Regeringen Hansson III
| Regeringen Hansson III Sveriges regering  | |
 | |
| Tillträde | 13 december 1939 |
| Frånträde | 31 juli 1945 |
| Människor och organisationer | |
| Statsminister | Per Albin Hansson |
| Statschef | Gustaf V |
| Regeringsparti(er) | Socialdemokraterna Högerpartiet Bondeförbundet Folkpartiet |
| Status i parlamentet | majoritetsregering |
| Oppositionsparti(er) | Sveriges kommunistiska parti Socialistiska partiet |
| Historik | |
| Val | 1940 1944 |
| Senaste valet | 215 / 230
|
| Mandatperiod(er) | 1937-1940 1941-1944 1945-1948 |
| Företrädare | Hansson II |
| Efterträdare | Hansson IV |
Regeringen Hansson III eller samlingsregeringen var en svensk regering som tillträdde den 13 december 1939 och satt fram till den 31 juli 1945 och kom därmed att styra Sverige under andra världskriget.
Innehåll
Sammansättning[redigera | redigera wikitext]
Samlingsregeringen bestod av representanter för de fyra största partierna:
- Socialdemokraterna
- Bondeförbundet (som senare bytte namn till Centerpartiet)
- Folkpartiet (som senare bytte namn till Liberalerna)
- Högern (som senare bytte namn till Moderaterna)
Två riksdagspartier hölls utanför regeringen, det prosovjetiska Sveriges kommunistiska parti samt Socialistiska partiet.
Tillkomst och syfte[redigera | redigera wikitext]
Regeringen tillkom som ett resultat av det sovjetiska anfallet mot Finland i Vinterkriget[källa behövs] och regerade till slutet av andra världskriget.
Samlingsregeringen hade två mål som den ville upprätthålla till varje pris:[1]
- Att hålla Sverige utanför andra världskriget
- Att hålla ihop samlingsregeringen
I regeringsdeklarationen framhölls att syftet bland annat var att lägga de inrikespolitiska stridsfrågorna åt sidan. Då regeringen bestod av de fyra största partierna, deras partiledare och mest framträdande politiker innebar detta att riksdagen förlorade inflytande. Det innebar också att Sverige under perioden även var utan egentlig politisk opposition.[2]
Förskjuten maktfördelning och utökade maktbefogenheter[redigera | redigera wikitext]
Samlingsregeringen utökade sina egna maktbefogenheter under hela tiden som kriget pågick.[2] Genom kriget hade också riksdagen gett regeringen extraordinära fullmakter, till exempel över statsbudgeten.[3] I praktiken fungerade det så att riksdagen ofta informerades och fick godkänna beslut i efterhand. Sveriges kommunistiska parti var inte representerat vare sig i utrikesutskottet eller utrikesnämnden och saknade helt inflytande.[3]
Censur av pressen[redigera | redigera wikitext]
315 svenska tidningar beslagtogs åren 1940–1943[4]
| 251 tidningar var kritiska mot Nazityskland (80 %) |
| 64 övriga (20 %) |
Under året 1939 åberopades smädelseparagrafen från 1800-talet, som knappast använts sedan sin tillkomst, för att i Sverige åtala 19 tidningar.[4] 16 av dessa tryckfrihetsåtal slutade med fängelsestraff för den ansvarige utgivaren.[4] För att undvika dessa uppmärksammade cencurrättegångar valde Regeringen Hansson III att medvetet feltolka lagen för att få tillstånd ett förenklat cencurförfarande.[4] Besluten kom att delegeras till justitieminister Karl Gustaf Westman och sanktionerades av regeringen i efterhand.[4] Åren 1940–1943 beslagstogs 315 svenska tidningar, varav 251 var kritiska mot Nazityskland.[4]
Regeringen inrättade ett parallellt regelverk vid sidan av Tryckfrihetsförordningen, samtidigt som vissa paragrafer i lagen ny- och omtolkades för att möjliggöra administrativa ingrepp.[5] Statens informationsstyrelse med Pressrådet och Pressnämnden inrättades.[5]
Genom lagstiftning 1941 gavs regeringen makt att vid krig eller krigsfara censurera eller förbjuda utgivning av tryckta skrifter,[källa behövs] men den lagstiftning kom aldrig att användas. Däremot gav riksdagen på våren 1940 regeringen makt att med transportförbudet hindra distribution av periodisk skrift genom att förbjuda att den transporterades med allmänna kommunikationer. Denna lagstiftning användes i några fall[vilka?] mot kommunistisk press, till exempel Norrskensflamman.[3]
Justitieministern använde hellre konfiskationsvapnet, även i fall där åtal var möjligt.[5]
Sveriges roll i kriget[redigera | redigera wikitext]
Genom permittenttrafiken under perioden juni 1940 till augusti 1943, samt andra eftergifter till Nazityskland, kom Sverige att delta passivt i kriget på Tysklands sida.[6] Per Albin Hansson medgav i sin dagbok, på regeringssammanträden och i riksdagen att Sverige gav upp sin neutralitet,[6] men han beslutade att inte informera folket om det.[6] Beslutet om permittenttrafiken fattades enhälligt[a] av regeringen och utan att riksdagen tillfrågades.[7] Medborgarna informerades först efter att tågen redan hade börjat rulla efter att rykten om avtalet hade läckt till tidningen Nordens Frihet.[7]
Att tänja på neutraliteten gav Sverige mycket stora fördelar under kriget.[8] Men när kriget var slut var det många länder i Europa, samt USA, som föraktade Sverige.[8]
Statsråd[redigera | redigera wikitext]
* Statsminister eller departementschef
| Företrädare: Regeringen Hansson II |
Sveriges regering 1939-1945 |
Efterträdare: Regeringen Hansson IV |
| ||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||||
Se även[redigera | redigera wikitext]
Fotnoter[redigera | redigera wikitext]
Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]
- ^ Rickard Sandler och Östen Undén var de enda som egentligen protesterade.[7]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 18.
- ^ [a b] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 19.
- ^ [a b c] Stig Hadenius, Björn Molin och Hans Wieslander. Sverige efter 1900. Aldus 1967
- ^ [a b c d e f] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 102-103.
- ^ [a b c] Ingrid Adielsson. "Det ofria ordet — Censur och tryckrihet 1766–1810 och 1920–1945", Magisteruppsats vid Uppsala Universitet, hösten 2007. Åtkomst den 15 april 2018.
- ^ [a b c] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 27.
- ^ [a b c] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 29-30.
- ^ [a b] "Andra världskriget - tysktågen, neutraliteten och Nordkalotten", Sveriges Radio, 31 oktober 2010. Åtkomst den 14 april 2018
