Regeringen Erlander I

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Regeringen Erlander I
Sveriges regering
Flag of Sweden.svg
Tage Erlander 1952.jpg
Tillträde 11 oktober 1946
Frånträde 1 oktober 1951
Människor och organisationer
Statsminister Tage Erlander
Statschef Gustaf V
Gustaf VI Adolf
Regeringsparti(er) Socialdemokraterna
Status i parlamentet majoritetsregering (FK) minoritetsregering (AK)
Oppositionsparti(er) Högerpartiet
Landsbygdspartiet Bondeförbundet
Folkpartiet
Sveriges kommunistiska parti
Historik
Val 1948
Senaste valet
112 / 230
Mandatperiod(er) 1945-1948
1949-1952
Företrädare Hanssson IV
Efterträdare Erlander II

Regeringen Erlander I tillträdde som Sveriges regering den 11 oktober 1946, efter dåvarande statsministern Per Albin Hanssons plötsliga bortgång fem dagar tidigare.

Regeringen satt fram till den 1 oktober 1951 när den efterträddes av en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet, regeringen Erlander II.

Politiska reformer[redigera | redigera wikitext]

En grundbult i den socialdemokratiska politiken efter andra världskriget var olika sociala reformer. Arkitekten bakom de offentliga system som byggdes upp då var socialminister Gustav Möller. Under denna regering beslutades om:

  • I december 1946 beslutade Sveriges riksdag om en allmän sjukförsäkring för alla. Det innebar fri sjukvård, statsbidrag till läkemedel och sjukpenning för yrkesarbetande. Reformen skulle ha trätt i kraft den 1 juli 1950 men blev uppskjuten två gånger och blev verklighet först den 1 januari 1955.
  • I början av 1947 beslöt en enig riksdag om barnbidrag för alla barn under 16 år
  • Bostadspolitiska reformer för att sänka hyrorna och understödja bostadsbyggande
  • 1948 års riksdag beslutade också att införa Arbetarskyddsstyrelsen och ett i princip totalt förbud mot nattarbete

Under kriget hade man befarat att krigsslutet skulle följas av en ekonomisk depression precis som vid första världskriget. Gunnar Myrdal varnade för detta i boken Varning för fredsoptimism 1944. Men under 1945 stod det klart att konjunkturen i stället gick uppåt. Under 1946 och 1947 ledde detta till inflation och till underskott i bytesbalansen. Valutareserven gick förlorad när importöverskottet blev två miljarder kronor.

År 1947 infördes därför regleringar för att kunna minska importen. Import och betalningar till utlandet försvårades på olika sätt. Ransoneringen återinfördes på kaffe, te och kakao. I april 1948 infördes ransonering av bensin. De ekonomiska svårigheterna användes naturligtvis av oppositionen, särskilt Folkpartiet som med sin nye partiledare Bertil Ohlin skärpt attityden. Folkpartiet och Högerpartiet talade om "Krångel-Sverige" och att socialdemokraterna i princip var regleringsförespråkare som ville snärja medborgarna. Dessa regleringar ansågs vara ett sätt att förtäckt socialisera näringslivet.

Den skatteutredning som tillsattes i oktober 1945 med Ernst Wigforss som ordförande lade fram sitt förslag i slutet av 1946. Förslaget orsakade stor debatt när den presenterades. Den föreslog sänkt inkomstskatt för de lägsta inkomsterna men skärpt skatt för de högsta inkomsterna, bolagsskatten höjdes från 32 till 40 procent, skattskyldighet för förmögenheter över 20 000 kronor och särskild skatt för odelade dödsbon. Debatten blev hård, särskilt då remissinstanserna i huvudsak var negativa. I sitt remissyttrande hävdade Svea hovrätt att beskattningen av dödsbon stod i strid med grundlagens paragraf att ingen får fråntas sin egendom utan laga dom. När riksdagen sade ja till skattepropositionen reserverade sig alla riksdagsledamöter från Högerpartiet mot beslutet.

Oppositionens kritik mot regeringens politik får sägas ha fått sin kulmen genom andrakammarvalet 1948, där tonen mellan socialdemokraterna och oppositionen blev osedvanligt hätsk. En fråga som togs upp under valkampanjen var partiernas finansiering. Socialdemokratiska Morgon-Tidningen hävdade att Folkpartiet finansierades av "storfinansen" med något som kallades "bolidenguld", sammanlagt nästan fyra miljoner kronor. Uppgifterna hade kommit från en socialdemokratisk riksdagsman och visade sig vara falska. Valet blev också en framgång för Folkpartiet som ökade sitt röstetal med över 7 procent. Valets största förlorare blev dock Högerpartiet och Sveriges kommunistiska parti.

Penningpolitiken hade inriktats på att hålla räntorna låga. Riksbankschefen Ivar Rooth avgick i december 1948 när riksbanksfullmäktige vägrade följa hans förslag att höja räntan för att parera inflationen. I september 1949 devalverades kronan dagen efter att brittiska pundet devalverats.

Efter valet började regeringen samarbeta med Bondeförbundet för att kunna driva igenom sin politik. Med Bondeförbundet förhandlade regeringen om en koalitionsregering men detta ledde då ingenstans. Under sommaren 1951 återupptogs dessa samtal, och den 28 september 1951 blev det klart att fyra personer från Bondeförbundet skulle ingå i regeringen.

Statsråd[redigera | redigera wikitext]

Ämbete Minister Tillträdde Avgick Parti
Statsminister   Tage Erlander 11 oktober 1946 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Utrikesminister   Östen Undén 11 oktober 1946 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Justitieminister   Herman Zetterberg 11 oktober 1946 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Försvarsminister   Allan Vougt 11 oktober 1946 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Socialminister   Gustav Möller 11 oktober 1946 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Kommunikationsminister   Torsten Nilsson 11 oktober 1946 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Finansminister   Ernst Wigforss 11 oktober 1946 30 juni 1949 Socialdemokraterna
  David Hall 1 juli 1949 17 oktober 1949 Socialdemokraterna
  Per Edvin Sköld 21 oktober 1949 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Ecklesiastikminister   Josef Weijne 11 oktober 1946 8 mars 1951 Socialdemokraterna
  Hildur Nygren 17 mars 1951 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Handelsminister   Gunnar Myrdal 11 oktober 1946 11 april 1947 Socialdemokraterna
  Axel Gjöres 11 april 1947 24 september 1948 Socialdemokraterna
  John Ericsson i Kinna 24 september 1948 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Folkhushållningsminister   Axel Gjöres 11 oktober 1946 11 april 1947 Socialdemokraterna
  Gunnar Sträng 11 april 1947 28 oktober 1948 Socialdemokraterna
  Karin Kock-Lindberg 28 oktober 1948 29 december 1949 Socialdemokraterna
  John Ericsson i Kinna 29 december 1949 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Inrikesminister   Eije Mossberg 1 juli 1947 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Civilminister   John Lingman 1 juli 1947 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Konsultativa statsråd
Juristkonsult   Gunnar Danielson 11 oktober 1946 1 oktober 1951 Partilös
Juristkonsult och kyrkominister   Nils Quensel 11 oktober 1946 1 oktober 1951 Partilös
Bränsleminister   John Ericsson i Kinna 11 oktober 1946 28 oktober 1948 Socialdemokraterna
Bitr. socialminister   Eije Mossberg 11 oktober 1946 1 juli 1947 Socialdemokraterna
Bitr. jordbruksminister   Gunnar Sträng 11 oktober 1946 11 april 1947 Socialdemokraterna
Ekonomiska frågor   Karin Kock-Lindberg 11 april 1947 28 oktober 1948 Socialdemokraterna
  Sven Andersson 28 oktober 1948 1 oktober 1951 Socialdemokraterna
Ekonomisk samordningsminister   Per Edvin Sköld 28 oktober 1948 21 oktober 1949 Socialdemokraterna
Löneminister   John Lingman 4 januari 1950 1 juli 1950 Socialdemokraterna
Utrikeshandelsminister   Dag Hammarskjöld 6 februari 1951 1 oktober 1951 Partilös


Företrädare:
Regeringen Hansson IV
Sveriges regering
1946-1951
Efterträdare:
Regeringen Erlander II