Pyrriska kriget
| Pyrriska kriget Bellum Tarentinum | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Krigsskådeplatser i Italien under det Pyrriska kriget | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
| Italien Romerska republiken Marruciner Pelinger Frentaner Daunien Umbrer Sicilien Kartago |
Italien Greker Epirus Aitolien Akarnanien Athamanien Thessalien Greker i Italien Tarentum Italiska folkslag Samniter Lucaner Bruttier Sicilien Samma grekiska styrkor Grekiska städer på Sicilien | ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
| Rom Publius Valerius Laevinus Publius Decius Mus Publius Sulpicius Saverrio Manius Curius Dentatus Kartago Okänt |
Pyrrhus | ||||||
| |||||
Pyrriska kriget, på latin Bellum Tarentinum (Tarentiska kriget), var ett krig som utkämpades 280-275 f.Kr. mellan främst grekiska stater och den Romerska republiken. Pyrrhus, kung av Epirus, blev tillfrågad av innevånarna i den grekiska staden Tarentum i södra Italien att hjälpa dem i deras krig mot romarna.
Pyrrhus var en duglig fältherre som förde befälet över en stark armé som bland annat innehöll stridselefanter (något Romarna aldrig tidigare mött). Pyrrhus var i inledningen av kriget mycket framgångsrik mot de romerska legionerna, men hans segrar var dyrköpta. Plutarchos skriver att Pyrrhus efter Slaget vid Asculum sa; "En sådan seger till, och jag är förlorad." Han kunde slutligen inte få fram förstärkningar, varken från de grekiska stadsstaterna eller från sina allierade i Italien. Däremot kunde Romarna relativt enkelt ersätta sina stora förluster.[1] Detta har lett till uttrycket Pyrrhusseger, vilken betyder en dyrköpt seger som i förlängningen leder till nederlag.
Efter att Pyrrhus armé blivit illa åtgången mot Romarna förflyttade Pyrrhus dem till Sicilien för ett krig mot Kartago. Efter flera år av kampanjer (278-275 f.Kr.), återvände han till Italien 275 f.Kr. där hans sista slag resulterade i en Romersk seger. Efter detta återvände Pyrrhus till Epirus, vilket avslutade kriget. 272 f.Kr. erövrade romarna slutligen Tarentum.
Det Pyrriska kriget var den första gången som Rom konfronterade de professionella arméerna från den hellenistiska världen i östra Medelhavsområdet. Roms seger satte fokus på henne som en supermakt i vardande. Ptolemaios II Filadelfos, Farao av Egypten, skapade efter kriget diplomatiska relationer med Rom.[2] Efter kriget skapade Rom sin hegemoni över den italienska halvön.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Primära källor
- Appian, Roman History, Book 3, The Samnite Wars, Loeb Classical Library, Vol. 1, Books 1-8.1, Loeb, 1989; ISBN 978-0674990029 [1]
- Cassius Dio, Roman History, Vol 1, Books 1-11, (Loeb Classical Library), Loeb, 1989; ISBN 978-0674990364 [2]
- Dionysius of Halicarnassus, Roman Antiquities, Nabu Press, 2011; ISBN 978-1245561785 [3]
- Diodorus Siculus, Library of History, Loeb Classical Library Vol. 11, Books 21-32, Loeb, 1989; ISBN 978-0674994508 [4]
- Plutarch, Lives, Vol. 9, Demetrius and Antony. Pyrrhus and Gaius Marius (Loeb Classical Library), Loeb, 1920; ASIN B00E6TGQKO [5]
- Sekundära källor
- Abbott. J., Pyrrhus, King of Epirus, A Biography. This was written in the nineteenth century. It had been published by CreateSpace Independent Publishing Platform, 2016; ISBN 978-1539758068
- Champion, J. Pyrrhus of Epirus, Pen & Sword Military, 2016; ISBN 978-1473886643
- Cowan, R., Roman Conquests: Italy, Pen & Sword Military, 2009; ISBN 978-1844159376
- Franke, P.R., Pyrrhus, in The Cambridge Ancient History, Volume 7, Part 2: The Rise of Rome to 220 BC, 1990; ASIN: B019NEM4E8
- Garoufalias, P., Pyrrhus, King of Epirus, Stacey International, 1978; ISB: 978-0905743134
- Grant, M., The History of Rome, Faber & Faber, 1986; ISBN 978-0571114610