Resandefolket

Från Wikipedia
Uppslagsordet ”Tattare” leder hit. För kortspelet med samma namn, se Tattare (kortspel).
Ej att förväxla med Tatarer. För andra resandefolk än det skandinaviska, se Resandefolk.
Calle Jularbo, på sin tid Sveriges största dragspelare, tillhörde resandefolket.

Resandefolket, eller resande eller romani, är en grupp som i äldre tid och till viss del även idag stod utanför det etablerade samhället i Skandinavien. Fram till slutet av 1900-talet gick de även under benämningen tattare, en benämning som idag anses nedsättande.

I många länder finns personer som kallar sig resande, vilka har skiftande bakgrund. I Sverige hade resandefolket en livssituation liknande romernas och flera har bevisligen släktskap med romerna, då de också i stor utsträckning använder dialekter av samma språk, romani eller romanès. Resandefolket i Sverige uppskattas idag bestå av cirka 20 000 individer.[1] Enligt en senare skrivning (2005) i en riksdagsproposition om språket så står det I Sverige räknas resandefolket till romerna.[2]

Ursprung

Resandefolkets ursprung är omdebatterat. Ny genetisk och genealogisk forskning visar påtagliga inslag både av romsk härstamning och av äldre nordiska släktlinjer bland de flesta nordiska resandesläkter.[3][4]

I diskussionen om ursprung har förr tre åsiktsriktingar framförts:

Resande såsom romer

Fram till 1900-talets början gjordes ingen åtskillnad mellan romer och resande. Under senare delen av 1900-talet blev de nyanlända romerna benämnda "zigenare" medan det äldre (resandefolket) blev kallade "tattare" av gemene man[6]. Enligt den första teorin är de resande ytterst ättlingar till de romer som anlände till Stockholm den 29 september 1512. Olaus Petri skrev om dem i sin svenska krönika från 1530: ”Samma år som herr Sten hade blivit hövitsman, kom en hop av det folket som far omkring från det ena landet till det andra, och dem man kallar tattare, hit till landet och till Stockholm. Förr hade de aldrig varit här.”[7] Ett annat tidigt omnämnande finns i ett av Kristian IV:s brev utfärdat 1589 där han nämner att det i Sverige fanns "...en stor hoop Sikeiner eller Tartare, som skåcketals omlöpa i Provincierna...".[8] Romerna togs vid sitt första uppträdande på sina håll för tatarer. I Sverige har benämningen tattare kommit att (nästan) uteslutande gälla de romer, som efter hand slagit sig ned i landet.[9]

Många av de resandefolk som dyker upp i källorna kallades ofta för zigenare under sent 1700-tal[10]. Ett av flera exempel på det är Hans Faltin, som ställdes inför rätta i Ovansjö 1787 och som ”sade sig vara ziguenare till nationen.”[11] Yrkesmässigt hade också resandefolket liknande yrken som de nyanlända Kelderash-romerna (den grupp som invandrade betydligt senare än resande-romer i slutet på 1800-talet). Kelderash-romerna sysslade förr i tiden med kopparförtenning.[12] Studerar man resandesläkterna i Sverige så är det ganska vanligt med yrken som ”kopparslagare” under 1800-talet[13].

Genealogisk forskning visar ett starkt band mellan Finlands romer och resandesläkterna i Sverige och Norge. Kopplingen till Finlands Kaale-romer har inte bara belysts av släktforskare utan även av Allan Etzler i ”Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige” från 1944. Adam Heymowski, som förespråkade ett icke etniskt ursprung bland de resande, tog upp de svenskklingande namnen som en indikation på ett svenskt ursprung, men tittar man på finskromska släkter är det samma namnskick som resandefolkets förr i tiden. Sambanden kan man se i bland annat Arthur Thesleffs publikation Wörterbuch des Dialekts der finnländischen Zigeuner där finsk-romska släktnamn presenteras. En anledning till att Allan Etzlers romska beskrivningar slutade få uppmärksamhet kan ha varit att det fanns ras-undertoner i hans avhandlingar från 1940-talet, medan Adam Heymowskis teorier passade bättre i tiden, en tid då man inte ville ha ett ”rasproblem” i Sverige[14].

Begreppet rom eller romani har använts historiskt av de flesta romska grupper i Europa. Resandefolk i Sverige har till exempel använt ord som ”Romanoa” för att referera till sig själva [15].

Resande som socioekonomisk grupp

Enligt den andra teorin härstammar resandefolket från människor som av olika anledningar förskjutits från bondesamhället och därför tvingats ge sig ut på vägarna och försörja sig bäst de kunnat. Denna förklaringsmodell fick stor spridning genom Adam Heymowskis doktorsavhandling år 1969. Senare genealogisk forskning av bland annat Bo Lindwall har dokumenterat ett ursprung i de "ziguenare" och "tartare" som finns belagda i källmaterial från 1600- och 1700-talen. Förbindelser med etniska svenskar förekom dock tidigt och de flesta resande har idag därför en blandad härkomst. När Bo Lindwall visade sin forskning för Adam Heymowski, erkände Heymowski att det romska inslaget bland resandefolket var större än vad han tidigare kommit fram till[16].

Evert Kumm påstod att resande eller så kallade ”tattare” var av icke-romskt ursprung. Han baserade sina påståenden på Adam Heymowskis forskning, professor Gunnar Dahlbergs forskning och på den norske Kasper Flekstad. Kumm kritiserar i sin bok ”Zigenare och vanliga svenskar. Fakta om en s.k. raskonflikt” forskaren Allan Etzler för rasistisk beskrivning av romer. Han riktar också kritik mot den norske Eilert Sundts forskning om det norska resandefolket på 1800-talet. Svagheten i Kumms bok är att han riktar sin fokus enbart på kalderash-romerna och visar också misstänksamhet mot finska romers så kallade zigenarhärstamning. Kumm påstår att ”tattarna är ett slags avfallsprodukter direkt ur det svenska folket”. En annan svaghet i hans bok är också påståendet att vi inte vet mycket om zigenarnas öden i vårt land mellan 1512 och 1800-talets mitt[17]. Han bortser därmed från de otaliga källor som finns, inte minst från de intervjuer med resandefolk som Allan Etzler genomförde där kulturen bland resande lyfts fram[18].

Resande såsom varande av soldatsläkt

Den tredje teorin säger att resandesläkter var soldatsläkter men kan lika gärna gå under teorin om att resandefolket är en romsk grupp p.g.a. de många källor som vittnar om det. En stor del av resandefolket var inom krigsmakten på 1700-talet. En intressant aspekt angående resandefolkets militära historia är de gemensamma orden för vapen på romani och romanés. Nästan alla ord för vapen är av indiskt ursprung vilket stärker teorin om att romerna kom som en militär här till Europa. De som ligger bakom teorin menar att den militära hären flydde från muslimernas expansion i dagens Pakistan. Hären bestod av rajputer som kunde vara av blandade grupper, till exempel dravider, skyter och andra folkslag[19].Det verkar sedan som en del romer som kom till Europa också blev värvade som turkiska soldater[20]. All denna militära historia kan förklara varför romer i bland annat Norden ofta tjänstgjort inom krigsmakten, som fallet är med finska romer och resandefolket. Vlax-romer (utgörs av kalderash och lovari-romer med flera) i Östeuropa verkade inte inom krigsmakten i respektive länder, eftersom de fram till mitten på 1800-talet under många århundraden var förslavade[21].

När man forskar på resandesläkter kommer man inte sällan till fältjägare eller artillerister.[22] Ett av många exempel på att det var romska soldater i källorna finns nedskrivet i H Lilljebjörns "Minnen från förra hälften av 1800-talet". Henrik Lilljebjörn berättar i andra delen av sina "Hågkomster" en del intryck och erfarenheter ur livet vid Värmlands fältjägare under förra hälften av 1800-talet. Bland regementets manskap, mest folk från Jösse härad och finnmarkerna, fanns en del "skojare av äkta Zigenarras", säger han. "Figurer med mörkbrun hy och svarta, blixtrande ögon förekommo ej så sällan, men dessa voro äfven de mest intelligenta, och sedan de väl voro beklädda och under disciplinens band, kunde man aldrig önska sig bättre folk att kommendera. Bland dem funnos taskspelare, eqvilibrister och konstmakare av allehanda slag, och deras praktik under permissionstiden mellan mötena vill jag ej taga i försvar. Det hände ej så sällan att sådana där kamrater fingo respass till Marstrand eller Varberg, men många av dem hördes aldrig något ondt om. Jag påminner mig om en sådan, som hette Lindgren, hvilken redan 1808 blifvit tillfångatagen i Norge, men rymt, förklädd till qvinna, och haft många äfventyr innan han återkom. Karlen hade medalj för tapperhet i fält och var af sitt befäl väl ansedd. Han hade tre söner, som alla voro jägare, och den yngste var till och med vice korpral vid mitt kompani. Det var en mycket vacker karl, men hans kamrater voro ej nöjda med honom samt klagade öfver hans extraktion och förmådde mig slutligen begära hans afskedande. Gubben Lindgren var mycket känd inom officerskåren, och hans norska visor afhördes med stort nöje."[23]

Vid Hamiltons regemente i Varberg fanns det flera ur resandefolket förlagda. Några resande där bar efternamn som Rolin, Lindgren och Holmström.[24] Efternamnen är ett exempel på resandefolkets släktskap och gemensamma historik med de finska romerna (Kaale). Många finska romer bär alltså svenska namn, som till stor del är samma efternamn som resande har burit genom århundraden.[25] De svenska romerna (resande) från 1600- till tidigt 1800-tal har nästan undantagslöst haft rottrådar till Finlands romer (Kaale). Under 1700-talet uppehölls mycket livliga förbindelser mellan Bottenhavets båda sidor. De värvade regementena, som ofta bestod av romska soldater, bytte ofta förläggningsorter med varann.[26] Skilsmässan mellan Sverige och Finland år 1809 betydde givetvis ett försvårande av förbindelserna mellan de svenska och finska romerna. De isolerades från varandra.[27]

De personer som benämns med ordet "tattare" i Polisunderrättelser år 1890 beskrivs som tillhörande en etnisk grupp. En resande vid namn August Erlandsson (misstänkt för ett brott den 11 oktober 1890) hade en fru som beskrevs ha utseendet af att tillhöra det så kallade tattareslägtet.[28]

Historia

Resandefolket var ofta förknippade med vissa yrken. Ett typiskt resandeyrke under 1600-talet var häktmakare. Under tidigt 1700-tal var många av resandefolket borgare i svenska småstäder (exempelvis Gränna, Falkenberg och Hjo) som försörjde sig som kringresande försäljare (krämare).[29] Man besökte marknader och handlade med småvaror (kram) som exempelvis glas (glasförare) och även hästar. Under 1700-talet tog också många värvning i armén eller blev tvångsrekryterade. Många resandemän återfinns i äldre tider som värvade artillerister eller båtsmän ("marineurer") vid de icke-indelta regementena som ofta var förlagda i garnisonsorter och städer. Därför är en del släktnamn bland resande idag ursprungligen soldatnamn. På 1800-talet ser man ofta resande som valackare, lumpsamlare och kittelflickare. I Danmark kallades de natmandsfolk eftersom de tömde latriner, arbetade som hudavdragare, skorstensfejare och rackare om natten. I Norge kallades de fanter. Själva kallade de sig resande.[30] Ett annat ord för dem var kältringar.

Gränna, Hjo och Falkenberg var några platser i Sverige, där resandefolk, det vill säga zigenare eller tartare, dyker upp. Ett exempel på Grännas resanderomska historia är Erik Tunelds "Geografi öfver konungariket Sverige". Boken utkom i åtta upplagor mellan 1741 och 1833 och var länge standardverket i svensk geografi. Redan i första upplagan nämns att Brahe befolkade Gränna med zigenare. Den not i vilket detta står utvidgades med små variationer i senare upplagor. Men i den åttonde och sista upplagan i del 3:2 (tryckt 1832) står "För att på något nyttigt sätt använda de kringstrykande zigenarne, lät grefve P. Brahe den yngre en af deras flockar nedsätta sig i den nya staden, hvarföre vissa slägter (såsom Rålin och Broberg) länge bibehållit sin mörka färg. (---) En hästbytare från Grenna har i senare tider blivit kallad Tattare kungen. Ju längre dessa zigenare haft fasta boningar, destomera blifva de småningom med de infödda slägterna förblandade och oigenkänneliga."[31] Ett annat exempel på resande i Gränna är från Paul Wilstadius "Vista härad i gången tid" (1947). En tattare Henrik omtalas i Gränna dombok 1680 6/11 då han tillsammans med sin styvson Lars tattare sköt tattaren Axel Olofsson igenom huvudet så att denne avled några dagar senare.[32]

En intressant inblick i resanderomernas historia från 1700-talet finns i Slottskansliets skrivelser till Kungl. Maj:t 1728–1730. Den beskriver både utseende på romer och att de hade förbindelser över landgränserna. Skrivelserna gäller bland andra häktmakaren, hästhandlaren och soldaten Per Jönsson Hellbom. Hellbom sade sig vara 45 år gammal och född i Trondheim av "Häcktmakareföräldrar, hwilka dödt ifrån honom medan han legat i lindan". Han sägs i protokollet ha ett tämligen gott ansikte "wäl nog mörka hår men eij just så ziguenisk mine". Hans syster Margareta Jönsdotter beskrivs däremot som "hel swartaktig som en criol". Hustrun till Hellboms äldste son, 20-åriga Annicka Hindrichsdotter, sades vara född i Hamburg av fransk fader och tysk moder, vilka emellertid båda "voro zigenare". En annan i Hellboms följe sade sig vara av norsk fader och finsk moder.[33] Värt att nämna är att Per Jönsson Hellbom även bar namnet Lindgren och är anfader till många resande idag. Målle Lindberg är ättling till denne omskrivne man enligt en genealogisk utredning.[34] Ytterligare bevis för resandefolks kontakter över gränserna var när ett så kallat ”Tattarmål” behandlades av Konga, Allbo och Kinnevalds häradsrätter 1724-25. Huvudmannen bland resandefamiljerna var Christian Mårtensson Broberg, till yrket hästhandlare och fd soldat. Hans mor Anna Sibilla uppgavs vara född i Tyskland. Även en annan äldre kvinna i sällskapet var av tysk börd. Resten av sällskapet var födda på olika platser i Sverige.[35]

En annan intressant uppgift angående kontakter över gränserna återges av Arvid August Afzelius i ”Swenska Folkets Sagohäfder” 1863. Berättelsen uppges komma från Vimmerbytrakten. ”En gång kom en trasig tattare med sin hustru åkande till en prästgård i Småland och begärde husrum, emedan han var sjuk. Han dog samma natt. Hustrun meddelade kyrkoherden, att hennes man varit av hög släkt bland deras folk och icke kunde begravas, förrän hon anmält has frånfälle för deras hövitsmän, vilka bodde i Rysslands huvudstad. Hon utlovade en hederlig vedergällning om kyrkoherden sedan ville jordfästa honom. Kyrkoherden lovade detta. Efter några veckor anlände till gården flera vagnar med illa klädda tattare. På begravningsdagen framtogo dessa ur en medförd trosskista dyrbara dräkter, och två av dem iklädde sig gullsömmade sammetsmantlar av purpur samt hängde stora guldkedjor om halsen. De hade också en vagn med matvaror och vin till begravningsgästernas undfägnad. Kyrkoherden erhöll för sin möda femtio dukater, varefter tattarfurstarna åter nedlade sina högtidskläder och i usla vardagskläder drogo sin färde.”[36]

På 1800-talet fanns resandefolket utspridda över hela Sverige. Resande bodde kortare perioder i vissa byar. Knappekulla är en plats som haft resande som befolkning. Om Knappekulla finns en intressant notis i August Blanches roman "Banditen"(1848) där han skriver "Inom Tjusts härad, fyra mil norr om Västervik, är belägen en by med namnet Knappekulla. Denna by hade sin märkvärdighet därigenom, att allt sedan urminnes tid zigenare eller så kallade tattare bebott den,....."[37]

Från slutet av 1800-talet började svenska myndigheter diskutera hur man skulle förhålla sig till "tattarna". Vad "tattare" inbegrep blev aldrig riktigt klarlagt. Det var både ett skällsord och en benämning på människor som levde i Sverige men utanför samhället. Vid 1900-talets början hade flera barn till "tattare" omhändertagits och placerats på barnhem. Många gånger var "tattarfamiljer" tvungna att genomgå olika uppfostringsprogram. Vid denna tid ansågs resandefolkets livsstil vara ett asocialt beteende och därför sinnessjukt. Skojare betydde ofta tattare.[38]

På 1920-talet skärptes kravet på att medborgare skulle deltaga i samhället och klimatet hårdnade. Bland annat tvångssteriliserades flera resande och bland dem som förklarades som sinnessjuka blev en del lobotomerade.[39] På några håll, såsom i Krämarstan utanför Finnerödja, förekom ett slags etnisk rensning på ställen där många resande slagit sig ner, så kallade tattarstäder. År 1948 skedde närmast rasupplopp i Jönköping mellan självutnämnda "vitas ledare" och deras anhang som gick på alla som antogs vara tattare (mörkt hår, bruna ögon och så vidare).[40]

Resande har i Sverige varit utsatta för en negativ framställning från myndigheternas sida. Svagheten i de teorier som velat stämpla resande som en social grupp är att de inte kunnat belysa resandekulturens musikelement och släktsammanhållningar.[41] Många resande från välkända resandesläkter har gjort ett starkt intryck på bland annat folkmusiken i Sverige, precis som romer i olika europeiska länder. Bland kända resande inom folkmusiken räknas dragspelsvirtuosen Calle Jularbo, violinisten Lorens Brolin och många fler.[42]

Språk och kultur

Många resande talar ett språk som kallas romani. Nyare studier menar att språket har en svensk grammatik, ett språk talat av resanderomer. Detta språk är i dag mycket hotat och insatser görs av bland annat Språkrådet för att bevara denna variant av romani chib. Språket har varit hemligt för icke-resande, och många resande har glömt språket.

Resanderomers språk hör till den indiska grenen av de indoiranska språken och är alltså liksom svenskan ett indoeuropeiskt språk. Romani har genom seklerna uppdelats i 60 olika varianter vilket bland annat avspeglar olika romska gruppers omfattande kontakter med skilda folk och språk under tusen års migration och bosättningar i olika länder. De romska språken har alltså övertagit såväl ord och begrepp som språkstrukturer från de språksamhällen de levt i. Men även svenskan har tagit in ord och uttryck från romani, ord som i dag inte många tänker på varifrån de kommer; som tjej, jycke, vischan, pröjsa, kirra.

De första skriftliga beläggen av ord och fraser i romani är från 1700-talet. Språkforskaren Per Björkman skrev 1730 en avhandling i Uppsala, där han förtecknade 47 ord och uttryck, som soldaten Jacob Helsing berättat för honom. Att de resande talade ett eget språk är också belagt i rättsprotokoll från Rönnebergs ting i Skåne år 1764, där en fras är dokumenterad.

Allan Etzler har i "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige" 1944 s. 115–117 uppmärksammat ett mål som ger exempel på 1700-talsromani när en medlem av ett resandesällskap berättar att de andra bestämt sig för att vilseleda rätten och stadfäst detta genom inbördes ed "på theras Tartarespråk och så kallade Skåjare Benning: Bengan der Lingero Truppo, hvilket betyder Fanen i deras hierta och kropp, at the ej annorledes skulle bekänna"[43].

Viktor Rydberg skrev på 1850-talet romanen ”Singoalla”. Romanen innehåller romska gestalter. Rydberg hade studier om resandefolket som underlag för sina romska romangestalter. Den romska guden Alakho som tas upp i romanen[44], är en gud som har tillbetts av resandefolk i Norge och Sverige. Resandefolk i Sverige och Norge har praktiserat en inriktning där Devel var den högsta guden, men samtidigt en sträng gud, medan Alakoh var den förlåtande och tröstande guden. Beng var djävulen vars tillhåll var Tamla. Alakoh och Beng låg i krig med varandra. Det var den äldste i respektive stam som skulle praktisera religionens regler. Enligt den resande-romska inriktningen måste en rik man dela med sig av sitt, om inte skulle han bli bestraffad. En resande som nekats den rikes ”bröd” stod fri i förhållande till den rike och behövde inte följa hans jordiska lagar.[45] Namnet Devel betyder gud på nästan alla romska dialekter och härstammar från sanskrit[46].

År 2008 kom »Ordbok över svensk romani – Resandefolkets språk och sånger« ut, det är den mest omfattande dokumentationen av resandefolkets språk i dag på vetenskaplig grund[47].

Organisationer

  • Kulturgruppen för Resandefolket bildades 2009. Denna förening bevakar särskilt resandefolkets kultur- och rättighetsfrågor. Kulturgruppen har sitt säte i Göteborg[48].
  • Föreningen RUNG - resande, ung, ny och gammal [49].

Det finns idag 15 000–25 000 resande i Sverige, kanske ända upp till 40 000.

Resande i Europa

Detta avsnitt är en sammanfattning av Resandefolk.

I Västeuropa (främst i Tyskland, Holland och Frankrike), finns den romska gruppen Sinti som också kallas resandefolk. De är släkt med många av de svenska resandesläkterna.[50] De kallas ofta Manouches i Frankrike.[51] En berömd jazzgitarrist, Django Reinhardt, var av Sinti-börd.

En annan grupp resande i väst- och mellaneuropa är den jeniska (ty: Jenisch). De jeniska resande är kända i Schweiz sedan 1400-talet. De har ett eget språk, jeniska, som kan säga vara en variant av tyska. Det finns flera hypoteser om deras ursprung, bland annat att de härstammar från kelterna. De anses inte tillhöra samma etniska och kulturella grupp som romer och sinti.[52]

I Skottland finns resandefolk vilka kallas Tinkers eller "Gypsies" och som består av olika folkgrupper med skiftande bakgrund, kultur och språk.[53]

Irländska travellers

Detta avsnitt är en sammanfattning av Pavee.

Resandefolket i Irland och England kallas "irländska Travellers" eller Pavees. Efter Sveriges EU-inträde har många Paveesfamiljer säsongsarbetat i Sverige som asfalts- och anläggningsarbetare. Irländska travellers har liknande typ av livsstil som romer, idag ofta i olika säsongsarbeten och traditionellt nomadiserande med sysslor såsom tennsmide och hästhandel.

Gruppens ursprung har varit omdiskuterad. Nya DNA-studier visar emellertid att romsk härkomst är mycket ovanlig bland irländska travellers. Istället tros gruppen ha avknoppats från den irländska fastboende befolkningen för flera hundra år sedan, och därefter levt som en socialt isolerad grupp. Även analys av deras språk shelta (en blandning mellan gäliska och engelska) stöder en lång historia som isolerad grupp.[54][55]

Icke romska resande i Norden

Det finns en väldigt liten minoritet som kallar sig resande, vilka inte ser sig som en etnisk grupp. Det är skillnad mellan dem som stämplats som tattare (under 1900-talet) och dem som tillhör resandesläkter.[56] Resandesläkter är nästan alla gamla romska släkter med band till sintiromer och finska romer.[57]

Det finns ett fåtal släkter som inte varit romer men som anammat den resanderomska kulturen. De kan också ha haft en större icke romsk blandning än de flesta resandesläkter.

Se även

Referenser

Tryckta källor

Noter

  1. ^ ”Proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige”. Sveriges Riksdag. 10 juni 1999. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=37&dok_id=GM03143.  punkt 4.6.4
  2. ^ ”Motion 2005/06:K315 Den romska minoriteten”. Sveriges Riksdag. 29 september 2005. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GT02K315. 
  3. ^ Lindwall, Bo (2005). Släktforskarnas årsbok "Hundfias Härstamning".. sid. 11. ISBN 91-87676-38-9. https://biblioteket.stockholm.se/titel/227670 
  4. ^ Karin Bojs och Peter Sjölund – Svenskarna och deras fäder - de senaste 11 000 åren, Albert Bonniers Förlag, november 2016
  5. ^ Bo Hazell "Resandefolket - Från tattare till traveller"
  6. ^ Lindwall, Bo Släktforskarnas årsbok (2005). ”Hundfias härstamning, De resandes ursprung”sidan 11
  7. ^ Populär Historia
  8. ^ Allan Etzler "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige"sid 69.
  9. ^ Svensk etymologisk ordbok
  10. ^ Bo Lindwall, Släktforskarnas årsbok 2003, Syskonen Faltins härstamning sidorna 49-98
  11. ^ Bo Lindwall, Släktforskarnas årsbok 2003, Syskonen Faltins härstamning sidan 62
  12. ^ Kumm, Evert (1965). Zigenare och vanliga svenskar. Fakta om en s.k. raskonflikt. sid. 15. http://www.arkivcentrum.se/forska2/litteratur/zigenare1965.pdf 
  13. ^ Lindwall, Bo (2003). ). Släktforskarnas årsbok. Syskonen Faltins härstamning. Sveriges släktforskarförbund. sid. 49-98. ISBN 91-87676-32-X. http://www.genealogi.se/arsbok-pub/124-publikationer/arsbok/845-slaektforskarnas-arsbok-2003 
  14. ^ Bo Lindwall "Hundfias härstamning, De resandes ursprung" Släktforskarnas årsbok 2005
  15. ^ Allan Etzler, Svenska landsmål och svenskt folkliv(82:a årgången)1959. sidan 139.
  16. ^ Lindwall, Bo (2005). Släktforskarnas årsbok "Hundfias Härstamning".. Sveriges släktforskarförbund. ISBN 91-87676-38-9. https://biblioteket.stockholm.se/titel/227670 
  17. ^ Kumm, Evert (1965). Zigenare och vanliga svenskar. Fakta om en s.k. raskonflikt. http://www.arkivcentrum.se/forska2/litteratur/zigenare1965.pdf 
  18. ^ Etzler, Allan (1944). Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige. http://libris.kb.se/bib/12575934 
  19. ^ Freud, Jonathan (2006). Romer. sid. 27-28. ISBN 9789173431071. http://www.adlibris.com/se/bok/romer-9789173431071 
  20. ^ Freud, Jonathan (2006). Romer. sid. 31. ISBN 9789173431071. http://www.adlibris.com/se/bok/romer-9789173431071 
  21. ^ Freud, Jonathan (2006). Romer. sid. 42-43. ISBN 9789173431071. http://www.adlibris.com/se/bok/romer-9789173431071 
  22. ^ Bo Lindwall "Hundfias härstamning, De resandes ursprung" Släktforskarnas årsbok 2005 sidan 18
  23. ^ Allan Etzler Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige (1944) sidan 153
  24. ^ Birgitta Svensson "Bortom all ära och redlighet" sidan 70
  25. ^ ”Romanisukujen nimiä - Namn på zigenarsläkter”. Genealogiska Samfundet. http://www.genealogia.fi/nimet/nimi86s.htm. 
  26. ^ Allan Etzler Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige (1944) sidan 117.
  27. ^ Allan Etzler Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige (1944) sidan 125.
  28. ^ Polisunderrättelser 1890
  29. ^ Allan Etzler "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige" 1944 sid 93
  30. ^ Natmandsfolk i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
  31. ^ Casinge, Sebastian. ”Forskning om resande och tidigt invandrade romer i Gränna”. Anbytarforum. Arkiverad från originalet den 25 december 2007. https://web.archive.org/web/20071225090811/http://aforum.genealogi.se/cgi-bin/discus/discus.cgi. Läst 27 april 2004. 
  32. ^ Bo Lindwall "Hundfias härstamning" Släktforskarnas årsbok 2005 sidan 61
  33. ^ Allan Etzler, Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige, 1944, sidorna 94-95
  34. ^ Johansson, Jan. ”Anbytarforum resandesläkten Lindberg”. Anbytarforum. Arkiverad från originalet den 8 februari 2008. https://web.archive.org/web/20080208151955/http://aforum.genealogi.se/cgi-bin/discus/discus.cgi. Läst 27 maj 2010. 
  35. ^ Allan Etzler "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige"sid 89.
  36. ^ Allan Etzler "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige"sid 121.
  37. ^ Bo Lindwall "Hundfias härstamning, De resandes ursprung" Släktforskarnas årsbok 2005 sidan 30.
  38. ^ Skoja i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
  39. ^ Bo Hazell, Resandefolket - från tattare till traveller sid 96-104
  40. ^ Bo Hazell, Resandefolket - från tattare till traveller sid 176-206
  41. ^ Bo Hazell-Resandefolket - från tattare till traveller, sidan 48-49.
  42. ^ Bo Hazell, Resandefolket - från tattare till traveller, sid 285.
  43. ^ Skogsjö, Håkan. ”Anbytarforum resandesläkter Lindgren”. Anbytarforum. Sveriges släktforskarförbund. http://aforum.genealogi.se/discus/messages/83800/13100.html?954115861. Läst 7 april 1999. 
  44. ^ Rydberg, Viktor (1865). Singoalla. Oscar L. Lamm’s Förlag. sid. 26. http://litteraturbanken.se/#!forfattare/RydbergV/titlar/Singoalla/sida/26/etext 
  45. ^ Resandefolket, Bo Hazell 2002, sidan 65-66
  46. ^ Hübschmannová, Milena. ”Rombase Didactically edited information on Roma”. http://romani.uni-graz.at/rombase/cgi-bin/art.cgi?src=data/ethn/belief/devel.en.xml. 
  47. ^ ”Ordbok över svensk romani av Lenny Lindell och Kenth Thorbjörnsson-Djerf”. Podium. Arkiverad från originalet den 19 december 2013. https://web.archive.org/web/20131219032920/http://www.podium.nu//index.php?option=com_content&task=view&id=280&Itemid=6. 
  48. ^ ”Kulturgruppen för Resandefolket”. http://www.kfrg.net/. 
  49. ^ ”Föreningen RUNG”. http://resandefolk.wordpress.com/rung/. 
  50. ^ Bo Hazell. Resandefolket - Från tattare till traveller, sidan 70,
  51. ^ Bo Hazell. Resandefolket - Från tattare till traveller, sidan 345.
  52. ^ Jenische på tyska Wikipedia
  53. ^ Scottish Travellers på engelska Wikipedia
  54. ^ Karin Bojs, DNA krossar myter om gruppen Irländska travellers, DN 2017-02-12
  55. ^ Gilbert et al, Genomic insights into the population structure and history of the Irish Travellers, Nature report 2017-02-08
  56. ^ Lars Lindgren- Resandefolket, Från tattare till traveler,Bo Hazell , sidor 49-50.
  57. ^ Resandefolket - Från tattare till traveller, Bo Hazell, sidan 70.

Externa länkar

v • r
Sveriges demografi
Befolkning
Majoritetsbefolkning
Nationella minoriteter
Sveriges historia · Sveriges migrationshistoria · Språk i Sverige · Minoritetsspråk i Sverige
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Resandefolket&oldid=42268898”