Projekt 675

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Naval Ensign of the Soviet Union.svg Projekt 675
Submarine Echo II class.jpg
Allmänt
Typ robotbärande ubåt
Varv Leninskoje Komsomol i Komsomolsk-na-Amure
Sevmasj i Severodvinsk
Före Projekt 659
Efter Projekt 670 Skat
Projekt 949 Granit
Fartyg tillhörande klassen K-166, K-104, K-170, K-175, K-184, K-172, K-47, K-1, K-28, K-35, K-189, K-74, K-22, K-90, K-31, K-116, K-57, K-125, K-48, K-128, K-56, K-131, K-10, K-135, K-94, K-108, K-7, K-23, K-34
Tekniska data
Deplacement 4500 ton
Deplacement i u-läge 5760 ton
Längd 115,4 meter
Bredd 9,3 meter
Djupgående 7,8 meter
Framdrift
Framdrift Atomdriven
Kraftkälla 2 × VM-A kärnreaktorer
Huvudmaskin 2 × ångturbiner på 39 000 hk
Maskinstyrka 78 000 hk
Propellrar 2 fembladiga propellrar
Hjälpmaskin 2 × GD-400 dieselmotorer
2 × PG-116 på 900 hk
Prestanda
Hastighet 15 knop
Fart i u-läge 22 knop
Dykdjup 300 meter
Aktionstid 50 dygn
Lastförmåga
Besättning 137
Beväpning
Bestyckning 4 × 533 mm torpedtuber framåt
2 × 400 mm torpedtuber bakåt
Torpeder 16 × 533 mm torpeder
4 × 400 mm torpeder
Robotar 8 × P-6 eller P-500 Bazalt
Sensorer Radar: Argument
Sonar: Arctica-M

Projekt 675 eller Echo II-klass var en serie om 29 robotbärande atomubåtar tillverkade i Sovjetunionen under 1960-talet. De var en vidareutveckling av Projekt 659 och designade för att kunna anfalla amerikanska hangarfartyg med tunga sjömålsrobotar.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Efter andra världskrigets framgångar i Stilla havet satsade USA:s flotta efter kriget på att bygga stora hangarfartyg som kunde bära en slagkraftig flygstyrka till nästan vilken del av världen som helst. För att möta det hotet utvecklade Sovjetunionen den tunga sjömålsroboten P-6 ur kryssningsroboten P-5 Pjatjorka. Eftersom utvecklingen av ubåtsavfyrade ballistiska robotar gjort ubåtsbaserade kärnvapenbärande kryssningsrobotar omoderna fick ubåtarna av typen Projekt 651 i stället bära sjömålsrobotar.

Projekt 651 hade dock två nackdelar; Den kunde bara bära fyra robotar och den kunde bara stanna i undervattensläge i några dygn innan den blev tvungen att gå upp till ytan för att ladda batterierna. Därför utvecklades Projekt 675 som kunde bära åtta robotar och som tack vare sin atomdrift kunde stanna under vatten under hela sin patrullering.

Eftersom robotarnas räckvidd översteg det avstånd på vilket ubåten själv kunde upptäcka mål var den beroende av data från det flygburna radarspaningssystemet Uspech (”framgång”, NATO-rapporteringsnamn Big Bulge) ombord på flygplanen Tu-95RD, Tu-16R och helikoptern Ka-25Ts. Robotarna kunde styras efter start tack vare den stora radarn Argument (NATO-rapporteringsnamn Front Door) som följde robotarna och jämförde deras kurs med måldata från Uspech.

1975 togs den nya sjömålsroboten P-500 Bazalt i tjänst och började baseras på ubåtar av typerna Projekt 651 och Projekt 675. I samband med detta fick ubåtarna också satellitlänken Kasatka-B (svala) för att kunna ta emot måldata från satelliter som US-A och US-P.[1]

Tillbud[redigera | redigera wikitext]

20 juni 1970
K-108 kolliderar med den amerikanska atomubåten USS Tautog i Ochotska havet på 45 meters djup. Delar av båda ubåtarna vattenfylldes, men ingen kom till skada.
14 juni 1973
K-56 kolliderar med det sovjetiska forskningsfartyget Akademik Berg. 27 besättningsmän drunknar när de två främre avdelningarna vattenfylldes. 140 människor räddas från den sjunkna ubåten.
28 augusti 1976
K-22 kolliderar med den amerikanska fregatten USS Voge i Medelhavet varvid en robottub och roboten i den förstördes. Voge fick skador på propeller och roder och bogserades till Kreta för reparation.
24 september 1976
K-47 drabbas av en brand i manskapsutrymmet på nordatlanten och tre människor omkommer av koloxidförgiftning.
2 juli 1979
K-116 får en reaktorläcka i Japanska havet. Delar av besättningen utsätts för stora stråldoser, men alla överlever.
21 augusti 1980
K-122 drabbas av en brand i turbinrummet 75 nautiska mil öster om Okinawa. Fjorton människor omkommer av koloxidförgiftning.
18 juni 1984
K-131 drabbas av en brand i elmotorrummet i Barents hav. Tretton besättningsmän omkommer.
10 augusti 1985
K-31 drabbas av en reaktorexplosion vid byte av bränslestavar vid Buchta Tjazjma (mellan Vladivostok och Nachodkha). Radioaktivt nedfall sveptes av vinden över halvön Dunaj och ut över Peter den Stores bukt. Tio besättningsmän omkom omedelbart och 300 människor utsattes för varierande grad av strålning.
26 juni 1989
K-172 drabbas av en reaktorläcka utanför Björnön i Norra Ishavet. Delar av besättningen utsätts för stora stråldoser, men alla överlever.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Asif Siddiqi (1999). ”Staring at the Sea: The Soviet RORSAT and EORSAT programmes”. Journal of the British Interplanetary Society (British Interplanetary Society) 52: sid. 397-416. ISSN 0007-084X. http://faculty.fordham.edu/siddiqi/writings/p14_siddiqi_jbis_rorsat_1999.pdf. Läst 6 mars 2017. 

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från ryskspråkiga Wikipedia, Подводные лодки проекта 675
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Echo class submarine