Rambeslut

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Ett rambeslut var en typ av bindande unionsakt som kunde antas av Europeiska unionens institutioner inom polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Rambesluten syftade i huvudsak till att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning och hade många rättsliga likheter med direktiv; ett rambeslut var bindande med avseende på det resultat som skulle uppnås, men överlät åt de nationella myndigheterna att bestämma tillvägagångssättet för genomförandet. I motsats till direktiv saknade dock rambesluten under alla omständigheter direkt effekt,[1] och kunde således inte åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag eller en europeisk förordning.

Rambeslut inrättades som en typ av unionsakt genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, och ersatte den tidigare unionsakten gemensam åtgärd, som hade inrättats genom fördraget om Europeiska unionen den 1 november 1993. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, överfördes polissamarbete och straffrättsligt samarbete till överstatlig nivå och rambeslut ersattes samtidigt av direktiv. De redan existerande rambesluten fortsatte dock att gälla tills vidare.

Utformning[redigera | redigera wikitext]

Rambeslut följde, i likhet med övriga unionsakter, de bestämmelser om utformning som hade antagits av Europeiska unionens publikationsbyrå. Unionsakten bestod av tre delar: ingressen, artikeldelen och eventuella bilagor.[2] Artikeldelen utgjorde den normativa delen av unionsakten och var uppdelad i artiklar.[3] Till skillnad från direktiv och beslut innehöll rambesluten ingen avslutande artikel som fastställde till vem eller vilka det riktade sig eftersom rambesluten alltid riktade sig till medlemsstaterna.

Rättslig form och grund[redigera | redigera wikitext]

Den rättsliga grunden för rambeslut återfanns i artikel 34.2 i fördraget om Europeiska unionen:[1]

Rådet skall på lämpligt sätt och enligt den ordning som anges i denna avdelning vidta åtgärder och främja samarbete som bidrar till att unionens mål uppnås. För detta ändamål får rådet genom enhälligt beslut på initiativ av en medlemsstat eller kommissionen
(...)
b) fatta rambeslut om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Rambesluten skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt; de skall inte ha direkt effekt,
(...)

Eftersom rambesluten krävde att medlemsstaterna införlivade dem i den nationella lagstiftningen, skiljde de sig väsentligen från förordningar i sin rättsliga form och användes för lagstiftning på unionsnivå som inte krävde enhetlig utformning. Istället användes de huvudsakligen för att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning. Däremot hade rambesluten, till skillnad från beslut, allmän giltighet och riktade sig i regel till alla medlemsstater.

Rambeslut antogs av Europeiska unionens råd med enhällighet på förslag av Europeiska kommissionen eller på initiativ av en medlemsstat och efter samråd med Europaparlamentet. Europeiska gemenskapernas domstol var behörig att pröva lagenligheten av ett rambeslut om en medlemsstat eller kommissionen väckte talan om ogiltigförklaring inom två månader från den dag då rambeslutet hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.[4]

Rättslig effekt och tillämplighet[redigera | redigera wikitext]

Ett rambeslut trädde i kraft tjugo dagar efter att det hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, om inget annat föreskrevs i rambeslutet. Rambeslutet var rättsligt bindande för medlemsstaterna och både Europeiska kommissionen och medlemsstaterna var behöriga att väcka talan vid Europeiska gemenskapernas domstol om en annan medlemsstat underlät sig att genomföra ett rambesluts bestämmelser. Ett rambeslut saknade dock direkt effekt och kunde därför inte åberopas direkt inför en nationell domstol. Istället krävdes att medlemsstaterna vidtog nationella genomförandeåtgärder för att rambeslutets bestämmelser skulle få rättslig effekt. Domstolen hade dock behörighet att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambesluten på begäran av en nationell domstol, i de medlemsstater som hade tillåtit detta genom en särskild förklaring.[5]

Medlemsstaterna var förpliktade att sätta i kraft de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att genomföra ett rambeslut. Varje rambeslut fastställde den tidsfrist inom vilken medlemsstaterna var tvungna att ha vidtagit alla nödvändiga genomförandeåtgärder. I regel var denna tidsfrist mer än två år. Alla genomförandebestämmelser var tvungna att innehålla en hänvisning, eller åtföljas av en hänvisning, till rambeslutet. Medlemsstaterna skulle underrätta Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om de genomförandeåtgärder de vidtog och överlämna texten till alla genomförandebestämmelser till rådet och kommissionen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Artikel 34.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  2. ^ ”Rättsakternas struktur”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-120000.htm. 
  3. ^ ”Artiklar (artikeldel)”. Interinstitutionella publikationshandboken. Europeiska unionens publikationsbyrå. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-120300.htm. 
  4. ^ ”Artikel 35.6 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 28. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  5. ^ ”Artikel 35.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 27. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.