Respirator
En respirator, eller ventilator, är en medicinsk utrustning för att hjälpa patienter med andningen. Respiratorn används idag vid många olika sjukdomstillstånd där patienten av olika anledningar inte kan andas själv. Grundfunktionen är att respiratorn pressar in luft i lungorna för att sedan passivt släppa ut den när andetaget avslutats. Det finns en rad olika inställningar på moderna respiratorer vilket gör att andningen kan individualiseras för att passa bäst till patientens sjukdomstillstånd.
Respiratorn var en utveckling av den tidigare järnlungan.
Carl Gunnar Engström konstruerade 1950 en vidareutvecklad elektromekanisk respirator med stort genomslag (Engstrom Universal Resirator), vilken serietillverkades från 1954. Dessa har ytterligare utvecklats med modern elektronik. Idag bedrivs forskning och utveckling av respiratorer hos bland annat General Electric, Dräger, MAQUET, Philips Respironics, Covidien och CardinalHealth. I det tidigare arbetsterapihuset på Ulleråkers sjukhusområde i Uppsala finns ett medicinhistoriskt museum som har respiratorer från Curaisse-respiratorer via Bangs respirator från 1952 till modell Engstrom 2000 från 1990-talet.
Användning
Respiratorn har utvecklats mycket sedan 1950-talet. Carl Gunnar Engström konstruerade den första moderna respiratorn till hjälp för alla som drabbats av andningsförlamning på grund av polio. Hans respirator var helt mekanisk med en stor kolv som drevs av en elektrisk motor. Luften från denna kolv överfördes till ett separat patientsystem där man kunde ställa in andningsvolymen och andningsfrekvensen. Idag är respiratorerna betydligt smidigare och helt elektroniska.
För att kunna möjliggöra en meningsfull respiratorvård krävs att patienten har en plastslang, en så kallad tub (endotrachealtub) via munnen eller näsan ner i luftstrupen. Den är försedd med en så kallad kuff, en luftblåsa som kan blåsas upp så att tuben sluter tätt mot luftstrupens insida. Alternativt kan en kanyl opereras in i luftstrupen nedanför struphuvudet, en så kallad tracheostomi. Detta görs om respiratorbehandlingen förväntas pågå under lång tid, eller om man planerar att operera patienten i mun eller näsa och där tuben i så fall skulle vara i vägen. Detta kallas invasiv andning. På senare år har även utvecklats metoder för respiratorbehandling med hjälp av en mask, som sluter tätt mot ansiktet. Detta kallas noninvasiv respiratorbehandling och får ses som ett stöd för andningen.
Man kan till respiratorn koppla syrgas, som tillsammans med atmosfärluft blandas till den halt man vill ge patienten. Vid speciella behandlingar kan även andra gaser anslutas.
Moderna respiratorer har ett flertal olika inställningar för vilken typ av andningshjälp som anses bäst. Man skiljer främst på tryckstyrd och volymstyrd andning. Vid tryckstyrd andning ställs ett inandningstryck in på respiratorn varvid den blåser in luft i patienten tills det förinställda trycket uppnåtts. Då öppnas en ventil och luften släpps ut passivt. Volymstyrd andning innebär att man ställer in tidalvolymen, det vill säga den mängd luft varje andetag skall ha, och sedan levererar respiratorn denna volym till patienten. När volymen levererats sker utandningen helt passivt. Vid båda dessa grundinställningar ställer man in andetagsfrekvensen. Tidalvolymen, antingen avläst i displayen eller inställd volym, multipliceras med andetagsfrekvensen och resulterar i minutvolymen, det vill säga den mängd luft patienten andas på en minut.
Som komplement till dessa grundinställningar finns till exempel tryckunderstödd andning då patienten själv triggar, det vill säga startar andetagen och respiratorn skjuter på luft upp till det inställda inandningstrycket. En modernare variant från 1990-talet är volymkontrollerad tryckstyrd andning, VKTS, som innebär att andetagen levereras obligatoriskt i den volym som förinställts med ett inandningstryck som kontinuerligt anpassar sig till patientens tillstånd och är så lågt som möjligt.
En inställning som är fysiologiskt viktig på respiratorn är Positive end-expiratory pressure, PEEP, som är ett tryck som anläggs i slutet på utandningen och som gör att inte lungblåsorna faller ihop under utandningen. Praxis är att ha minst 5 cmH2O PEEP inställt, men om patienten har svårt att syresätta sig av olika anledningar, kan PEEP höjas. Eftersom PEEP påverkar trycket i bröstkorgen kan det påverka cirkulationen, framför allt tillflödet av blod till hjärtat.
En liknande inställning som ofta används är Continuous Positive Airway Pressure, CPAP, som är ett kontinuerligt motstånd på andningen. Detta motverkar sammanfallande av lungblåsorna. CPAP kan även användas utan respirator med en speciell CPAP-apparat. Denna metod används vid en rad tillstånd, från lungödem till snarkning.
Effekten av respiratorbehandlingen kan mätas genom ett arteriellt blodgasprov där man får svar på syrgaspartialtrycket (PaO2) och koldioxidpartialtrycket i blodet (PaCO2), vätejonkoncentrationen (pH) samt hemoglobinets syrgasmättnad (saturationen).
Referenser
- Dybwik, K: Respiratorbehandling, Universitetsförlaget, 1997.
- Hedenstierna, G. Andningsfysiologi ur Intensivvård Larsson, A. & Rubertsson, S. (red) Liber, 2005
- Stenqvist, O. Monitorering av respiration ur Intensivvård Larsson, A. & Rubertsson, S. (red) Liber, 2005
- Nellgård, P. Luftvägshantering intubation och trakeotomi ur Intensivvård Larsson, A. & Rubertsson, S. (red) Liber, 2005
- Blomqvist, H. Respiratorbehandling ur Intensivvård Larsson, A. & Rubertsson, S. (red) Liber, 2005