Rachmaninovs pianokonsert nr 2

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rachmaninov tidigt 1900-tal

Rachmaninovs pianokonsert nr 2, opus 18, är en konsert för piano och orkester komponerad av Sergej Rachmaninov från hösten 1900 till april 1901.[1] Den andra och tredje satsen framfördes första gången den 2 december 1900 med kompositören som solist.[2] Konserten i sin helhet uruppfördes den 9 november 1901, också denna gång med kompositören som solist. Rachmaninovs kusin Alexander Siloti var dirigent vid premiären.[2]

Konserten är ett av Rachmaninovs mest populära verk, och etablerade honom som berömd konsertkompositör.[3][4]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Trots att Rachmaninovs första symfoni i dag betraktas som ett betydelsefullt verk blev den, vid premiären 1897, hånad av samtidens kritiker. Nedslagen av problem i sitt privatliv drabbades Rachmaninov av en depression som varade i flera år. Hans andra pianokonsert bekräftade tillfrisknandet från klinisk depression och skrivblockering, som hade botats av en kur hypnoterapi. Konserten var tillägnad Nikolai Dahl, en läkare som hade bidragit mycket till att återställa Rachmaninovs självförtroende.[5]

Komposition[redigera | redigera wikitext]

Stycket är tonsatt för två flöjter, två oboer, två klarinetter i B♭ (första satsen) och A (andra och tredje satsen), två fagotter, fyra horn i F, två trumpeter i B♭, tre tromboner (två tenor-, en bas-), tuba, pukor, bastrumma, cymbaler, solopiano, och stråkinstrument. Det är skrivet i tre satser för konsert.

Moderato: c-moll[redigera | redigera wikitext]

De första åtta takterna i konserten
Huvudtemat som först spelas av de två violinsektinerna, violasektionen och förstaklarinetten

Den första satsen börjar med en serie av klockliknande klämtningar på pianot, i syfte att bygga upp spänning, som slutligen når sitt klimax i samband med introduktionen av huvudtemat. I den här första sektionen bär orkestern melodin, som är karaktäristiskt rysk, medan pianot ackompanjerar med snabba pendlande arpeggion. Efter presentationen av det långa första temat följer en snabbare övergång efter vilket det lyriska andra temat, i E♭-dur, presenteras.

Den upprörda och instabila utvecklingen lånar motiv från båda teman och byter därmed tonart väldigt ofta och ger melodin till olika instrument medan en ny musikalisk idé långsamt tar form. Musiken bygger gradvis upp ett klimax som om de första takterna skulle upprepas, men i rekapituleringen presenteras temat på ett annorlunda sätt jämfört med första gången.

Medan orkestern återger det första temat framför pianot, som vid den första presentationen hade haft en ackompanjerande roll, det marschliknande tema som delvis presenterades i utvecklingen, med en betydande förskjutning av expositionen då huvudtemat framfört av orkestern har ändrats till att vara ackompanjemang. Detta följs av ett pianosolo som leder in i en sjunkande kromatisk passage och sammanfattas med ett kusligt solo av ett valthorn. Härefter är de sista minuterna i stycket fridfulla till de dras in i en upprörd coda, och satsen avslutas i ett fortissimo i c-moll.

Adagio sostenuto – Più animato – Tempo I: c-moll → E-dur[redigera | redigera wikitext]

Den andra satsen börjar med en serie av långsamma ackord av stråkarna vilka byter tonart från c-moll som användes i den förra satsen till E-dur i den här satsen. Pianot gör entré genom att spela en enkel arpeggiofigur, som hade komponerats redan 1891 till öppningen av Romans från två stycken för sex händer. Huvudtemat initieras av flöjten, varefter det utvecklas av ett omfattande klarinettsolo. Motivet passas mellan pianot och andra solister innan musiken accelererar till ett kort pianocentrerat klimax. Originaltemat repeteras och avklingar och satsen avslutas med solopiano i E-dur.

Allegro scherzando: E-dur → c-moll → C-dur[redigera | redigera wikitext]

Den tredje satsen inleds med en kort orkestral introduktion som ändrar tonart från E-dur (den andra satsens tonart) till c-moll varefter ett pianosolo leder till presentationen av det upprörda första temat. Efter det ursprungliga snabba tempot och musikaliska dramatik upphör introduceras ett lyriskt tema av oboen och violor. Det här andra temat bibehåller motivet från den första satsens andra tema. En lång period av utveckling åtföljs av en avsevärd spänningsuppbyggnad. Nära slutet upprepar Rachmaninov det andra temat med ett ljudligt fortissimo av orkestern. Efter detta dras stycket mot ett slut genom en extatisk coda och avslutas i C-dur.

Moderato (filinformation)
Framförd av the Skidmore College Orchestra. Musopen.


Härledda verk[redigera | redigera wikitext]

Temat Adagio sostenuto uppenbarar sig i Eric Carmens ballad All by Myself från 1975. Carmen komponerade först låtens mellanspel och tog sedan bryggan från Rachmaninov och refrängen från sin egen låt Let's Pretend. Carmen förklarade att Rachmaninov var hans "favoritmusik".[6]

Det andra temat Allegro scherzando utgör grunden för Frank Sinatras Full Moon and Empty Arms från 1945.[7]


På film[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Översättning[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Harrison, Max (2006). Rachmaninoff: Life, Works, Recordings. London: Continuum. Sid. 92–99. ISBN 0-8264-9312-2 
  2. ^ [a b] ”Rachmaninoff's Works for Piano and Orchestra”. Classy Classical. http://classyclassical.blogspot.com/2005/09/rachmaninoffs-works-for-piano-and.html. Läst 27 February 2011. 
  3. ^ Brief Encounter theme is UK's top classic”. The Guardian. 29 March 2005. http://www.guardian.co.uk/uk/2005/mar/29/arts.artsnews1. Läst 27 February 2011. 
  4. ^ Norris, Geoffrey (1993). The Master Musicians: Rachmaninoff. New York City: Schirmer Books. Sid. 113–115. ISBN 0-02-870685-4. http://books.google.com/books?id=aPc2AAAACAAJ 
  5. ^ Steinberg, Michael (1998). The Concerto. Oxford University Press. Sid. 357–358. ISBN 0-19-513931-3 
  6. ^ An Interview with Eric Carmen Conducted by Gordon Pogoda in 1991”, ericcarmen.com, http://www.ericcarmen.com/eric/interviews.htm, läst 21 September 2010 
  7. ^ ”Full Moon and Empty Arms”. Time. 23 June 1947. http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,798001,00.html. 
  8. ^ http://www.imdb.com/title/tt0047408/?ref_=ttpl_pl_tt
  9. ^ http://www.kino-teatr.ru/kino/movie/sov/909/annot/

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Anderson, W. R. (1947), Rachmaninov and his pianoforte concertos: A brief sketch of the composer and his style, London: Hinrichsen Edition Limited, s. 9–14 
  • Chung, So-Ham Kim (1988) (Dissertation), An analysis of Rachmaninoff's Concerto No. 2 in C Minor opus 18: Aids towards performance, The Ohio State University, http://rave.ohiolink.edu/etdc/view?acc_num=osu1235232062, läst 4 August 2010 
  • Coolidge, Richard (August 1979), ”Architectonic Technique and Innovation in the Rakhmaninov Piano Concertos”, The Music Review 40 (3): 188–193 
  • Culshaw, John (1950), Rachmaninov: The Man and His Music, New York: Oxford University Press, s. 78–84 
  • Evans, Edwin, red. (1942), Serge Rachmaninoff's Piano Concerto No. 2, Opus 18: Analysis, New York: Boosey & Hawkes 
  • Slenczynska, Ruth (October 1973), ”The Performer's Corner: The Opening of the Rachmaninoff Second Concerto”, Clavier 12 (7): 18 
  • Tsukkerman, Viktor (1965), ”Zhemchuzhina Russkoy Liriki (Pearls of Russian Lyricism)” (på Russian), Sovetskaya Muzika (1): 25–35 
  • Veinus, Abraham (1945), The Concerto, Garden City, New York: Doubleday, Doran and Company, Inc., s. 248 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]