Ren

Från Wikipedia
Version från den 7 november 2017 kl. 17.01 av Nordelch (Diskussion | Bidrag) (Rullade tillbaka redigeringar av Greger142 (diskussion) till senaste version av LarskeBot)
Ren
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Europeisk ren nära Kebnekaise.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPartåiga hovdjur
Artiodactyla
FamiljHjortdjur
Cervidae
SläkteRangifer
C. H. Smith, 1827
ArtRen
R. tarandus
Vetenskapligt namn
§ Rangifer tarandus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Underarter
Flera – se text
Hitta fler artiklar om djur med
För andra betydelser, se Ren (olika betydelser).

Ren (Rangifer tarandus) är ett arktiskt hjortdjur som förekommer på tundran och i det boreala skogsområdet i norra Eurasien, norra Nordamerika, på Grönland och flera arktiska öar. Tidigare fanns arten även i den tempererade klimatzonen. Renen utgör den enda arten i släktet Rangifer. Den utmärker sig genom att vara det enda hjortdjur där båda könen har horn. Den nordamerikanska vildrenen, caribou, är känd för att göra mycket långa säsongsvandringar i enorma hjordar. Detta har inte iakttagits hos den fennoskandiska vildrenen, men inom renskötseln förekommer långa vandringar eller transporter mellan vinter- och sommarbeten. Hanrenen kallas för tjur eller sarv och honan för ko, vaja eller simla, medan en kastrerad tjur kallas för härk.[2][3] Sarv, vaja och härk är lånord från samiska medan simla är ett nordiskt ord.

Renen har varit ett viktigt bytesdjur för människan sedan stenåldern och hålls även som tamdjur av en mängd eurasiatiska folkslag. Arten är det enda hjortdjur som i större utsträckning har blivit domesticerat.

Utseende

Renen är ett medelstort till stort hjortdjur. Kroppslängden är mellan 120 och 230 centimeter,[4] medan vikten varierar beroende på kön, ålder, årstid och levnadsområde; den varierar vanligtvis mellan 60 och 170 kilogram och rentjuren är oftast något större än renkon. Djurets mankhöjd är mellan 90 och 140 centimeter. Pälsen är lång och tät och har oftast en mörk gråbrun färg. Färgen är ibland ljusare, särskild hos domesticerade djur, och under vintern tydligt ljusare än under sommaren. Underarten R. t. pearyi har till exempel under hela året en nästan vit färg.[4] På så sätt får renen ett kamouflage som skyddar djuret mot fiender.

Pälsen består av hår som delvis är uppbyggda av ihåliga, luftfyllda celler och som därför isolerar mycket väl mot kyla.[5] Dessutom finns en tät och ullig underpäls.[6]

I motsats till andra hjortdjur har bägge könen horn.[4] Hornen består av förgrenade, asymmetriska stänger. Hos vissa individer förekommer vid hornens spets en skovel. Tidigare antogs att skoveln används för att rensa marken från snö.[förtydliga] Hornen är ofta uppdelade i två mindre koncentrerade kronor (se bild). Hannen har oftast den ståtligaste kronan – den blir 50 till 130 centimeter lång och upp till 15 kilogram tung medan honans krona har en storlek av 20 till 50 centimeter.[7] Sarvarna fäller sina horn efter brunsten på hösten, äldre djur i december, yngre i februari. Vajorna behåller sina horn under hela vintern och fäller dem först efter kalvningen.[5]

Renens klövar är tvådelade och hårda och gör det möjligt för djuret att röra sig över stenig och lerig mark. Renens tvådelade klövar används också för att gräva fram föda ur snön. Djurets luktsinne är mycket välutvecklat och med hjälp av det kan renen hitta föda i form av lavar under ett tätt snötäcke.[4]

Utbredning och systematik

Renen utvecklades i Eurasien under Mosbachien-perioden (första delen av mellersta pleistocen). Den invandrade till Nordamerika under yngre pleistocen.[8]

Artens aktuella utbredningsområde är huvudsakligen den arktiska tundran och i viss mån taigan.[4] Den förekommer även på arktiska ögrupper som Svalbard och Ellesmereön. Svalbardrenen tillhör en egen underart som övervintrat den senaste istiden på ögruppen, skild från övriga renpopulationer.[9]

I Europa finns söder om norra polcirkeln några isolerade populationer, till exempel på Hardangervidda och[10] i Karelen, Suomenselkä och Kajanaland, men i Nordamerika sträcker sig utbredningsområdet längre söderut. Under senaste istiden fanns renar även i Centraleuropa och i Nordamerika söderut till bland annat Nevada och Tennessee[4][11].

En studie från 1997 uppskattar att det på den eurasiatiska kontinenten finns cirka 1 miljon vildrenar, varav omkring 1 000 i Finland och 35 000 i södra Norge, samt 2,6 miljoner tamrenar, varav 800 000 i Fennoskandien. I Nordamerika finns cirka 3,4 miljoner vildrenar och omkring 1 miljon tamrenar (i Alaska och norra Kanada) som ursprungligen införts från Skandinavien. Slutligen finns cirka 10 000 vildrenar på Svalbard vilka närmast är släkt med renar på norra Grönland.[12]

Underarter

Utbredningskarta över renens underarter i Nordamerika.
Nordamerikansk ren (caribou, Rangifer t. caribou).

Arten Rangifer tarandus delas upp i tio till tjugo underarter. Följande lista med 14 underarter följer Wilson & Reeder (2005):[13]

  • R. t. tarandus (Linné, 1758) - förekommer i Lappmarken och norra Ryssland väster om Uralbergen. Den är förekommer i dag nästan uteslutande som domesticerad. Den europeiska vildrenen har tidigare haft en vidsträckt utbredning i Sverige, Norge och Finland men har reducerats kraftigt som en följd av jakt och i takt med att renskötselns utveckling utsatte vildrenen för direkta utrotningsförsök. I dag är det bara bestånden i Dovrefjäll-Rondane i Norge som är genetiskt rena vildrenar av den ursprungliga underarten.
  • R. t. buskensis (Millais, 1915)[förtydliga]
  • R. t. caboti (G. M. Allen, 1914)[förtydliga]
  • R. t. caribou (Gmelin, 1788) - förekommer i Kanada från British Columbia till Newfoundland och Labrador, även i Northwest Territories, Nunavut och Yukon. Enstaka flockar når under vandringen även Idaho och Washington. Underarten består av flera olika populationer som 2004 uppskattades till följande antal djur och bevarandestatus: North Mountain, 44 000 djur, i riskzonen; South Mountain, 7 000 djur, hotad; Woodland, 250 djur, omedelbart utrotningshotad; Boreal, 33 000 djur, hotad; Gaspe, 200 djur, omedelbart utrotningshotad; Newfoundland, 100 000 djur, utom fara; George/Leaf River, 1 000 000 djur, utom fara.[14]
  • R. t. dawsoni Seton, 1900 - utrotad underart som förekom på Queen Charlotte Islands vid Kanadas västkust.
  • R. t. fennicus, skogsren, förekommer i vilt tillstånd, efter att i tiderna ha förekommit i större delen av nordöstra Europa, fram till Polen, idag endast i Karelen (Ryssland och Finland) och Kajanaland, samt som återintroducerad i Österbotten (främst Suomenselkä). Den har något längre ben, större klövar och smalare hornkrona än tamrenen.[10] Skogsrenen utrotades från Sverige i slutet av 1800-talet.
  • R. t. groenlandicus (Linné, 1767) - finns på Grönland, i Northwest Territories och i Nunavut, Kanada. Den kanadensiska populationen uppskattades 2004 till 1 200 000 djur och bedömdes vara utom fara.[14]
  • R. t. osborni (J. A. Allen, 1902)[förtydliga]
  • R. t. pearsoni - förekommer på Novaja Zemlja.
  • R. t. pearyi (J. A. Allen, 1902) - förekommer på arktiska öar i Kanada. Internationella naturvårdsunionen anser den vara en hotad underart. Att underarten är hotad uppges också i en bedömning från år 2004, då antalet djur högst upp i Arktis uppskattades till 2 500 djur. Något längre söderut fanns en underart som betecknades som pearyi/groenlandicus och vars två populationer uppskattades till 7 000 (hotad) respektive 600 djur (omedelbart utrotningshotad).[14]
  • R. t. phylarchus - förekommer från Manchuriet över östra Sibirien till Kamtjatka och Sachalin.
  • R. t. platyrhynchus Vrolik, 1829 - finns på Svalbard med omkring 11 000 individer. En mycket speciell underart med särskilda anpassningar, bl.a. kortare ben.[15]
  • R. t. sibericus - förekommer i norra Sibirien.
  • R. t. terraenovae (Bangs, 1896)[förtydliga]

Bland ytterligare underarter som beskrivits kan nämnas:

  • R. t. valentinae - förekommer i olika ryska skogsregioner, till exempel i Altaj och i andra delar av Sibirien.[16]
  • R. t. granti (J. A. Allen, 1902) - förekommer i Alaska, men förs av Wilson & Reeder (2005) till R. t. groenlandicus.[13] År 2004 uppskattades antalet djur till 1 000 000 och underarten bedömdes inte vara hotad.[14]
  • R. t. eogroenlandicus Degerbøl, 1957 - östra Grönland, dog ut i början på 1900-talet.[17]

Underarterna skiljs huvudsaklig på pälsens färg och kroppsstorlek. R. t. caribou är exempelvis mörkare än R. t. tarandus. De minsta renarna lever på öar. Exempelvis är R. t. platyrhynchus i genomsnitt 15 procent mindre än renar på europeiska fastlandet.

Förekomst i Norden

Ren på fjället ovanför Ljungdalen inom Handölsdalens sameby område i Jämtlands län.

Finland

I Finland utrotades vildrenen genom jakt i början av 1900-talet. Under 1950- och 1960-talen invandrade vildren (Rangifer tarandus fennicus) till Kajanaland från ryska Karelen, varifrån arten under 1980-talet introducerades i Österbotten. Skogsvildrenen (Rangifer tarandus fennicus) utrotades från Finland redan i sekelskiftet kring 1800–1900-talet[18]. Så sent som på 1800-talet levde skogsvildren fortfarande i samma områden med tamrenar i finska skogslappland[18]. Utrotningen av vildrenen i Finland berodde framförallt på ett ohållbart jakttryck[18][19] men viltforskningskonsulent Nils Höglund påpekade även att på 1890-talet härjade till råga på allt dessutom en svår ”renpest” hårt bland renarna i Finland, vilket till viss del bidrog till att decimera vildrenstammen[19]. Det förefaller ha varit en sjukdom som orsakas av bakterien Clostridium septicum[20]. Redan då skogsvildrenen beskrevs vetenskapligt för första gången 1909 så var den i princip utrotad ur Finlands fauna, men den fridlystes först 1913[18]. Då skogsvildrenen i regel bara föder en kalv per år måste man än idag, t.ex. vid jakt, ta hänsyn till skogsvildrenens i jämförelse med t.ex. älg eller rådjur relativt sett låga reproduktionstakt[18]. En naturligt förvaltad skogsvildrenspopulation kan maximalt öka 20−25 % per år, medan t.ex. den moderna, med i huvudsak jakt förvaltade älgstammen potentiellt kan öka 50−60 % per år[18]. I genomsnitt ökade den finska skogsvildrenspopulationen 10,1 % årligen under perioden 1992−2001[18]. Under perioden 2001−2007 minskade dock skogsvildrenstammen i genomsnitt 9 % per år vilket är en utveckling myndigheterna försöker stoppa bland annat genom att minska rovdjurstrycket framförallt genom en reglering av vargstammen, vilket även ligger i tamrenägarnas intresse då de stora rovdjuren, i synnerhet varg, orsakat dem stora ekonomiska förluster på senare år[18]. Jyrki Pusenius, forskare på finska Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, säger att den största orsaken till skogsvildrenens minskning är de stora rovdjuren[21]. När man 2006 noggrant, med hundförare, spårade en GSM-GPS-sändarmärkt vargtik under en tidsperiod som sträcker sig en bit från skogsvildrenens kalvningstid från 20 maj till slutet av juni såg man att vargtiken under sommaren i snitt åt 2,5 renkalvar per vecka[22]. Under vinterperioden november−december åts i genomsnitt bara 0,2 kalvar per vecka och vargtiken jagade primärt ett år äldre skogsrenar (0,8 stycken per vecka)[22].

År 2004 fanns omkring 2 500 vildrenar i Finland, varav 1 500 i Kajanaland. Sedan slutet av 1990-talet förekommer jakt på vildren i Finland och mellan 40 och 50 djur skjuts årligen i Kajanaland respektive Österbotten.[23]

Tamrenskötsel utövas i Finlands nordligaste tredjedel, det vill säga i Lapplands län, med undantag av vissa kommuner (Kemi, Torneå och Keminmaa), samt i delar av Uleåborgs län.[24]

Island

På östra Island finns en stam av förvildade renar som härstammar från tamrenar vilka introducerades från Finnmark i Norge på 1700-talet. Stammen uppgår nu till 3 000–4 000 djur. Antalet regleras genom jakt och år 2002 sköts 800 djur.[25]

Norge

I sydligaste Norge finns fjällvildren inom 23 mer eller mindre avgränsade fjällområden. Antalet djur uppgår till 22 000–29 000 (2002), vilket är omkring 90 % av den europeiska vildrensstammen. Norge har därmed enligt Bernkonventionen ett särskilt ansvar för att bevara denna underart. Alla Norges vildrenspopulationer har mer eller mindre inblandning av tamren, och några av dem består helt och hållet av förvildade tamrenar, men i Dovrefjell och Rondane är inblandningen av tamren minimal. Den norska vildrensstammen förvaltas genom jakt och varje år skjuts ungefär 5 000 djur.[26]

Tamrenskötsel utövas i Norge från Finnmark i norr till Engerdal i Hedmark i söder.[27]

Sverige

I Sverige har det funnits två typer, eller underarter, av vildren: Skogsvildren som även benämns skogsren, Rangifer tarandus fennicus, och fjällvildren, som även benämns fjällren, Rangifer tarandus tarandus[19][28][29][30][31].Den kände svenske zoologen och naturvännen Einar Lönnberg, som gav skogsvildrenen sitt vetenskapliga namn Rangifer tarandus fennicus och som var den förste som beskrev underarten vetenskapligt, ansåg t.ex. redan år 1909 att det knappast kan finnas några tvivel om att det, förutom vild fjällren Rangifer tarandus tarandus, även funnits skogsvildren i Sverige så sent som i slutet av 1800-talet[28].

De domesticerade, lite mindre, så kallade skogsrenar som renskötarna på sina ställen fortfarande hade i början på 1900-talet ansåg Einar Lönnberg kunde ha sitt ursprung i korsningar mellan skogsvildrenar, Rangifer tarandus fennicus, och domesticerade fjällrenar, Rangifer tarandus tarandus[28]. Även professor Sven Ekman ansåg att så kunde vara fallet[30], samma sak ansåg fil. dr greve Nils Carl Gustaf Fersen Gyldenstolpe[32] i sin systematiska översikt[31].

” Lapparnas tama eller rättare halvvilda renar äro hos skogslapparna avkomlingar av skogsrenar, men hos fjällapparna äro de fjällrenar „
– Sven Ekman (1953)

[30]

Renskötarna har idag tamrenar från underarten fjällren, Rangifer tarandus tarandus[18]. I Sverige bedrivs tamrenskötsel från Idre och norrut. Vildrenen utrotades på 1870-talet.[3] Enligt Sven Ekman, professor i zoologi, fanns den vilda skogsrenen i praktiskt taget alla skogsområden inom Norrbottens län och man sköt vildrenar ända nere vid havet i dåvarande Luleå socken[30] och dessa uppgifter stöds även av viltforskningskonsulent Nils Höglund.[19] Ekman konstaterar vidare att vild skogren även fanns längre söderut och har förekommit inom en smalare eller bredare skogsgördel nedanför hela det svenska fjällområdet. Han nämner att vild skogsren förekom i stora hjordar i Ångermanland, Hälsingland, Dalarna och Härjedalen på 1820-30-talen.[30] Det kan direkt vederläggas för Hälsinglands del [källa behövs].

År 1879 vidtogs åtgärder för att skydda de sista resterna av den svenska vildrenstammen genom att begränsa jakten till hösten, men troligen var arten då redan så gott som utrotad.[19] Längst levde den kvar i nordligaste Norrbottens län samt i Tännäs socken i Härjedalen, där de sista djuren sköts för att de försvårade tamrenskötseln.[3]

” Orsaken till att de dogo ut låg väl närmast i det utrotningskrig, som lapparna anställde mot dem på 1860- och 70-talen. Tamrenhjordarnas ägare ledo nämligen ofta kännbara förluster genom dessa vilda renar, som blandade sig med de tama och förvildade dem, och ur lapparnas gemensamma kassa utbetalades därför en bestämd premie för varje skjuten och omärkt gammal ren „
– Sven Ekman (1953)

Först 1915 blev vildrenen totalfredad i Sverige.[19] Numera kategoriseras den som nationellt utdöd (RE) på den svenska Rödlistan.[29] Återintroduktion av vildren till Sverige har förts på tal vid flera tillfällen, bland annat utifrån argument om att det skulle gynna den biologiska mångfalden, men även att en vildrenstam skulle kunde gynna landsbygden genom att vara ett potentiellt jaktbyte i klass med älgen samt genom att vara en generell turistattraktion. En återintroducering skulle hypotetiskt kunna ske via återinplantering, spontan invandring från Norge eller genom spontan etablering av stammar med förvildade tamrenar.[29]

Se vidare Återintroduktion av vildren i Sverige.

Förekomst utanför det naturliga utbredningsområdet

Renar bland pingviner på Sydgeorgien (2011).

Under 1910-talet infördes sammanlagt 22 renar till Sydgeorgien i Sydatlanten från Norge. Renarna trivdes och förökade sig så att de år 2012 uppskattades till drygt 3 000 individer. De var så många att deras påverkan på vegetationen uppfattades som ett problem och 2011 började myndigheterna planera för att utrota renen från Sydgeorgien.[33] Den första etappen inleddes i januari 2013, då 1 500 renar samlades ihop och slaktades under fem veckor med hjälp av elva renskötare från Skandinavien.[34][35]

Omkring 1960 introducerades ren även på Eldslandet och på ön Kerguelen.[3][36]

Ekologi

Europeisk ren.

Föda

Vattenklöverns saftiga rotstockar hör till renens favoritföda.
Under hösten äter renen gärna olika soppar.

Renen är en idisslande växtätare. På våren söker den sig till färsk växtlighet på barfläckar. I Skandinavien utgörs vårbetet särskilt av olika gräs och halvgräs som tidigt skjuter gröna skott, såsom kruståtel, tuvtåtel, tuvull och fårsvingel. Starrarter som norrlandsstarr, styvstarr och trådstarr har, liksom ängsull, näringsrika rotstockar som renen gärna gräver fram ur myrar så snart dessa börjat tina.[37]

På försommaren är vattenklöverns och kråkklöverns saftiga rotstockar viktiga, liksom färska blad av olika ris, viden, björk och andra lövträd. Efter hand blir inslaget större av olika örter som fjällkvanne, tolta, mjölkört, skogsnäva, fjällsyra och ängskovall. Renen betar också gärna sjöfräken.[37]

Proteinhalten i gröna växter avtar under sommaren från 20–25 % till 5–7 %. Renen söker därför helt tiden efter den senast utvecklade grönskan, vilket i Skandinavien får fjällrenen att vandra allt högre upp på kalfjället. I skogslandet finns inte samma möjlighet, men en del myrar är viktiga genom att växtligheten där utvecklas sent.[38]

Under sensommaren och hösten är svampar en eftertraktad föda för renen, särskilt soppar men även riskor och kremlor. Rotstockar av vattenklöver är viktiga även under denna tid. När nattfrosterna kommer blir örter och gräs allt sämre som betesväxter och renen börjar mer och mer beta ris, främst ljung och blåbär, och olika marklavar.[37]

Vintertid utgör olika marklavar den helt dominerande födan, särskilt renlavar och påskrislavar. De innehåller mycket lättsmälta kolhydrater men är fattiga på såväl protein som mineraler. Renens proteinbalans är i allmänhet negativ under vintern, vilket innebär att den avger mer protein med avföringen och urinen än vad den får i sig genom födan.[38] Om tillfälle bjuds äter renen gärna gröna delar och knoppar av ris, gräs och örter även på vintern. När markbetet blir oåtkomligt genom isbildning går renen över till att beta trädlavar, främst tagellavar och sköldlavar. När snötäcket börjar tina bort från stenar kan renen även äta vissa skorplavar och andra arter som lever på sten.[37]

Renen är dock inte helt beroende av att ha tillgång till marklavar under vintern. Arten lever på Spetsbergen där tillgången på renlav är mycket begränsad och klarar sig utmärkt på Sydgeorgien där marklavar i stort sett saknas. Finns bara tillräckligt med vintergröna gräs och örter samt ris, exempelvis kråkbär, behöver renen inte lavbeten.[39]

Årscykel

Flock av kanadensisk tundraren (barren ground caribou) vid Thelon River 1978.
Norsk vildren på Blefjell.

Den kanadensiska tundrarenen (barren ground caribou) tillbringar vintern i skogslandet och sommaren på tundran. I mars och april ger sig renkorna av mot norr för att i slutet av maj nå kalvningslanden på tundran efter 600 km vandring. Tjurarna ger sig iväg senare men återfinns på tundran i juni. Båda könen tillbringar sedan sommaren där. I juli samlas tjurar, kor och kalvar till stora hjordar som rör sig hastigt hit och dit över tundran, huvudsakligen för att undkomma myggor och styngflugor. Vid denna tid på året finns gott om bete på tundran, men på grund av insekterna kan renarna inte äta i lugn och ro. När insekterna blir färre i augusti ägnar sig renarna alltmer åt att äta och hjordarna splittras upp i mindre grupper. Under denna tid bygger de upp sina kroppar och horn och lägger på sig fett inför vintern. I slutet av augusti börjar de långsamt och i spridda grupper återvända mot skogslandet. Ett par månader senare återfinns alla djur i skogslandet. De rör sig därefter över mindre sträckor under vintern för att hitta lämpliga betesmarker utan alltför mycket snö.[40]

Varje renpopulation har sina särskilda kalvningsland som de återkommer till år efter år. Orsaken till att renkorna går upp till tundran för att kalva, trots att det då ännu inte har hunnit börja växa särskilt mycket, tros vara att det finns färre rovdjur där. Det gör att fler kalvar överlever, även om det är ont om föda. Det främsta hotet mot den kanadensiska renen är vargar, som ofta följer efter de vandrande renarna. Vargarna går dock inte upp på tundran utan stannar vid trädgränsen för att föda sina valpar. Rentjurarna kommer senare till tundran eftersom de söker sig till näringsrik föda som gör det möjligt för dem att lägga på sig så mycket muskler och fett som möjligt inför parningssäsongen. De är därmed mer utsatta för vargar och andra rovdjur än vad renkorna är.[40]

Förutom när det gäller kalvningslanden är de kanadensiska renarnas vandringar extremt variabla och svårförutsägbara. De långa vandringarna går genom lättframkomlig terräng där det inte är nödvändigt att följa särskilda leder.[40]

Den fennoskandiska vildrenen är i ständig rörelse, men den gör inga längre säsongsvandringar av det slag som cariboun gör eller som renskötare företar med sina tamrenar.[3] Den vildren som finns i de sydnorska fjällen rör sig året om över den trädlösa fjällheden och går bara ned i skogslandet vid riktigt ogynnsamma väderleksförhållanden.[41] Den finländska vildrenen lever i stället i skogslandet året om. På våren söker sig vajorna till sina kalvningsområden medan sarvarna stannar kvar i vinterlandet. Vajorna kalvar ensamma i tät, skyddande skog. Vid brunsten samlar sarvarna ihop grupper av mellan 2 och 20 vajor, men lämnar därefter vajorna och tillbringar vintern ensamma. Kor och kalvar bildar däremot större vintergrupper som kan uppgå till 200 djur.[42]

Fortplantning

Domesticerade djur bildar efter parningstiden, som inträffar mellan september och oktober, större hjordar. Medan renkorna och deras kalvar som föds april–juni umgås tillsammans i en stor hjord, lämnar hanarna hjorden och grupperar sig i smågrupper med tre till fem individer. Brunsten börjar i september, varvid sarvarna samlar ett harem och försöker skrämma bort rivaler. Vajorna kan bli könsmogna som tidigast när de är sex månader gamla, men det normala är vid 1,5 års ålder. Vajorna föder en eller ibland två kalvar om året [1] upp till att de blir 12–14 år. Dräktigheten varar cirka 228 dagar och ungarna väger vid födelsen mellan tre och tolv kilogram.[4]

Den nyfödda kalven är mycket självständig och kan gå redan en timme efter födelsen.[4] Under blöta och kalla väderförhållande är dödligheten mycket hög trots att kalven har förmåga att öka sin värmeproduktion fem gånger utöver det normala.

Livslängd

Vajor och härkar kan bli 20 år gamla eller i enstaka fall mer. Sarvar har däremot betydligt kortare livslängd.[3]

Sjukdomar och dödlighet

Renar kan dödas av snöskred och laviner och naturliga predatorer är varg, järv, lodjur och björn. Även kungsörn kan slå renkalv men omfattningen av denna predation är inte klarlagd. Studier indikerar att kungsörn främst tar dödfödda eller försvagade nyfödda kalvar.[43] Dräktiga renkor har överlevnadsstrategin att kasta kalven vid fara, till exempel när den jagas av rovdjur. En vanlig parasit hos ren är kormflugan, som orsakar bulor i renens hud.

Renen och människan

Renen som bytesdjur

Förhistorisk renjakt

Spjutspetsar av renhorn från mellersta Magdalénien (12 000–15 000 år gamla), hittade i Saint-Antonin-Noble-Val i Frankrike.

Under den senaste istiden utbredde sig vidsträckta stäpper söder om ismassan. Där kom renar i kontakt med människan. Bland de många fynden från Magdalénienkulturen (10 000–17 000 år sedan) i södra Frankrike och norra Spanien finns redskap tillverkade av renhorn, bland annat harpuner och spjutspetsar. Renben är också vanligt förekommande i avfallshögar från samma tid. Arten förekommer på europeiska grottmålningar, men är inte ett av de vanligaste djuren. Renen finns avbildad i totalt 20 av 133 grottor med målningar i Frankrike och i tre av 72 grottor i Spanien. De flesta renbilderna finns i Aquitaine.[44]

När isen drog sig tillbaka uppstod nya betesmarker, renarna bredde ut sig mot norr och människorna följde efter. På en av de äldsta arkeologiska fyndplatserna i Sverige, Hässleberga utanför Lund (11000–9500 f.Kr.), domineras slaktavfallet av ben, tänder och horn av ren. Så är även fallet med en av de äldsta arkeologiska fyndplatserna i Lappland, belägen vid sjön Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun (omkring 7500 f.Kr.). Sannolikt hade människor följt efter renarna allt eftersom tundran bredde ut sig. Detta kan ha skett både från söder, från norr och från öster.[45]

I och med att klimatet blev varmare efterträddes tundran snart av skog. Renarna blev sällsyntare och människorna inriktade sig på andra villebråd. I Norrland blev renjägartiden kort och på boplatser yngre än den vid Dumpokjauratj förekommer inte renben. I stället domineras fyndmaterialet i inlandet av ben av älg och bäver.[46]

Hällristningen vid Bøla föreställer en renko i naturlig storlek, 180 cm lång och 136 cm hög.

I Norge finns senare spår av förhistorisk renjakt i form av hällristningar, bland annat vid Bøla i Steinkjers kommun[47] och i Alta kommun.

Renjakt i Fennoskandien under historisk tid

Under historisk tid har det i Fennoskandien funnits vildren både på kalfjället och i skogslandet. Skogsrenen betraktades som ett nyttigt djur och ett värdefullt jaktbyte av både skogssamer, som hade jakten som huvudnäring, och av nybyggare[30].

Johannis Tornæi skriver år 1672 att vildrensjakten i Torne och Kemi lappmark var omfattande[48]. Lapparna hade vid vildrensjakt tidigare använt handbågar men de hade vid den aktuella tidpunkten även börjat använda långa lodbössor med lång räckvidd. Jägarna gjorde långa, 8-10 veckors, jaktresor till fjällen om vintern för att jaga vildren, ty då kunde alla bruka fjällen, den som ville och möjlighet hade[48]. När de fann en renhjord så närmade sig jägarna bytet från en lämplig vindriktning så att vildrenarna inte skulle få vittring av jägarna. Jagarna försökte sedan komma i skotthåll genom att krypa och utnyttja landskapet, t.ex. snödrivor och stenar, för att hålla sig utom synhåll för renarna och om framryckningen gick bra så sköt de. Efter att bytet togs om hand så skyndade jägarna återigen efter renhjorden och så fortsatte jakten under dagen, så länge de fann renar att skjuta och det var ljust nog, varefter de slog nattläger. Processen upprepades sedan tills jägarna var nöjda. I en sådan jakt deltog ett helt följe av samer eller hela byn gemensamt.[48]

Skogssamerna hade andra sätt att jaga vildren. Förutom att fångstmännen själv råkade fånga en och annan ren så kunde hela byn på vårvintern, i fastlagstid anordna jakt på vildren. Om snön var för djup så samlade sig nämligen renarna där de fann föda och vadade och sprang inte runt i den djupa snön mer än nödvändigt. Renhjorden höll sig således inom ett begränsat område på 0,5-1 mil, beroende på storleken på hjorden. När[samerna fann vädret lämpligt, dvs. då skaren efter nattfrosten bar hundarna och jägarna, så skidade jägarna ut tidigt på morgonen och la lugnt och stilla snaror vid renarnas stigar i snön runt hela renhjorden, de gjorde en så kallad Kiekero. När det dagades så släppte de hundarna in till den inringade renhjorden så att vildrenarna skrämdes ut mot snarorna. De renar som inte fastnade i snarorna jagades av hundar och jägare i den djupa snön, där renarna vanligtvis inte hann särskilt långt innan de upphanns. Renarna dödades i regel antingen med spjut eller handbåge och starka hundar kunde antigen stoppa en ren eller t.o.m. själv nedlägga den genom att bita dem i halsen. På så sätt kunde de slakta hela vildrenhjordar.[48]

Ett enkelt sätt att jaga vildren som skogssamerna använde under renarnas brunst på hösten var att skjuta de kringstrykande brunstiga vildrensarvar som inte varit starka nog att samla ihop ett eget harem med vildrensvajor. De kringstrykande vildrensarvarna var större och starkare än lapparnas sarvar och sökte sig under brunsten självmant till samernas renhjordar med vajor. Samernas svagare, mindre sarvar, som lokalt benämndes Hirvas, kunde inte köra bort de brunstiga, större vildrensarvarna som vid hjorden blev ett lätt byte för lapparna.[48]

Samerna kunde även själv söka upp områden där de visste att vildrenar fanns och ta med sig tämjda vajor som lockrenar. Jägaren band då vajorna i ett vitt snöre för ha kontroll över dem, kamouflerade sig själv med renskinnskläder och lät vajorna beta, varpå de brunstiga kringströvande vildrensarvarna som lurades dit av vajorna dödades.[48]

Ett annat sätt att fånga vildren under brunsten var att gillra en snara i hornen på en tam sarv och när en vildrensarv kom för att stångas så fångades den i snaran och hängde därefter ihop med den tama sarven tills lappen kom och sköt vildrenen.[48]

Att använda sig av en till två mil långa och en mil, eller mer, breda strutformade Vuomen var ett annat fångstsätt som användes i flacka barfjällsområden utan skog. Samerna satte således upp ett trattformat långt staket som ledde vildrenarna in i en fälla eller grop i änden. I början av Vuomen var avståndet mellan sidostörarna långt, men vartefter sattes stakarna tätare och tätare och på varje stake något ”swart och grymt” som renen var rädd för[48]. Nära spetsen av den trattformade fållan gjordes en slags tätare gärdesgård som vildrensflocken inte kunde passera igenom eller hoppa över och som avslutades med ett plötsligt fall med fem trappsteg ner i en fångstfålla med höga väggar varifrån ingen ren kunde fly. Samerna for sedan runt fjällen och drev renhjordarna sakta mot Voumen. När renarna var i struten, innanför sidostakarna, så tordes de inte gå mellan stakarna, då de var rädda för det svarta som var fastsatt på störarna, och fångstmännen kunde driva renarna framåt, in i struten, i en maklig takt. Vildrenarna tilläts t.o.m. äta och lägga sig ner och vila under det långsamma drevet, så att de inte skulle oroas för mycket. När renarna kom fram till partiet i Vuomen där det tätare staketet började, så hetsade och drev samerna dock renarna intensivare ända ner i fångstfållan.[48]

” Sedan kommer lappen när han wil och dräper dem alla, både små och stora, och därmed öda ren-alstret utur landet, sig sjelf och androm til skada; därföre sådane ock af andra lappar hatade äro. „
– Johannis Tornæi (1672)

[48]

Jaktmetoderna var således mycket effektiva. Sven Ekman nämner särskilt hetsjakten på skidor vid lämpligt före, t.ex. då snön var för djup så att den hindrade renen mer än den skidåkande jägaren, eller då skaren bar skidåkaren men inte renen. En skidåkande jägare kunde under en enda dag döda 16 vildrenar. Även grova snaror och gillrade spjut användes och man gillrade ofta dessa i öppningarna i långa stängsel, med längder upp till en och en halv mil, som man byggt av stockar och ris.[30] Förutom de tidigare nämnda jaktmetoderna användes även s.k. fallgropar.[19]

I Umeå lappmark förekom vildrensjakt så sent som i slutet av 1600-talet[49] och på Kolahalvön åtminstone fram till slutet av 1700-talet.[50]

Renjakt i Nordamerika under historisk tid

Hög av renhorn och renkranier som markerar platsen där renarna brukade korsa Kazanfloden i Nunavut i Kanada (1930).

Väster om Hudson Bay i Nunavut-territoriet i norra Kanada levde under 1800-talet och första halvan av 1900-talet grupper av inuiter som var helt beroende av renjakt. De nordamerikanska caribouerna vandrar omkring 300 mil varje år, och inuiterna lärde sig att genskjuta dem på strategiska platser. Under den viktiga höstjakten brukade varje jägare döda 40–50 renar, tillräckligt för att försörja människor och hundar under några månader. Eftersom jakten ägde rum när temperaturen nattetid regelbundet gick under fryspunkten kunde köttet konserveras. Inuiterna brukade flå och stycka renkropparna och lägga köttet i grunda gropar i den frusna marken, som därefter täcktes över med mossa och sten. När snön kommit kunde man hämta hem köttet med hundsläde. Under vintern fortsatte inuiterna sedan att jaga renar som dröjde sig kvar i grannskapet. Renkött var för dem den enda riktiga födan och renskinn det enda som dög till att tillverka tillräckligt varma vinterkläder. När renarna någon gång ändrade sina vandringsvägar drabbades inuiterna av svält. Så skedde bland annat 1938–1939 hos de grupper som kallas padlermiut och ahearmiut.[51] Detta levnadssätt har dock inte särskilt lång historia, utan uppstod efter att inuiterna i början av 1800-talet fick tillgång till eldvapen och kunde börja jaga ren på ett mer effektivt sätt. De övertog då ett område där chipewyerna tidigare hade varit aktiva renjägare men flyttat ifrån för att ägna sig åt pälsdjursjakt längre söderut.[52]

Numera finns i Nordamerika mer än ett dussin folkgrupper, från Berings sund i väster till Labradorhalvön i öster, som i större eller mindre utsträckning ägnar sig åt renjakt. Dit hör cree, tlicho (dogrib), gwich'in, koyukon, dene (slavey), chipewyer, innu, naskapi, yup'ik, nunamiut, inuvialuit och inuit. Flera av dessa folkgrupper betraktar sig själva som cariboufolk, bland andra gwich'in, naskapi och nunamiut. År 2004 uppskattades det totala antalet nedlagda renar i Nordamerika till 120 000–140 000 djur årligen. Hälften av djuren skjuts inom Québec och Alaska.[14]

Renen som domesticerat djur

Huvudartikel: Renskötsel
Rensläde i Ryssland.
Renkött Renskinn
Renkött
Renskinn
Renskötsel i Sverige.

Det finns historiska källor som tyder på att samerna hade domesticerade renar så tidigt som på 800-talet, men det är oklart i vilken omfattning. En intensiv renskötsel med mjölkning, osttillverkning och användning av renar som dragdjur finns belagd från Skandinavien i början av 1500-talet men går troligen tillbaka åtminstone till 1400-talet.[53] I Sibirien utövas renskötsel hos en mängd folkslag, men den exakta tidpunkten för renens domesticering är även där osäker.[54] Från och med slutet av 1800-talet har renskötseln införts även till Alaska, Kanada och Grönland, där invånarna tidigare jagat vildren men inte domesticerat arten.[55]

Idag finns uppskattningsvis mellan 3–4 miljoner tamrenar, varav 2,6 miljoner på den eurasiatiska kontinenten och 1 miljon i Alaska och norra Kanada.[12] De används huvudsakligen som köttdjur, men även som dragdjur och speciellt i Sibirien som ridrenar. Nästan varje kroppsdel av renen har tagits till vara, till exempel deras hud till läder samt deras ben och horn till verktyg. Inom västsamiskt område var renmjölkning och osttillverkning viktig fram till omkring 1900.

Samer och renen

Samer tros ha varit mer eller mindre beroende av renen sedan åtminstone tiden för invandringen till Norden, först som vildrensjägare och senare som innehavare av tamrenar.[källa behövs] Förr användes alla delar av renen till mat, material eller förvaring, exempelvis användes magar som kärl för mat. Vissa organ hade symbolisk betydelse som exempelvis en körtel i magen som kallas doarges som användes som lyckoamulett.[förtydliga] Ben och horn används i slöjd, liksom olika typer av senor som passar till skinn- och pälssömnad.

I Sverige kontrollerar samerna idag fjällrenens vandringar med hjälp av helikoptrar, snöskotrar och terrängfordon. Även längre förflyttningar av stora hjordar ner till kustområdena med lastbil är vanligt. Skandinaviska renstammen drabbades av nedfallet från kärnkraftverket i Tjernobyl 1986, vilket påverkade rennäringen hårt. Fortfarande tas prover för att se hur drabbade djuren är.

Namn

Två rentjurar.

Hanen respektive hona kallas rentjur och renko. Det finns många fackord på samiska som har med renskötsel att göra och bland annat finns en mängd ord för att kunna specifisera renens ålder och kön, pälsfärg samt hornens utseende, vilket är behövligt för att snabbt peka ut en ren i en flock.

I Nils Eric Spiiks lulesamiska ordbok nämns inte mindre än 30 ord bara för att kunna beskriva renens ålder och kön, 27 för att beskriva hornens utseende och 22 för exakta färgbeskrivningar. Några få ord har funnit sin väg in till det svenska språket däribland vaja som kommer från det lulesamiska ordet vátjav som betyder honren och sarv från sárves som betyder rentjur. Hiergge heter härk på svenska och är ordet för en tam kastrerad hanren.[56] I Nordamerika kallas renar för caribou; denna beteckning kommer från det indianska mi'kmaq-folket.

En kastrerad hanren kallas på lulesamiska gáskek som är en avledning av det lulesamiska verbet för att bita och som anspelar på att renar förr kastrerades med tänderna.

När Linné besökte Lycksele lappmark 1732 noterade han att hanrenen kallades brunren, kastraten renoxe och honan kälva.[57]

Givetvis har inte bara renens exteriör specifika fackord på samiska utan även organen, innanmätet och skelett- och horndelarna. Av Spiik får vi veta att buogne är den porösa delen i horn och att kallrökt renkött heter suovas och att en omgång av senor från renens ben heter suodnagådoarvve och en specifik körtel i magen heter doarges. Ordrikedomen är ett resultat av att alla delar av renen var viktiga att ta vara på för olika ändamål.

Renen i populärkulturen

Se Jultomtens renar (Rudolf med röda mulen).

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Henttonen, H. & Tikhonov, A. 2008 Rangifer tarandus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 24 november 2010.
  2. ^ Bjärvall, Anders; Ullström Staffan (1985). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 7281048. ISBN 91-46-15040-4 
  3. ^ [a b c d e f] Skuncke, Folke (1973). Renen i urtid och nutid. Stockholm: Norstedt. Libris 835149 
  4. ^ [a b c d e f g h] Rangifer tarandus på Animal Diversity Web (engelska)
  5. ^ [a b] Nordkvist, Magnus (1966). ”Renkroppens byggnad och funktion”. Ekonomisk renskötsel: godkänd av Kungl. Lantbruksstyrelsen : en kursbok från LTK. Stockholm: LT. sid. 30–64. Libris 8213607 
  6. ^ Reindeer, World Association of Zoos and Aquariums, läst 2017-03-25.
  7. ^ Rangifer tarandus Arkiverad 28 februari 2010 hämtat från the Wayback Machine. på ultimateungulate.com (engelska)
  8. ^ Kurtén, Björn (1971). Däggdjurens tidsålder. Stockholm: Forum. Libris 78558 
  9. ^ Europeiska kulturlandskap - Hur människan format Europas natur, Urban Emauelsson., 2009. s. 63
  10. ^ [a b] (på finska) Suomen metsäpeurakannan hoitosuunnitelma. jord- och skogsbruksministeriet. 2007-09. ISBN 978-952-453-343-0. http://mmm.fi/documents/1410837/1822272/Mets%C3%A4peurakannan+hoitosuunitelma+9_2007 
  11. ^ Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9
  12. ^ [a b] Gaare, Eldar (1997). ”Naturliga förutsättningar för renskötsel”. i Warenberg Kristina, Ekendahl Bengt, Bye Karstein. Flora i renbetesland. Bergen: Lantbruksforl. sid. 7. Libris 7302152. ISBN 82-529-2144-2 
  13. ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). ”Rangifer tarandus” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  14. ^ [a b c d e] Kofinas, Gary; Russell, Don (2004). ”North America”. i Ulvevadet Birgitte, Klokov Konstantin (på engelska). Family-based reindeer herding and hunting economies, and the status and management of wild reindeer/caribou populations. Tromsø: Centre for Saami Studies. sid. 21–54. Libris 9775093 
  15. ^ Willemsen, G.F.(1983). Osteological measurements and some remarks on the evolution of the Svalbard reindeer, Rangifer tarandus platyrhynchus. Zeitschrift für Säugetierkunde 48 (3):175-185
  16. ^ Wild forest reindeer, Forststyrelsen Finland, läst 2017-03-25.
  17. ^ Gravlund et al. (1998) Polyphyletic origin of the small-bodied, high-arctic subspecies of tundra reindeer (Rangifer tarandus)., läst 2017-03-25.
  18. ^ [a b c d e f g h i] (på engelska) Management Plan for the Wild Forest Reindeer Population in Finland. Jord- och skogsbruksministeriet. 2007. ISBN 978-952-453-372-0. http://www.mmm.fi/attachments/mmm/julkaisut/julkaisusarja/2007/5wAp5xvst/9b_2007_netti_ENG.pdf 
  19. ^ [a b c d e f g] Höglund, Nils (1958). ”Skall vildrenen återinföras i Sverige?”. i Hamilton, Harry. Svenska Hjortdjur, Del 2. Stockholm: Bokförlaget Gothia AB. sid. 945-972. Libris 1282057 
  20. ^ >Nieminen, Mauri (2013) (på fin). Suomen porotutkimus – Tutkittua tietoa poronhoitoon. Finska Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. ISBN 978-952-303-001-5. http://www.rktl.fi/www/uploads/pdf/uudet%20julkaisut/tyoraportit/suomenporotutkimus.pdf 
  21. ^ Metsäpeura tarvitsee uusia alueita tai vähemmän petoja, Yle, 2012-06-07, Läst 2013-07-15
  22. ^ [a b] Suomen riista 53:42-58, 2007. Ilpo Kojola ”Petojen vaikutus metsäpeurakannoissa”
  23. ^ Bisi, Jukka; Särkelä, Matti, Ulvevadet, Birgitte (2004). ”Wild reindeer in Finland”. i Ulvevadet Birgitte, Klokov Konstantin (på engelska). Family-based reindeer herding and hunting economies, and the status and management of wild reindeer/caribou populations. Tromsø: Centre for Saami Studies. sid. 110–112. Libris 9775093 
  24. ^ Renskötsellagen 2 §. Läst 11 december 2012.
  25. ^ Sigurdarson, Sigurdur; Haugerud, Rolf Egil (2004). ”"Wild reindeer" in Iceland”. i Ulvevadet Birgitte, Klokov Konstantin (på engelska). Family-based reindeer herding and hunting economies, and the status and management of wild reindeer/caribou populations. Tromsø: Centre for Saami Studies. sid. 159–162. Libris 9775093 
  26. ^ Lund, Erik (2004). ”Wild reindeer in Norway”. i Ulvevadet Birgitte, Klokov Konstantin (på engelska). Family-based reindeer herding and hunting economies, and the status and management of wild reindeer/caribou populations. Tromsø: Centre for Saami Studies. sid. 126–129. Libris 9775093 
  27. ^ Ulvevadet, Birgitte (2004). ”Norway”. i Ulvevadet Birgitte, Klokov Konstantin (på engelska). Family-based reindeer herding and hunting economies, and the status and management of wild reindeer/caribou populations. Tromsø: Centre for Saami Studies. sid. 113–129. Libris 9775093 
  28. ^ [a b c] Lönnberg, Einar (1910). ”Taxonomic Notes about Palearctic Reindeer” (på engelska). Arkiv för Zoologi. Uppsala & Stockholm: K. Svenska vetenskapsakademien i Stockholm. Libris 8257325. http://www.biodiversitylibrary.org/item/30157 
  29. ^ [a b c] Artdatabankens artfaktablad: Ren - Rangifer tarandus, Artdatabanken, 2011-12-22, Läst 2013-07-09
  30. ^ [a b c d e f g] Ekman, Sven (1953). ”Renen”. i Notini, Gösta; Haglund, Bertil. Svenska djur. Däggdjuren. Uddevalla: P.A. Norstedt & Söners Förlag. sid. 113-123. Libris 796318 
  31. ^ [a b] Gyldenstolpe, Nils (1953). ”Systematisk översikt”. i Notini, Gösta; Haglund, Bertil. Svenska djur. Däggdjuren. Uddevalla: P.A. Norstedt & Söners Förlag. sid. 594-646. Libris 796318 
  32. ^ Curry-Lindahl, Kai (1961). ”Obituary. Nils Gyldenstolpe.”. Ibis 103 (4): sid. 627. doi:10.1111/j.1474-919X.1961.tb02470.x. 
  33. ^ Eira, Henrik I.; Kilander, Carl Erik (23 april 2012). [https://web.archive.org/web/20121030142951/http://www.sgisland.gs/download/SNO%20Report%202012-1a.pdf ”Report from reconnaissance January 1st - 31st 2012 regarding eradication of reindeer on South Georgia”]. Statens Naturoppsyn. Arkiverad från originalet den 30 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121030142951/http://www.sgisland.gs/download/SNO%20Report%202012-1a.pdf. Läst 21 februari 2013. 
  34. ^ Lundgren, Peter (29 december 2012). ”Nu ska alla renar bort”. Norrländska Socialdemokraten. http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=7372534. Läst 21 februari 2013. 
  35. ^ Lindstrand, Åsa (2013). ”En renskötares berättelse från Sydgeorgien” (på svenska). Samefolket 94 (4): sid. 13–17. ISSN 0346-0320. 
  36. ^ Southern Indian Ocean Islands tundra Världsnaturfonden
  37. ^ [a b c d] Danell, Öje; Mauri Nieminen (1997). ”Renen och betet”. i Warenberg Kristina, Ekendahl Bengt, Bye Karstein. Flora i renbetesland. Bergen: Lantbruksforl. Libris 7302152. ISBN 82-529-2144-2 
  38. ^ [a b] Steen, Eliel (1966). ”Renbetet.”. Ekonomisk renskötsel (Stockholm : LT, 1966): sid. 75-87 : ill.  Libris 3130746
  39. ^ Gustavsson Knut, red (1982). Renbeteslära. Jönköping: Rennäringsenheten, Lantbruksstyr. (LBS). Libris 378788 
  40. ^ [a b c] Heard, Douglas C. (1997). ”Causes of barren-ground caribou migrations and implications to hunters”. i Jackson Lawrence J., Thacker Paul (på engelska). Caribou and reindeer hunters of the northern hemisphere. Worldwide archaeology series, 99-1577860-0 ; 6. Aldershot: Avebury. sid. 27–31. Libris 6475830. ISBN 1-85628-705-X 
  41. ^ Ekman, Sven (1910). Norrlands jakt och fiske. Norrländskt handbibliotek, 99-0581583-X ; 4. Uppsala: Almqvist & Wiksell (distr.). Libris 307158 
  42. ^ Rankama, Tuija; Ukkonen, Pirkko (2001). ”On the early history of the wild reindeer (Rangifer tarandus L.) in Finland” (på engelska). Boreas 30: sid. 131–147. 
  43. ^ Naturvårdsverket, Åtgärdsprogram för kungsörn, 2011-2015, rapport 6430, sid:41-43, isbn 978-91-620-6430-3
  44. ^ Nougier, Louis-René (1993). L’Art de la Préhistoire. La Pochothèque 
  45. ^ Welinder, Stig (2009). Sveriges historia: 13000 f.Kr.-600 e.Kr.. Stockholm: Norstedt. Libris 11378616. ISBN 978-91-1-302376-2 
  46. ^ Baudou, Evert (1995[1992]). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv (1. uppl. /3. tr.). Bjästa: Cewe-förl. sid. 54, 65. Libris 7647118. ISBN 91-7542-218-2 
  47. ^ ”Bøla”. Arkiverad från originalet den 29 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120829163958/http://www.bolarein.no/ristninger.htm. Läst 18 december 2012. 
  48. ^ [a b c d e f g h i j] Tornæi, Johannis (1772). > Prostens och kyrko-herdens i Tornå, Mag. Johannis J. Tornæi Beskrifning, Öfwer Tornå och Kemi Lappmarker. Författad. År 1672. Stockholm: Loenbom, Samuel S., tryckt och uplagd uti Kongl. Finska Boktryckeriet, hos Joh. Arv. Carlbohm. Libris 11790782. http://libris.kb.se/bib/11790782> [död länk]
  49. ^ Norstedt, Gudrun (2011). Lappskattelanden på Geddas karta: Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. Umeå: Thalassa. sid. 38. Libris 12091599. ISBN 978-91-972374-4-4 
  50. ^ Tegengren, Helmer (1952). En utdöd lappkultur i Kemi lappmark: studier i Nordfinlands kolonisationshistoria. Acta Academiae Aboensis. Humaniora, 99-0435282-8 ; 19:4. Åbo: Åbo akademi. sid. 34. Libris 1172930 
  51. ^ Gabus, Jean (1944) (på franska). Vie et coutumes des Esquimaux caribous.. Collection de documents et de temoignages pour servir à l'histoire de notre temps. Lausanne: Payot. Libris 1824593 
  52. ^ ”Caribou Inuit”. The Canadian Encyclopedia. http://www.thecanadianencyclopedia.com/articles/caribou-inuit. Läst 18 december 2012. 
  53. ^ Fjellström, Phebe (1986). Samernas samhälle i tradition och nutid: [Lappish society in tradition and the present day] (2. uppl.). Stockholm: Norstedt. sid. 67–72. Libris 8345682. ISBN 91-1-863632-2 
  54. ^ Lundmark, Lennart (1982). Uppbörd, utarmning, utveckling: det samiska fångstsamhällets övergång till rennomadism i Lule lappmark. Arkiv avhandlingsserie, 0347-4909 ; 14. Lund: Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. sid. 51–56. Libris 7745670. ISBN 91-85118-68-0 
  55. ^ Ruong, Israel (1982). Samerna i historien och nutiden. Aldus akademi, 99-0167082-9 (4., helt omarb. uppl.). Stockholm: Bonnier fakta. sid. 64. Libris 7246806. ISBN 91-34-50051-0 
  56. ^ Spiik, Nils Eric (1994). Lulesamisk ordbok. Sameskolstyrelsen. sid. I-III i Appendix. ISBN 91 7716-027 4 
  57. ^ Linné, Carl von; Hellbom Algot (2003). Iter Lapponicum = Lappländska resan : 1732. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 54:A. Umeå: Skytteanska samf. sid. 51. Libris 8872844. ISBN 91-86438-22-0 

Externa länkar

Katalogdata
​​​​ • Dyntaxa: 100120​ • EoL: 328653​ • GBIF: 5220114​​​ • Inaturalist: 42199​ • ITIS: 180701​ • IUCN: 29742​ • NCBI: 9870​​ • Fossilworks: 51308​ • WoRMS: 993630​​ • MSW: 14200328​​​​​​​​​​​​​ • Fauna Europaea: 305273​​​​​​​​​​​​​
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ren&oldid=41935372”