Pseudonaja guttata

Från Wikipedia
Pseudonaja guttata
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljGiftsnokar
Elapidae
UnderfamiljHavsormar
Hydrophiinae
SläktePseudonaja
ArtPseudonaja guttata
Vetenskapligt namn
§ Pseudonaja guttata
Auktor(Parker, 1926)
Synonymer
Placidaserpens guttata WELLS 2002[2]
Demansia guttata PARKER 1926[3]
Hitta fler artiklar om djur med

Pseudonaja guttata[3] är en ormart som beskrevs av Parker 1926. Pseudonaja guttata ingår i släktet Pseudonaja och familjen giftsnokar och underfamiljen havsormar.[4][5] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]

Denna orm förekommer i Australien i Queensland, i östra Northern Territory och i nordöstra South Australia. Arten lever i torra gräsmarker. Individerna gömmer sig ofta i jordhålor. Födan utgörs av groddjur, andra kräldjur och små däggdjur.[1] Honor lägger ägg.[5]

För beståndet är inga hot kända. Hela populationen antas vara stor. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Shea, G., Wilson, S., Amey, A. & Hobson, R. 2017 Pseudonaja guttata . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 30 augusti 2021.
  2. ^ Wells, Richard W. (2002) Taxonomy of the Genus Pseudonaja (Reptilia: Elapidae) in Australia., Australian Biodiversity Record (7): 1-41
  3. ^ [a b] Parker, H. W. (1926) New reptiles and a new frog from Queensland., Ann. Mag. nat. Hist. (9) 17: 665-670.
  4. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (10 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/pseudonaja+guttata/match/1. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ [a b] Pseudonaja guttata i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.