imperfekt
jöört
supinum
ha jört
håva jört
imperativ
jööLp!
jöLpen!
Klass 2E: kLeepp (klippa)
ått kLeepp singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
kLeepp
imperfekt
kLeeft
supinum
ha kLeft
håva kLeft
imperativ
kLepp!
kLeppen!
Klass 3: sete (sitta)
ått sete singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
sett
sete
imperfekt
satt
soott/såått
supinum
ha sotte/sottje
håva sotte/sottje
imperativ
sett!
settjen!
Klass 4: freuus (frysa)
ått freuus singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
freus
freuus
imperfekt
fröus
fröso/frööus
supinum
ha fröse
håva fröse
imperativ
freus!
freusen!
Klass 5: stå (stå)
ått stå singular plural
modus: tempus: i han hon döm
indikativ presens
stå:(r)
stå:
imperfekt
ståod
stååod
supinum
ha stått
håva stått
imperativ
sto:t!
sto:ten!

Textexempel[redigera | redigera wikitext]

(stavningen varierar individuellt)


I vaL så väldansh tråitt bårte häin vä ått i nöges fäLes fram å dellbåka milla Peitstan å Älvsboin som na vedagokk bara för å heemt freugan ätt jobbe. Idjenteligen sku i ha fLöte dell Tweran ell Bersika så he vaL nermre. Då kanske i lökkes vä å spåra nager krååon opa soppa ine längda.

("Jag blir så väldigt trött på det här med att jag måste färdas fram och tillbaka mellan Piteå och Älvsbyn som en hackspett bara för att hämta min min fru efter jobbet. Egentligen skulle man ha flyttat till Tvärån eller Bergsviken så det blir närmre. Då kanske jag lyckas med att spara några kronor på soppan (bensin) på längre sikt.")


Ur "Vårvisa". Text: Axel Berglund, inspelad av Euskefeurat.

Å nöu så ha i tänkt ått sjåong än litn beit

för jä ållihåop som håva köme heit

opå måLe som vä håva jen i Peit,

i tråo no ått jä förstå’e.

RåoLit hä jär ått sambLes nagar gang,

e kwel få et nagen våra twär å trang

å stå å sete steL å stoiv som en stang,

vell man våra gLad no går’e

Ordlista[redigera | redigera wikitext]

Angående uttal: Se under rubriken "Om uttal och stavning i artikeln".

Demonstrativa pronomen på pitemål.


Tal 1-100:

  • 1 - äitt/äin
  • 2 - to:/tvo:
  • 3 - trei/tri:
  • 4 - feiir/fiir
  • 5 - fem/fäm
  • 6 - sex
  • 7 - shu:
  • 8 - åått
  • 9 - neii/nii
  • 10 - teii/tii
  • 11 - elva
  • 12 - tåLv
  • 13 - trettan
  • 14 - fjåortan
  • 15 - femtan
  • 16 - sextan
  • 17 - shûttan
  • 18 - aretan/adertan
  • 19- nittan
  • 20 - tjugo
  • 30 - träte
  • 40 - förte
  • 50 - femte
  • 60 - säxte
  • 70 - shûtte
  • 80 - åtete
  • 90 - nitte
  • 100 - hundra

A

  • Aldrig: åller
  • Annanstans: aderst
  • Annorlunda: äljest, anars, annom-lotom

B[redigera | redigera wikitext]

  • Backe: knöus
  • Barn: ba:n, gLont
  • Bord: båoL
  • Ben: bäin
  • Behöva: bö hö:v, behandlas som två separata ord, ex: "hä bö dö ett hö:v" (det behöver du inte), täärv
  • Bli (verb): vaaL (eg. varda), ex: "hä va:L, hä vart, hä ha vorte" (det blir, det blev, det har blivit). Även vid uppmaningar, ex: "dö va:L håva ne!" (ha det bra! ("du må ha det"))
  • Blåsa: goLa (svagt), snäägg (starkt och kallt)
  • Bestick, verktyg: remidjen, delltöuLen
  • Boll: moil
  • Brödspade: bakofjö:L
  • Bra: bra:, gräitt, gott (o-ljud)
  • Bättre: bätter, leikane
  • Bäst: bäst, leikest
  • By: boi, ex: "opa boin" (i/på byn)

C[redigera | redigera wikitext]

  • Chips: päroknaster, ex: "päroknastre ita vä om fredakwelan" (potatischips äter vi på fredagkvällarna)

D[redigera | redigera wikitext]

  • Där: dena
  • Därifrån: däda, danten
  • De: döm
  • Dessa: dömjen(a)
  • Det:
  • Det här: häina/heina
  • Det där: hänna/hädena
  • Därför: för dooi (eg. "för ty (det)", jfr. norska fordi), å doi

E[redigera | redigera wikitext]

  • Ett (obetonat): e/i, ex. "i tjöft e båoL" (jag köpte ett bord)
  • Ett (betonat): äitt, ex. "i tjöft äitt båoL, å ett to:" (jag köpte ett bord, och inte två)
  • Er: jäde

F[redigera | redigera wikitext]

  • Fest: bärhuweafta (eg. "barhuvudafton")
  • Flickan/tjejen: steinta, fLekka, fjälla
  • Ful, fånig: läid, ex. "men vo läid du jär!" (vad du är fånig!)
  • Före: åte

G[redigera | redigera wikitext]

  • Galen: göudat
  • Ganska: gåode, ex. "he rängen gåode mötje" (det regnar ganska mycket)
  • Glad: fäjen, bLeid
  • Gullig: gullat
  • Göra (verb): djära, ex: "dö djär, dö djååoL, dö ha djåort" (du gör, du gjorde, du har gjort)

H[redigera | redigera wikitext]

  • Ha (verb): håva, ex: "i ha:v, i hadd/haa, i ha hatt/havi" (jag har, jag hade, jag har haft)
  • Hon/den här: hoina, ex: "hoina båoka jär tåong" (den här boken är tung)
  • Han/den här: haina, ex: "haina bi:ln jär shwårt" (den här bilen är svart)
  • Halt: shlentat, höLot
  • Hem: häim
  • Hemifrån: häma
  • Hetsig: spanagge
  • Hjortron: snåtter, snåttren (best.)
  • Här: jena
  • Härifrån: jäda, jädantjen
  • Hur: vöre, mått (om mängder), ex: "vöre jär'e vä: dä?" (hur är det med dig?), "mått mötje va:L häjn?" (hur mycket blir detta?)
  • Hos: nest, ex. "döm vååor nest 'n Kalle" (de var hos Kalle)
  • Hungrig: håongra, ex. "våra jä håongra, ba:ne?" (är ni hungriga, barn?)
  • Harkrank: kågamoi/kogamoi

I[redigera | redigera wikitext]

  • Inte: itt/ett
  • Ingenting: åssit
  • Ingenstans: ingerst

J[redigera | redigera wikitext]

  • Jag (obetonat): i, ex: "i väit ett" (jag vet inte)
  • Jag (betonat): je:g, ex. "hä va:L båra deu å je:g" (det blir bara du och jag)

K[redigera | redigera wikitext]

  • Kal: snöud, snöutt
  • Kall: kå:l, kållt
  • Kika: koox
  • Klaga: krööym/krööum
  • Komma (verb): koma, ex: "hä kåm, hä kom, hä ha köme" (det kommer, det kom, det har kommit)
  • Kraftuttryck (lättare): "wo kLåån!", "wo sönda!", "skraan!", "jävlat", förstärkande (eg. "jävligt"), ex: "hajna lå:tn jär jävlat bäst" (denna låten är verkligen bäst)
  • Kramas: gonalkes, knäppes

L

  • Lätt: jett
  • Lite: nalta, na greut (mindre än nalta), na pilagreut (ännu mindre)

M[redigera | redigera wikitext]

  • Mycket: mötje/mútje
  • Mygga: moi
  • Måste: nöges/nööst (eg. nödgas), djita
  • Matsäck: nestjä:L, nestjä:La (best.)
  • Mjuk snö: fjuksnönn

N[redigera | redigera wikitext]

  • Ni:
  • Norrsken: låterstji:n, låterstji:ne (best.)
  • Några: na:, nager
  • Någonstans: nagerst
  • När: nå:r, ex: "nå:r sko dö fåra?" (när ska du åka?)

O[redigera | redigera wikitext]

  • Ofta: teiid
  • Oftare: teidare
  • Oftast: teidest
  • Ord: åoL
  • Ont: illt, ex. "i hav illt öte bäine" (jag har ont i benet)
  • Omodern: gamelsmöko
  • Oregelbundet: skova-lotom
  • Oväder: gårai:l

P

  • Potatis: päro, päron (best.)
  • Pojken, grabben: påtjen
  • På: opa

R[redigera | redigera wikitext]

  • Rak: rätt
  • Ren (djur): räin
  • Rädd: härajärte (eg. harhjärtad)
  • Rödaktig, rostfärgad: röud
  • Rönn: rååin

S[redigera | redigera wikitext]

  • Saga: sögo
  • Ska: sko(L), skoLa (plural) ex: "worså:t skoLa jä?" (vart ska ni?)
  • Skulle: sku(ll)
  • Så här: söjn(a)
  • Så där: sönn(a)/södena
  • Smörgås: kLäämm (klämma)
  • Snöa tungt: gLopa, ex: "hä jär öte gLopa" (det snöar tungt)
  • Skata: stje:r
  • Skidor: ander, andren (best.)
  • Skräp: rakkeL
  • Skäggig: stjägga
  • "Snälla du": gulle dä:
  • Spindel: kangråot

T

  • Till: dell
  • Tills: deles
  • Trött: tråitt
  • Tycka om: töttj om, höddj å:t, ex: "i höddj å:t dä" (jag tycker om dig)

U

  • Uppblåst, mätt: kwedo
  • Ur (preposition): oi, ex: "hä stji:l oi sä" (det skiljer sig från mängden)

V[redigera | redigera wikitext]

  • Vad: vo/wo, ex. "vo jär häjna?" (vad är detta?)
  • Vara (verb): våra, ex: "hä jär, hä var, hä ha vöre" (det är, det var, det har varit)
  • Var: wors/vors
  • Vart (riktning): worså:t
  • Varifrån: voda/woda, ex: "woda jär dö?" (varifrån är/kommer du?)
  • Vi:

Å[redigera | redigera wikitext]

  • Åldras (verb): djimLes, ex: "han ha bört å djimLes" (han har börjat bli gammal)
  • Åka skidor: stjider, räänn
  • Åka skridskor: skreekk

Ä

  • Ändå, i alla fall: leiik, ex: "i sko leiik åt sta:n" (jag ska ändå till stan)
  • Äga (verb): ääig, ex: "han äig, han aatt, han ha atte" (han äger, han ägde, han har ägt)
  • Äta (verb): ita, ex: "hon i:t, hon å:t, hon ha ite" (hon äter, hon åt, hon har ätit)

Ö[redigera | redigera wikitext]

  • Ö: åi, ex: "vä håva'n stögo opa'n åi" (vi har en stuga på en ö)
  • Öra: ååir
  • Överallt: ållomstansh, överållt

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu bv bw bx by bz ca] Pitemålet : -ållt mīla àagg å ööx (2. uppl). ABF Piteåbygden. [1992]. ISBN 91-87216-05-1. OCLC 34354742. https://www.worldcat.org/oclc/34354742. Läst 9 december 2020 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Hansson, Åke. (1995). Nordnorrländsk dialektatlas. Dialekt-, ortsnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. ISBN 91-86372-27-0. OCLC 33162568. https://www.worldcat.org/oclc/33162568. Läst 9 december 2020 
  3. ^ 1973-, Eriksson, Lisa, (1998). Mål i norr : två artiklar om nutida dialektförhållanden i norra Sverige. [publisher not identified]. ISBN 91-88466-13-2. OCLC 44011784. http://worldcat.org/oclc/44011784. Läst 28 februari 2021 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] 1917-1996., Dahlstedt, Karl-Hampus, (1957). Inledning till pitemålet. OCLC 936521741. http://worldcat.org/oclc/936521741. Läst 27 februari 2021 
  5. ^ [a b c d] Sven Söderström (1972). ”Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål : gammal kort stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar”. Studier till en svensk dialektgeografisk atlas (Almqvist & Wiksell). 
  6. ^ [a b] Pitemålet : -ållt mīla àagg å ööx (2. uppl). ABF Piteåbygden. [1992]. ISBN 91-87216-05-1. OCLC 34354742. https://www.worldcat.org/oclc/34354742. Läst 9 december 2020 
  7. ^ Eneqvist, Gerd (1927). ”Adjektivistiska avledningsändelser i Lulemålet”. Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv (J. A. Lundell). 
  8. ^ Valfrid., Lindgren, Jonas (1940). Ordbok över Burträskmålet. Lundequist. OCLC 890745451. http://worldcat.org/oclc/890745451. Läst 27 februari 2021 
  9. ^ Språken i Sverige. SNA [Publ.]. 2010. ISBN 91-87760-00-2. OCLC 838936662. https://www.worldcat.org/oclc/838936662. Läst 15 december 2020 
  10. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af] Brännström, Ingvar, 1928- (1993 ;). Grammatik på pitemålet. [Piteå museum]. ISBN 91-87486-08-3. OCLC 185997153. https://www.worldcat.org/oclc/185997153. Läst 13 december 2020 
  11. ^ [a b c d e f g h i j k l] Övre Norrlands bygdemål : berättelser på bygdemål med förklaringar och en dialektöversikt (2. uppl). Karl-Hampus Dahlstadt och Per-Uno Ågren. 1980. ISBN 91-7542-026-0. OCLC 45745086. https://www.worldcat.org/oclc/45745086. Läst 13 december 2020 
  12. ^ [a b] Johnson, Eyvind (1950). Nu var det 1914: Här har du ditt liv 
  13. ^ Dahl, Östen. (2015). Grammaticalization in the North: Noun phrase morphosyntax in Scandinavian vernaculars.. Language Science Press. ISBN 978-3-944675-55-8. OCLC 945782989. https://www.worldcat.org/oclc/945782989. Läst 21 december 2020 
  14. ^ [a b] En 1700-talsordlista från Piteå. Kungl. Gustav Adolfs Akademien for svensk folkkultur. 2002. ISBN 91-85352-48-9. OCLC 52228378. https://www.worldcat.org/oclc/52228378. Läst 21 december 2020 
  15. ^ 1875-1949., Collijn, Isak, (1938). Biblia, thet är all then Helgha Scrifft på Swensko : Gustav Vasas Bibel ; tryckt i Upsala 1540-1541. Med en efterskrift : Gustav Vasas Bibel. Kroon. OCLC 311327940. http://worldcat.org/oclc/311327940. Läst 28 februari 2021 
  16. ^ Gun., Lidström, (1992). Pitemålet : -ållt mīla àagg å ööx. ABF Piteåbygden. ISBN 91-87216-05-1. OCLC 34354742. http://worldcat.org/oclc/34354742. Läst 28 februari 2021 
  17. ^ 1923-2000., Söderström, Sven, (1972). Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål : [gammal kort stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar ; mit dt. Zsfassung]. Almqvist & Wiksell. OCLC 313333957. http://worldcat.org/oclc/313333957. Läst 28 februari 2021 
  18. ^ [a b] 1917-1996., Dahlstedt, Karl-Hampus, (1957). Inledning till pitemålet. OCLC 936521741. http://worldcat.org/oclc/936521741. Läst 28 februari 2021 
  19. ^ Reinhammar, Maj (2015). ”För-studier. Mer om rektionen i svenska och norska kasusböjande dialekter.”. Svenska landsmål och svenskt folkliv (Dialekt- och fornminnesarkivet i Uppsala). 
  20. ^ Maj, Reinhammar, (1973). Om dativ i svenska och norska dialekter. OCLC 466629634. http://worldcat.org/oclc/466629634. Läst 28 februari 2021 
  21. ^ [a b c d e] Söderström, Sven (1975). ”Vokativformer i norrländska dialekter”. Svenska landsmål och svenskt folkliv (Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala genom Folke Hedblom). 
  22. ^ Mikaelsson, Sven (1999). N'olbok på Skelleftemål med läsestycken och ordlista 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]