Projekt Nike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Projekt Nike var ett försvarsprojekt som drevs av Bell Labs på uppdrag av USA:s försvarsdepartement. Projektet ledde bland annat fram till världens första operativa luftvärnsrobot Nike-Ajax och den första kärnvapenbestyckade luftvärnsroboten Nike-Hercules. Utvecklingen av interkontinentala ballistiska robotar gjorde att behovet av luftvärnsrobotar för försvar av Nordamerikas luftrum minskade samt att SALT 1- och ABM-avtalen lade begränsningar på användandet av antiballistiska robotar. Projektet är uppkallat efter segerguden Nike i grekisk mytologi.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första luftvärnsroboten[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nike-Ajax

Utvecklingen av raketvapen i Nazityskland under andra världskriget gjorde att USA:s försvarsdepartement i januari 1945 gav Bell Telephone Laboratories (BTL) i uppdrag att utreda om det var möjligt och praktiskt genomförbart att konstruera en ”grovkalibrig luftvärnsraket” som kunde skjuta ner snabba flygplan på hög höjd. Ett halvår senare presenterade BTL ett koncept som lades ut på kontrakt till Western Electric och Douglas Aircraft Company. Roboten som fick namnet Nike-Ajax togs i tjänst i januari 1953 och kom att placeras ut på nästan 200 batteriplatser över hela USA.

Kärnvapen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nike-Hercules

Samtidigt som Nike-Ajax började levereras insåg man snart att den inte var kraftfull nog att kunna stoppa en armada en bombflygplan. Lösningen på det var att bygga en ny robot baserad på Nike-Ajax som kunde utrustas med en kärnladdning. Den nya roboten som fick namnet Nike-Hercules var betydligt kraftfullare; Den hade tre gånger så lång räckvidd och dubbelt så hög maxhöjd och kunde även slå ut ballistiska robotar i flykten.

Antiballistiska robotar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nike-Zeus

Nike-Hercules förmåga att verka mot ballistiska robotar var begränsad till slutfasen av målets bana. Därför konstruerades en uppförstorad robot kapabel att anfalla mål utanför atmosfären. Den saknades Nike-Hercules stora fenor utan hade i stället ett tredje steg med manövermotorer för att kunna styra utanför atmosfären. Projektet lades ner 1963 på grund av skenande kostnader, men USA:s armé fortsatte att utveckla roboten under namnet Nike-X vilket så småningom ledde fram till roboten LIM-49 Spartan som var ryggraden i Safeguard programmet.

Civil anvädning[redigera | redigera wikitext]

SALT 1- och ABM-avtalen lade begränsningar på robotarna användande som gjorde att det inte längre var ekonomiskt hållbart att upprätthålla Safeguard programmet. Därför avvecklades Nike-Zeus och Spartan och raketerna användes i stället som sondraketer eller som målrobotar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Project Nike, 2011-06-03.