Politisk psykiatri

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Med politisk psykiatri avses att psykiatrin ställs eller ställer sig till statsmaktens förfogande för att sortera ut politiskt oppositionella eller i övrigt oönskade delar av befolkningen.

Sovjetunionen[redigera | redigera wikitext]

Den politiska psykiatrin förekom i många år i dåvarande Sovjetunionen.[1] Diagnosen smygande schizofreni blev ökänd för att användas mot dissidenter.

En samtida rapport från brittiska Amnesty International säger:[2]

”Politiskt oliktänkande spärras in på mentalsjukhuset Serbskijinstitutet i Moskva. Fångarna får ingen möjlighet att försvara sig i en rättegång utan ’undersöks’ av en politisk avdelning som kallas Speciella Diagnosdepartementet. Det innebär att ett antal politiska psykiatriker avgör om fången är så politiskt farlig att han bör spärras in”.

USA[redigera | redigera wikitext]

Drapetomani var en påstådd sjukdom som beskrev en slavs vilja att fly.[3] Begreppet myntades av den amerikanske psykiatern Samuel A. Cartwright år 1851, och fanns med i Thomas Lathrop Stedman's Practical Medical Dictionary så sent som 1914.

Politisk psykiatri användes också i USA under McCarthy-perioden (1947-57) mot misstänkta kommunister.[4]

När Martha Beall Mitchell vittnade om illegala aktiviteter i Vita Huset förklarades hon lida av psykisk ohälsa. Efter att Watergateaffären briserat fick hon upprättelse.[5] Händelsen gav upphov till begreppet Martha Mitchell-effekten, som beskriver tendensen att diagnostisera någon som psykiskt sjuk bara för att deras berättelse låter osannolik, utan att kontrollera om berättelsen i själva verket stämmer.[6]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige diskuterades politisk psykiatri i samband med den så kallade Mentalhälsokampanjen och rättspsykiatrin [7] under 1970-talet. Sociopatbegreppet och dess vidlyftiga användning vid denna tid utmönstrades.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sjöstr, Lars; Beroendeläkare, Psykiater Och; larsocsjostr. ”Sovjetisk general, människorättskämpe och mentalpatient”. lakartidningen.se. http://lakartidningen.se/Aktuellt/Kultur/Kultur/2014/01/Petro-Grigorenko--sovjetisk-general-manniskorattskampe-och-mentalpatient/. Läst 4 november 2019. 
  2. ^ Prisoners of Conscience in the USSR: Their Treatment and Conditions. Amnesty International, London 1975.
  3. ^ Dimuro, Gina (4 april 2018). ”Southerners Actually Thought Slaves Escaping Was A Sign Of Mental Illness” (på amerikansk engelska). All That's Interesting. https://allthatsinteresting.com/drapetomania. Läst 4 november 2019. 
  4. ^ Lobotomi användes ibland på dessa politiska avvikare.
  5. ^ Gillian Brockell. ”‘I’m a political prisoner’: Mouthy Martha Mitchell was the George Conway of the Nixon era” (på engelska). Washington Post. https://www.washingtonpost.com/history/2019/03/21/im-political-prisoner-how-martha-mitchell-became-george-conway-nixon-era/. Läst 4 november 2019. 
  6. ^ ”Martha Mitchell effect - Oxford Reference” (på engelska). www.oxfordreference.com. doi:10.1093/oi/authority.20110803100136777. https://www.oxfordreference.com/view/10.1093/oi/authority.20110803100136777. Läst 4 november 2019. 
  7. ^ Nycander, Svante: Avskaffa rättspsykiatrin! Aldus 1970.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Alexeyeff, S.: Abuse of psychiatry as a tool for political repression in the Soviet Union. Medical Journal of Australia. 1976 Jan 31;1(5):122-3
  • Mindus, E.: Arbete och mental hälsa. Folksam/Tiden 1968.
  • Nycander, Svante: Avskaffa rättspsykiatrin. Bonniers 1970, s. 115.
  • Obotligt sinnesjuka kunna nu bli friska. Västerbottens Folkblad 1/11 1947.
  • Rylander G, Sjöqvist O. : Frontal lobotomi vid psykiska sjukdomstillstånd. Nord. Med. 1946;29:557-72.
  • Psykiatri i borgarklassens tjänst. Rådsmakt 3/1974.
  • Åmark, C.: Individ, personlighet och medmänsklig miljö. Folksam/Tiden 1968.
  • Myrdal, Jan: Du är inte klok som bråkar, säger beslutsfattarna. AB 14/9 1969. I: Skriftställning 3, Norstedts 1971, s. 50-52.