Regeringen Hansson III
 |
Den här artikeln anses inte vara skriven ur en neutral synvinkel. (2021-11) Motivering: Starkt kritiska formuleringar som inte balanseras upp av något annat. Se diskussionssidan Se eventuellt diskussionssidan för mer information. Ta inte bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
| Regeringen Hansson III Sveriges regering  | |
 | |
| Statschef | |
| Statschef | Gustaf V |
| Tidsperiod | |
| Tillträde | 13 december 1939 |
| Frånträde | 31 juli 1945 |
| Ministrar och partier | |
| Statsminister | Per Albin Hansson |
| Regeringsparti(er) | Socialdemokraterna Högerpartiet Bondeförbundet Folkpartiet |
| Status i parlamentet | majoritetsregering |
| Oppositionsparti(er) | Sveriges kommunistiska parti Socialistiska partiet |
| Historik | |
| Val | 1940 1944 |
| Senaste valet | 215 / 230
|
| Mandatperiod(er) | 1937-1940 1941-1944 1945-1948 |
| Företrädare | Hansson II |
| Efterträdare | Hansson IV |
Regeringen Hansson III eller samlingsregeringen var en svensk regering som tillträdde den 13 december 1939 och satt fram till den 31 juli 1945 och kom därmed att styra Sverige under andra världskriget.
Sammansättning[redigera | redigera wikitext]
Samlingsregeringen bestod av representanter för de fyra största partierna:
- Socialdemokraterna
- Bondeförbundet (som senare bytte namn till Centerpartiet)
- Folkpartiet (som senare bytte namn till Liberalerna)
- Högern (som senare bytte namn till Moderaterna)
Två riksdagspartier hölls utanför regeringen, det prosovjetiska Sveriges kommunistiska parti (senare Vänsterpartiet) samt Socialistiska partiet.
Tillkomst och syfte[redigera | redigera wikitext]
Regeringen tillkom som ett resultat av det sovjetiska anfallet mot Finland i Vinterkriget[källa behövs] och regerade till slutet av andra världskriget.
Samlingsregeringen hade två mål som den ville upprätthålla till varje pris:[1]:18
- Att hålla Sverige utanför andra världskriget
- Att hålla ihop samlingsregeringen
Alla andra politiska beslut var underordnade dessa två mål.[2]
I regeringsdeklarationen framhölls att syftet bland annat var att lägga de inrikespolitiska stridsfrågorna åt sidan. Då regeringen bestod av de fyra största partierna, deras partiledare och mest framträdande politiker innebar detta att riksdagen förlorade inflytande. Det innebar också att Sverige under perioden även var utan egentlig politisk opposition.[1]:19
Utökade maktbefogenheter och förskjuten maktfördelning[redigera | redigera wikitext]
Samlingsregeringen utökade sina egna maktbefogenheter under hela tiden som kriget pågick och det fanns ingen politisk opposition som kunde stoppa den.[1]:19 Politikernas utökade maktbefogenheter skedde på bekostnad av demokratin och folkets frihet.[1]:97
Genom kriget hade riksdagen gett regeringen extraordinära fullmakter, till exempel över statsbudgeten.[3] I praktiken fungerade det så att riksdagen ofta informerades och fick godkänna beslut i efterhand. Sveriges kommunistiska parti var inte representerat vare sig i utrikesutskottet eller utrikesnämnden och saknade helt inflytande.[3]
Massövervakning och kontroll[redigera | redigera wikitext]
| [Regeringen] vinnlade sig om att hålla folket i okunnighet om vad som egentligen skedde. Och som därvid fick hjälp av pressen. |
| – Maria-Pia Boëthius, Heder och samvete[1]:105-106 |
En kontrollapparat utvecklades och riktades mot det egna folket.[1]:97 Det gjordes grova intrång i enskilda människors privatliv med hänvisning till "rikets säkerhet".[1]:97 42 miljoner brev öppnades och 11 miljoner telefonsamtal avlyssnades.[1]:98 2 100 lokala ortsombud hade till uppgift att rapportera till makthavarna om opinionsläget.[1]:98
Statens informationsstyrelse inrättades och påstods ha till uppgift att informera befolkningen, men som själv såg som sin främsta uppgift att rapportera om folket till de styrande.[1]:98
Strategier utvecklades för att kontrollera folket i en utsträckning som saknade motstycke i historien.[1]:97 Det skedde samtidigt som samlingsregeringen hemlighöll och hemligstämplade sina göranden.[1]:97
Interneringsläger[redigera | redigera wikitext]
Under kriget inrättades interneringsläger i Sverige (ibland kallade koncentrationsläger). De var en typ av arbetsläger för politiska fångar.
Initialt upprättades de för att frihetsberöva kommunister, vilka betraktades som statsfientliga element. Med tiden växte gruppen intagna till att även inkludera radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk, anti-nazister, och tyska desertörer, så kallade Englandsvänner. Intagning till lägren skedde utan vare sig rättegång eller dom. Tage Erlander var den högste politiska tjänstemannen för dessa läger.[4]
Censur[redigera | redigera wikitext]
Censur av pressen[redigera | redigera wikitext]
315 svenska tidningar beslagtogs åren 1940–1943[1]:103
| 251 beslagtagna tidningar var kritiska mot Nazityskland (80 %) |
| 64 övriga (20 %) |
Under året 1939 åberopades smädelseparagrafen från 1800-talet, som knappast använts sedan sin tillkomst, för att i Sverige åtala 19 tidningar.[1]:102 16 av dessa tryckfrihetsåtal slutade med fängelsestraff för den ansvarige utgivaren.[1]:102 För att undvika dessa uppmärksammade censurrättegångar valde Regeringen Hansson III att medvetet feltolka lagen för att få tillstånd ett förenklat censurförfarande.[1]:102-103 Besluten kom att delegeras till justitieminister Karl Gustaf Westman och sanktionerades av regeringen i efterhand.[1]:103 Åren 1940–1943 beslagtogs 315 svenska tidningar, varav 251 var kritiska mot Nazityskland.[1]:103
Regeringen inrättade ett parallellt regelverk vid sidan av Tryckfrihetsförordningen, samtidigt som vissa paragrafer i lagen ny- och omtolkades för att möjliggöra administrativa ingrepp.[5] Statens informationsstyrelse med Pressrådet och Pressnämnden inrättades.[5]
Genom lagstiftning 1941 gavs regeringen makt att vid krig eller krigsfara censurera eller förbjuda utgivning av tryckta skrifter,[källa behövs] men den lagstiftningen kom aldrig att användas. Däremot gav riksdagen på våren 1940 regeringen makt att med transportförbudet hindra distribution av periodisk skrift genom att förbjuda att den transporterades med allmänna kommunikationer. Denna lagstiftning användes i några fall[vilka?] mot kommunistisk press, till exempel Norrskensflamman.[3]
Justitieministern använde hellre konfiskationsvapnet, även i fall där åtal var möjligt.[5]
Censur av kultur[redigera | redigera wikitext]
Förhandscensur av filmer infördes och sådant som ansågs stötande klipptes bort.[1]:98
Böcker, revyer och teater censurerades.[1]:103 Ett uppmärksammat exempel är att Karl Gerhard i augusti 1940 förbjöds framföra numret "Den ökända hästen från Troja" i revyn Gullregn på Folkan. Texten i kupletten är starkt kritisk mot Nazityskland, men även mot Sveriges eftergiftspolitik och permittenttrafiken.
Censuren av kulturen motiverades med att man inte ville reta upp Nazityskland och därmed riskera en ockupation av Sverige, men enligt Maria-Pia Boëthius handlade det istället om att hålla den egna befolkningen i schack och att ingen på allvar tror att Tyskland skulle ha ockuperat Sverige på grund av böcker, revyer, teaterpjäser eller tidningsartiklar. Istället handlade det om att politikerna ville styra utan folkets inblandning genom att förhindra att misshagliga opinioner uppstod. De styrande oroade sig för att en sådan opinion kunde uppstå om folket fick kännedom om tyskarnas våldspolitik.[1]:99
Sveriges roll i kriget[redigera | redigera wikitext]
Genom permittenttrafiken under perioden juni 1940 till augusti 1943, samt andra eftergifter till Nazityskland, kom Sverige att delta passivt i kriget på Tysklands sida.[1]:27 Per Albin Hansson medgav i sin dagbok, på regeringssammanträden och i riksdagen att Sverige gav upp sin neutralitet,[1]:27 men han beslutade att inte informera folket om det.[1]:27 Beslutet om permittenttrafiken fattades enhälligt[a] av regeringen och utan att riksdagen tillfrågades.[1]:30 Medborgarna informerades först efter att tågen redan hade börjat rulla efter att rykten om avtalet hade läckt till tidningen Nordens Frihet.[1]:29-30
Att tänja på neutraliteten gav Sverige mycket stora fördelar under kriget.[6] Men när kriget var slut var det många länder i Europa, samt USA, som föraktade Sverige.[6]
Statsråd[redigera | redigera wikitext]
* Statsminister eller departementschef
| Företrädare: Regeringen Hansson II |
Sveriges regering 1939-1945 |
Efterträdare: Regeringen Hansson IV |
| ||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||||
Se även[redigera | redigera wikitext]
Fotnoter[redigera | redigera wikitext]
Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]
- ^ Rickard Sandler och Östen Undén var de enda som ordentligt protesterade.[1]:29
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa] Maria-Pia Boëthius. Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag.
- ^ Johan Romin. ”Realpolitiken under kriget räddade liv”. Arkiverad från originalet den 5 december 2020. https://web.archive.org/web/20201205081725/https://www.expressen.se/kultur/realpolitiken-under-kriget-raddade-liv/. Läst 26 mars 2021. expressen.se, 13 november 2020.
- ^ [a b c] Stig Hadenius, Björn Molin och Hans Wieslander. Sverige efter 1900. Aldus 1967
- ^ Hellström, Jenny (30 augusti 2008). ”Tage Erlander bakom hemliga koncentrationsläger”. Sveriges Radio. Arkiverad från originalet den 3 september 2008. https://web.archive.org/web/20080903230112/http://www.sr.se/cgi-bin/sjuharad/nyheter/artikel.asp?Artikel=2282405. Läst 6 augusti 2018.
- ^ [a b c] Ingrid Adielsson. "Det ofria ordet — Censur och tryckrihet 1766–1810 och 1920–1945", Magisteruppsats vid Uppsala Universitet, hösten 2007. Åtkomst den 15 april 2018.
- ^ [a b] "Andra världskriget - tysktågen, neutraliteten och Nordkalotten", Sveriges Radio, 31 oktober 2010. Åtkomst den 14 april 2018