Regeringen Hansson III
| Regeringen Hansson III Sveriges regering  |
|
 |
|
| Tillträde | 13 december 1939 |
| Frånträde | 31 juli 1945 |
| Människor och organisationer | |
| Statsminister | Per Albin Hansson |
| Statschef | Gustaf V |
| Regeringsparti(er) | Socialdemokraterna Högerpartiet Bondeförbundet Folkpartiet |
| Status i parlamentet | majoritetsregering |
| Oppositionsparti(er) | Sveriges kommunistiska parti Socialistiska partiet |
| Historik | |
| Val | 1940 1944 |
| Senaste valet |
215 av 230
|
| Mandatperiod(er) | 1937-1940 1941-1944 1945-1948 |
| Företrädare | Hansson II |
| Efterträdare | Hansson IV |
Regeringen Hansson III eller samlingsregeringen var en svensk regering som tillträdde den 13 december 1939 och satt fram till den 31 juli 1945.
Den tillkom som ett resultat av det sovjetiska anfallet på Finland i Vinterkriget och regerade till slutet av Andra världskriget.
Innehåll
Sammansättning[redigera | redigera wikitext]
Samlingsregeringen bestod av representanter för de fyra största partierna:
- socialdemokraterna
- Bondeförbundet (som senare bytte namn till Centerpartiet)
- Folkpartiet
- Högern (som senare bytte namn till Moderaterna)
Två riksdagspartier hölls utanför regeringen, det prosovjetiska Sveriges kommunistiska parti samt Socialistiska partiet.
Syfte[redigera | redigera wikitext]
Samlingsregeringen hade två mål som den ville uppräthålla till varje pris:[1]
- Att hålla Sverige utanför Andra världskriget
- Att hålla ihop samlingsregeringen
I regeringsdeklaration framhölls att syftet bland annat var att lägga de inrikespolitiska stridsfrågorna åt sidan. Då regeringen bestod av de fyra största partierna, deras partiledare och mest framträdande politiker innebar detta att riksdagen förlorade inflytande. Det innebar också att Sverige under peroden även var utan egentlig politisk opposition.[2]
Förskjuten maktfördelning och utökade maktbefogenheter[redigera | redigera wikitext]
Samlingsregeringen utökade sina egna maktbefogenheter under hela tiden som kriget pågick.[2] Genom kriget hade också riksdagen gett regeringen extraordinära fullmakter, till exempel över statsbudgeten.[3] I praktiken fungerade det så att riksdagen ofta informerades och fick godkänna beslut i efterhand. Sveriges kommunistiska parti var inte representerat vare sig i utrikesutskottet eller utrikesnämnden och saknade helt inflytande.[3]
Genom lagstiftning 1941 gavs regeringen makt att vid krig eller krigsfara censurera eller förbjuda utgivning av tryckta skrifter,[källa behövs] men den lagstiftning kom aldrig att användas. Däremot gav riksdagen på våren 1940 regeringen makt att med transportförbudet hindra distribution av periodisk skrift genom att förbjuda att den transporterades med allmänna kommunikationer. Denna lagstiftning användes i några fall[vilka?] mot kommunistisk press, till exempel Norrskensflamman.[3]
Statsråd[redigera | redigera wikitext]
* Statsminister eller departementschef
| Företrädare: Regeringen Hansson II |
Sveriges regering 1939-1945 |
Efterträdare: Regeringen Hansson IV |
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||
Se även[redigera | redigera wikitext]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 18.
- ^ [a b] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 19.
- ^ [a b c] Stig Hadenius, Björn Molin och Hans Wieslander. Sverige efter 1900. Aldus 1967
