Rörlighetsdirektivet

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Europeiska flaggan Europeisk unionsrätt
Rörlighetsdirektivet
Direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

(Text av betydelse för EES)

Aktnummer Direktiv 2004/38/EG
Celexnummer 32004L0038
Offentliggjort i EUT L 158, 30.4.2004
Rättslig form Direktiv
Rättsligt bindande Yes check.svg Ja
Direkt tillämpligt X mark.svg Nej, transponering krävs
Tillämpas av Europeiska unionen samt Island, Liechtenstein, Norge
Utfärdat av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd
Rättslig grund Art. 12, 18, 40, 44, 52 FEG[1]

Relaterad lagstiftning
Nuvarande och tidigare gällande lagstiftning
Direktiv 2004/38/EG
Utfärdat Trätt i kraft Tillämpligt Upphävt
2004-04-29 2004-04-30 2006-04-30

Rörlighetsdirektivet, eller direktiv 2004/38/EG, är ett europeiskt direktiv som reglerar unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom Europeiska unionen. Direktivet utgör grunden för genomförandet av den fria rörligheten för personer, en av de fyra friheterna och en grundläggande rättighet enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det utfärdades av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 29 april 2004, trädde i kraft den 30 april 2004 och skulle vara införlivat i medlemsstaternas nationella lagar och andra författningar senast den 30 april 2006. Direktivet ersatte nio tidigare direktiv.

Rörlighetsdirektivet fastställer en rad bestämmelser gällande unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt till fri rörlighet, däribland rätten att fritt röra sig och tillfälligt eller permanent uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium, samt begränsningar i dessa rättigheter med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa.

Rörlighetsdirektivet är tillämpligt inom hela Europeiska unionen. Därutöver är det även tillämpligt i Island, Liechtenstein och Norge genom EES-avtalet.[2] Schweiz omfattas inte av direktivet, men tillämpar i viss utsträckning motsvarande bestämmelser genom ett bilateralt avtal med unionen.[3]

Tillkomst och genomförande[redigera | redigera wikitext]

Förslaget till rörlighetsdirektivet presenterades av Europeiska kommissionen den 23 maj 2001. Syftet med förslaget var dels att konsolidera diverse bestämmelser från nio olika direktiv som alla reglerade den fria rörligheten för personer, dels att förenkla de formella kraven för att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skulle få uppehållstillstånd i en annan medlemsstat. Under lagstiftningsprocessen infördes också begreppet uppehållsrätt i direktivet.

Rörlighetsdirektivet antogs genom medbeslutandeförfarandet, det vill säga Europaparlamentet och Europeiska unionens råd lagstiftade tillsammans. Direktivet utfärdades den 29 april 2004, offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 30 april 2004 och trädde i kraft samma dag, en dag innan den stora utvidgningen av unionen ägde rum. Medlemsstaterna hade dock fram till den 30 april 2006 på sig att införliva direktivet i sina nationella lagar och andra författningar.

Rättslig grund[redigera | redigera wikitext]

Rörlighetsdirektivet genomför bestämmelserna i unionens fördrag om den fria rörligheten för personer. Direktivet antogs med artiklarna 12, 18, 40, 44 och 52 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen som rättslig grund, däribland

1. Inom detta fördrags tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden. (...)
– Artikel 12 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen efter Nicefördragets ikraftträdande
1. Varje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget. (...)
– Artikel 18 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen efter Nicefördragets ikraftträdande
Rådet skall enligt förfarandet i artikel 251 och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén utfärda direktiv eller förordningar i vilka de åtgärder anges som är nödvändiga för att genomföra den fria rörlighet för arbetstagare som definieras i artikel 39 (...)
– Artikel 40 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen efter Nicefördragets ikraftträdande

Innehåll och bestämmelser[redigera | redigera wikitext]

I korthet innebär rörlighetsdirektivet att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar har rätt att röra sig fritt inom Europeiska unionen och, under förutsättning att de kan försörja sig själva, bosätta sig i en annan medlemsstat på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. Familjemedlem innefattar make eller maka, registrerad partner om registrerat partnerskap erkänns i den mottagande medlemsstaten samt tillhörande släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år och underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led.

Rätt till in- och utresa[redigera | redigera wikitext]

Ett tyskt nationellt identitetskort som tillåter unionsmedborgare att resa fritt.

Enligt rörlighetsdirektivet har unionsmedborgare rätt att röra sig fritt mellan medlemsstaterna förutsatt att de innehar en giltig resehandling. Enligt direktivet är pass och nationellt identitetskort giltiga resehandlingar vid resa inom unionen.[4] Identitetshandlingar som inte fastställer innehavarens medborgarskap, till exempel körkort, är i allmänhet inte giltiga som resehandlingar. Det hindrar dock inte medlemsstaterna från att ha en mer generös nationell lagstiftning på området, till exempel har nordiska medborgare rätt att röra sig fritt inom den nordiska passunionen med körkort. Unionsmedborgare får inte åläggas skyldighet att inneha in- eller utresevisering, eller motsvarande formaliteter.

Familjemedlemmar till unionsmedborgare som inte själva är unionsmedborgare har också rätt att röra sig fritt mellan medlemsstaterna förutsatt att de innehar ett giltigt pass och, om de omfattas av visumkrav, ett giltigt visum. Genom direktivet har sådana familjemedlemmar, om de uppehåller sig mer än tre månader i en medlemsstat, möjlighet att ansöka om ett uppehållskort som ger dem undantag från eventuella visumkrav. Med ett giltigt uppehållskort stämplas inte heller familjemedlemmens pass med in- eller utresestämplar.[4]

Medlemsstaterna har möjlighet att kräva att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar anmäler sin närvaro inom deras territorium inom ”rimlig och icke-diskriminerande tid”. För personer som bor på hotell görs detta normalt av hotellet. Om en person underlåter att uppfylla ett sådant krav, kan han eller hon åläggas ”proportionerliga och icke-diskriminerande sanktioner”,[5] till exempel böter, men däremot inte utvisning.[6]

Bestämmelserna om rätten till in- och utresa påverkar inte bestämmelserna om kontrollen av resehandlingar, som regleras av Schengenregelverket för de medlemsstater som ingår i Schengenområdet och av nationell lagstiftning för övriga medlemsstater.

Uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Uppehållsrätt

Rörlighetsdirektivet innehåller bestämmelser om uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. Uppehållsrätt innebär att en person har rätt till fri rörlighet utan att behöva ansöka om uppehållstillstånd.

Uppehållsrätt ger personen i fråga rätt att vistas inom en medlemsstats hela territorium. Den territoriella räckvidden får begränsas endast i den mån den även har begränsats för de egna medborgarna.[7]

Uppehållsrätt i högst tre månader[redigera | redigera wikitext]

Enligt rörlighetsdirektivet har unionsmedborgare rätt att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare, utan några andra krav än att inneha ett giltigt pass eller nationellt identitetskort. Uppehållsrätten kan dock gå förlorad om personen i fråga utgör en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.[8]

Familjemedlemmar, som inte själva är unionsmedborgare, har rätt att uppehålla sig i samma medlemsstat om de innehar ett giltigt pass.[9]

Uppehållsrätt i mer än tre månader[redigera | redigera wikitext]

Under vissa villkor har unionsmedborgare även rätt att uppehålla sig mer än tre månader i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare.[9] Detta gäller om personen

  • är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten,
  • har tillräckliga tillgångar för sig själv och sin familj för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller
  • bedriver studier eller genomgår en yrkesutbildning vid en erkänd institution, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten och avger en förklaring eller motsvarande om att han eller hon har tillräckliga tillgångar för sig själv och sin familj för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen.

Därutöver åtnjuter en arbetssökande uppehållsrätt i upp till sex månader under förutsättning att han eller hon har en verklig möjlighet att få en anställning.[10]

Familjemedlemmar till ovanstående unionsmedborgare har rätt att uppehålla sig i samma medlemsstat under samma tid oavsett om de själva är unionsmedborgare eller inte.[9] De har även rätt att ta anställning eller inleda verksamhet som egenföretagare.[11]

Om en person upphör att vara anställd eller egenföretagare behåller unionsmedborgaren ändå sin status som anställd eller egenföretagare om unionsmedborgaren

  • har drabbats av tillfällig arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall,
  • har drabbats av ofrivillig arbetslöshet efter mer än ett års anställning och har anmält sig som arbetssökande vid en behörig arbetsförmedling, eller
  • inleder en yrkesutbildning.

Även personer som blir arbetslösa inom tolv månader har rätt att behålla sin status som arbetstagare i ytterligare minst sex månader.[9]

Medlemsstaterna har möjlighet att kräva att personer som uppehåller sig längre än tre månader registrerar sig hos de nationella myndigheterna. Utöver giltig resehandling får myndigheterna endast kräva att personen uppvisar de handlingar som styrker att han eller hon åtnjuter uppehållsrätt, till exempel ett anställningsavtal. De nationella myndigheterna ska enligt rörlighetsdirektivet utfärda ett bevis om registrering. Motsvarande bestämmelser gäller för familjemedlemmar som är unionsmedborgare. Andra familjemedlemmar måste ansöka om uppehållskort, som utfärdas av de nationella myndigheterna.

Permanent uppehållsrätt[redigera | redigera wikitext]

Enligt rörlighetsdirektivet erhåller unionsmedborgare och deras familjemedlemmar permanent uppehållsrätt efter att ha uppehållit sig lagligt i en medlemsstat under minst fem år. Under denna period får personen i fråga ha lämnat medlemsstaten under kortare perioder, som inte får överstiga sex månader per år mer än i undantagsfall.[12] Permanent uppehållsrätt kan i regel endast gå förlorad efter frånvaro i medlemsstaten i fråga i mer än två på varandra följande år. Personer kan erhålla permanent uppehållsrätt redan innan fem år har förlöpt om personen i fråga

  • har varit anställd eller egenföretagare, men går i pension,
  • har varit anställd eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten i minst två år, men har slutat arbeta till följd av permanent arbetsoförmåga, eller
  • har varit anställd eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten i minst tre år, men har blivit anställd eller egenföretagare i en annan medlemsstat, dock med bibehållen bostad i den mottagande medlemsstaten.

Unionsmedborgare och tredjelandsmedborgare som åtnjuter permanent uppehållsrätt har rätt att erhålla ett intyg om permanent uppehållsrätt respektive ett permanent uppehållskort.

Likabehandling[redigera | redigera wikitext]

Rörlighetsdirektivet fastslår att personer med uppehållsrätt ska åtnjuta samma behandling i den mottagande medlemsstaten som de egna medborgarna i den medlemsstaten, inom de områden som omfattas av unionsrätten. Såvida det inte rör sig om anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar har medlemsstaterna dock rätt att begränsa tillgången till socialt bistånd under uppehållets första tre månader (för arbetssökande i upp till sex månader), samt tillgången till studiebidrag och studielån för personer som inte åtnjuter permanent uppehållsrätt.[13][14][15]

Begränsningar med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa[redigera | redigera wikitext]

Den fria rörligheten för personer kan enligt rörlighetsdirektivet begränsas endast med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa. Sådan hänsyn får inte tjäna ekonomiska syften.

Medlemsstaterna är fria att utifrån nationella behov definiera den exakta innebörden av allmän ordning och allmän säkerhet. I regel omfattar allmän säkerhet både inre säkerhet och yttre säkerhet med syftet att upprätthålla en medlemsstats territoriella integritet, medan allmän ordning vanligtvis tolkas som förhindrande av störande av samhällsordningen. Inskränkningar med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet måste alltid beakta omständigheterna i varje enskilt fall och får endast ske om vederbörandes personliga beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot grundläggande samhällsintressen. De får inte ske av allmänpreventiv hänsyn. Enligt rättspraxis från Europeiska unionens domstol ska varje möjlighet till inskränkning av den fria rörlighet för personer tolkas restriktivt.[16] En unionsmedborgare får utvisas (och beläggas med återreseförbud) endast för uppförande som är straffbart enligt lagstiftningen i den mottagande medlemsstat, till exempel vid brott, eller när andra konkreta åtgärder vidtas för att förhindra sådant uppförande. Tidigare straffdomar får inte i sig utgöra skäl för att begränsa en persons rätt till fri rörlighet.[17]

Endast i mycket restriktiva fall får den fria rörligheten för personer inskränkas med hänsyn till folkhälsa. Sådana åtgärder får endast motiveras av någon av de sjukdomar som är epidemiska enligt Världshälsoorganisationen eller någon annan smittsam infektions- eller parasitsjukdom för vilken skyddsåtgärder även gäller de egna medborgarna i den berörda medlemsstaten. Sjukdomar som uppstår mer än tre månader efter att en person har bosatt sig i en medlemsstat får enligt direktivet inte utgöra skäl för att utvisa personen i fråga. Om det finns starkt grundade skäl får medlemsstaterna inom tre månader efter inresan kräva att en person med uppehållsrätt genomgår en kostnadsfri hälsoundersökning med syfte att fastställa att han eller hon inte lider av en epidemisk sjukdom. Sådana hälsoundersökningar får dock inte göras rutinmässigt.[18]

Territoriellt tillämpningsområde[redigera | redigera wikitext]

  Stater som omfattas av EES-avtalet
  Schweiz

Rörlighetsdirektivet omfattar alla Europeiska unionens medlemsstater som unionsrätt, samt Island, Liechtenstein och Norge genom EES-avtalet.[2] Schweiz omfattas inte av direktivet, men tillämpar i viss utsträckning motsvarande bestämmelser genom ett bilateralt avtal med Europeiska unionen.[3] Storbritannien omfattades av direktivet fram till och med den 31 december 2020 i enlighet med avtalet om Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen.

Europeiska unionen och dess medlemsstater[redigera | redigera wikitext]

I egenskap av direktiv behövde medlemsstaterna införliva rörlighetsdirektivet på nationell nivå för att det skulle få rättslig effekt. Senast den 30 april 2006, två år efter att direktivet hade trätt i kraft, skulle alla medlemsstater ha införlivat det.

En granskning utförd av Europeiska kommissionen under 2008 visade dock på stora brister i medlemsstaternas införlivande av direktivet, särskilt vad gällde bestämmelserna om begränsningar i den fria rörligheten med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet samt bestämmelserna om möjliga åtgärder för att förhindra missbruk och bedrägerier, till exempel skenäktenskap.[19] Bland bristerna återfanns även att den nationella lagstiftningen i flera fall inte uttryckligen garanterade unionsmedborgare rätten att få röra sig fritt mellan medlemsstaterna med ett nationellt identitetskort. I flera fall hade medlemsstaterna inte heller införlivat bestämmelserna om rättigheterna för familjemedlemmar till unionsmedborgare på ett korrekt sätt.

Mot bakgrund av slutsatserna i granskningen tog kommissionen under första halvan av 2009 fram instruktioner för att vägleda medlemsstaterna i tolkningen av direktivets bestämmelser.[20] Under 2011 inledde kommissionen överträdelseförfaranden mot Belgien, Cypern, Italien, Litauen, Malta, Polen, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. Övriga medlemsstater anpassade sin lagstiftning efter dialog med kommissionen.[21] Under 2012 avgav kommissionen motiverade yttranden för Litauen, Storbritannien och Tjeckien, vilket var ytterligare ett steg mot att väcka talan om fördragsbrott vid Europeiska unionens domstol mot dessa medlemsstater.[22]

I september 2010 kritiserades Frankrike av dåvarande kommissionsledamoten Viviane Reding för de utvisningsliknande transporterna av romer till Bulgarien och Rumänien, som hon ansåg bröt mot rörlighetsdirektivet och stadgan om de grundläggande rättigheterna.[23]

Övriga EES-stater och Schweiz[redigera | redigera wikitext]

Som rättsakt med relevans för EES-avtalet beslutade gemensamma EES-kommittén den 7 december 2007 att införliva direktivet i avtalet med syfte att göra det bindande även för Island, Liechtenstein och Norge.[2] Island, Liechtenstein och Norge anmälde dock alla att vissa konstitutionella ändringar skulle vara nödvändiga på nationell nivå för att kommitténs beslut skulle kunna träda i kraft. Den 29 augusti 2008, den 9 juni 2008 respektive den 9 januari 2009 anmälde Island, Liechtenstein och Norge att alla nödvändiga konstitutionella ändringar hade antagits. I enlighet med EES-avtalets bestämmelser trädde gemensamma EES-kommitténs beslut i kraft den 1 mars 2009 och direktivet blev därmed också tillämpligt för Island, Liechtenstein och Norge.[24] Fram till dess gällde fortfarande de tidigare bestämmelserna enligt de tidigare direktiven om fri rörlighet för personer.

Även om rörlighetsdirektivet inte är tillämpligt i Schweiz, som står utanför både Europeiska unionen och EES-avtalet, gäller i viss utsträckning motsvarande bestämmelser genom ett bilateralt avtal med unionen.[3] Schweiziska medborgare och deras familjemedlemmar omfattas dock inte av uppehållsrätt vid vistelser och anställningar på mer än tre månader, utan måste då ansöka om uppehållstillstånd.[25]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen”. EGT C 325, 24.12.2002, s. 33–154. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:C2002/325/01. 
  2. ^ [a b c] ”Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 158/2007 av den 7 december 2007 om ändring av bilaga V (Fri rörlighet för arbetstagare) och bilaga VIII (Etableringsrätt) till EES-avtalet”. EUT L 124, 8.5.2008, s. 20–23. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:22007D0158. 
  3. ^ [a b c] ”Konsoliderad version av avtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan om fri rörlighet för personer”. EGT L 114, 30.4.2002 (konsoliderad version: 2002A0430(01), 01.01.2017, s. 1–95). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02002A0430(01)-20170101. 
  4. ^ [a b] ”Kapitel II i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 9–10). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  5. ^ ”Artikel 5.5 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 10). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  6. ^ ”Anmäla närvaro vid vistelser upp till tre månader”. Europa (webbportal). 24 augusti 2020. https://europa.eu/youreurope/citizens/residence/documents-formalities/reporting-presence/index_sv.htm. Läst 20 december 2020. 
  7. ^ ”Artikel 22 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 19). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  8. ^ ”Artikel 14 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 15–16). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  9. ^ [a b c d] ”Kapitel III i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 10–16). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  10. ^ ”Arbetssökande – uppehållsrätt”. Europa (webbportal). 2 maj 2019. https://europa.eu/youreurope/citizens/residence/residence-rights/jobseekers/index_sv.htm. Läst 3 augusti 2019. 
  11. ^ ”Artikel 23 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 20). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  12. ^ ”Kapitel IV i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 16–19). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  13. ^ ”Artikel 24 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 20). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  14. ^ ”Rätten till socialt bistånd för EU-medborgare”. Socialstyrelsen. 5 juni 2014. https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/ratten-till-socialt-bistand-for-eu-medborgare/. Läst 23 augusti 2020. 
  15. ^ ”För dig som kommer från ett land inom EU/EES eller Schweiz”. Centrala studiestödsnämnden. 13 augusti 2020. https://www.csn.se/bidrag-och-lan/for-din-situation/utlandsk-medborgare/ratt-till-svenskt-studiestod/sverige/inom-eu-ees-eller-schweiz.html#expand:none. Läst 23 augusti 2020. 
  16. ^ ”Avsnitt 3.1 i meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om vägledning till ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier”. Europeiska kommissionen. 2 juli 2009. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52009DC0313. Läst 18 december 2020. 
  17. ^ ”Artikel 27 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 21–22). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  18. ^ ”Artikel 29 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 22). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  19. ^ ”Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier”. Europeiska kommissionen. 10 december 2008. https://ec.europa.eu/transparency/regdoc/rep/1/2008/SV/1-2008-840-SV-F1-1.Pdf. Läst 18 december 2020. 
  20. ^ ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om vägledning till ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier”. Europeiska kommissionen. 2 juli 2009. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52009DC0313. Läst 18 december 2020. 
  21. ^ ”Free movement: Determined Commission action has helped resolve 90% of open free movement cases” (på engelska). Europeiska kommissionen. 25 augusti 2011. https://europa.eu/rapid/press-release_IP-11-981_en.htm. Läst 13 juli 2019. 
  22. ^ ”Free movement: Commission asks the UK to uphold EU citizens' rights” (på engelska). Europeiska kommissionen. 26 april 2012. https://europa.eu/rapid/press-release_IP-12-417_en.htm. Läst 13 juli 2019. 
  23. ^ ”EU set to take France to court over Roma policy” (på engelska). EUobserver. 14 september 2010. https://euobserver.com/justice/30799. Läst 13 juli 2019. 
  24. ^ ”Directive 2004/38/EC of the European Parliament and of the Council of 29 April 2004 on the right of citizens of the Union and their family members to move and reside freely within the territory of the Member States amending Regulation (EEC) No 1612/68 and repealing Directives 64/221/EEC, 68/360/EEC, 72/194/EEC, 73/148/EEC, 75/34/ECC, 75/35/EEC, 90/364/EEC, 90/365/EEC and 93/36/EEC” (på engelska). Europeiska frihandelssammanslutningen. https://www.efta.int/eea-lex/32004L0038. Läst 19 augusti 2020. 
  25. ^ ”Uppe­hålls­till­stånd för medbor­gare i Schweiz”. Migrationsverket. 29 juli 2020. https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/EU-medborgare-och-varaktigt-bosatta/Medborgare-i-Schweiz.html. Läst 19 augusti 2020. 
Europeiska flaggan EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.