Räffling

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
105 mm Royal Ordnance L7. Storbritannien och Indien är de enda länder som fortfarande använder räfflade stridsvagnskanoner.
Räffling i en .35 Remington gevärspipa.

Räffling innebär att loppet i ett eldvapen försetts med spiralformade spår. Motsatsen är slätborrad. När räfflorna griper in i projektilen under avfyrningen får den en rotation längs sin längdaxel. Genom rotationen kommer mindre ojämnheter eller skador på projektilen inte orsaka en avdrift.[1] Rotation är också nödvändigt för att en avlång (torpedformad) projektil ska behålla sin riktning efter att den lämnat loppet och inte börja tumla runt.[2] I slätborrade vapen kan bara runda (sfäriska) projektiler avfyras, en avlång projektilen skulle börja tumla genast när den lämnar mynningen.

Räfflor är alltså spåren i loppet, och upphöjningen mellan kallas bommar. Vanligtvis består räfflingen hos eldhandvapen av fyra högervridna räfflor medan artilleripjäser har ett större antal räfflor beroende på deras större kaliber. För att räfflingen ska kunna gripa in i projektilen måste den antingen vara något större än diametern mellan bommarna, vilket gäller för handvapen, eller vara försedd med en speciell fläns som har en något större diameter än bommarna, vilket gäller för grövre vapen. Denna fläns kan vara tillverkad av plast eller mässing, som sliter mindre på räfflingen.

En nackdel med roterande projektiler är att riktad sprängverkan fungerar sämre eftersom centrifugalkraften gör att strålen sprids ut. Mot slutet av 50-talet hade Väst ökat stridsvagnarnas pansartjocklek så mycket att roterande projektiler hade svårt att slå ut dem, den sovjetiska lösningen blev att sluta räffla stridsvagnskanonerna och istället stabilisera projektilerna med fenor. USA följde efter, men britterna valde att behålla räfflade stridsvagnskanoner eftersom de kunde skjuta sprängpansargranater. Dessa är visserligen inte lika bra mot stridsvagnar som projektiler med riktad sprängverkan, men å andra sidan är sprängpansargranater bättre på att demolera byggnader.

En annan nackdel med räfflade vapen är att en del av energin som kunde ha använts för att driva fram projektilen går åt för att rotera den. Ju längre och smalare projektil desto snabbare rotation krävs för att stabilisera projektilen. Med underkalibriga och långsmala pilprojektiler vill man nå mycket hög utgångshastighet och här är räffling till nackdel. Istället stabiliseras projektilen med fenor och skjuts från slätborrade eldrör.

Den längd av loppet, på vilken räfflan vrider sig ett helt varv, kallas räfflans stigning och anges vanligen antal tum per varv. En räffelstigning på 1:10  innebär att projektilen roterar ett varv på 10 tum. Motsvarande stigning i millimeter skrivs 1:254 mm. Stigningen avpassas så, att projektilen erhåller den utgångsrotationshastighet som fordras för att den under hela sin bana skall bibehålla erforderlig stabilitet, det vill säga utan att förlora sin stabilitet och börja tumla runt.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Rifling, 17 april 2015.
  1. ^ Curt Nordström. ”Jaktvapen”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/jaktvapen. Läst 21 maj 2015. 
  2. ^ Peter Krantz. ”Skottskada”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/skottskada. Läst 21 maj 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]