Revhäger

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Revhäger
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Egretta gularis2.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPelikanfåglar
Pelecaniformes
FamiljHägrar
Ardeidae
SläkteEgretta
ArtRevhäger
E. gularis
Vetenskapligt namn
§ Egretta gularis
Auktor(Bosc, 1792)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Revhäger[2] (Egretta gularis) är en fågel i familjen hägrar inom ordningen pelikanfåglar.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Revhägern är en relativt liten häger, 55-65 centimeter lång, och liksom korallhäger (Egretta sacra) en häger med två färgmorfer, en skiffergrå med vit strupe och en vit. Dessa skiljer sig dock åt i kroppsbyggnad, där den senare har kortare och kraftigare ben och hals och med mindre tydlig vit strupe på den mörka färgmorfen.

Den vita morfen är till förväxling lik silkeshäger (Egretta garzetta), men har längre, tjockare och något mer nedåtböjd näbb, medan benen är kortare och tjockare. Tygeln är grönaktig eller gulaktig till skillnad från silkeshägerns vanligtvis grå tygel.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Revhägern är som namnet avslöjar kustbunden och ses huvudsakligen på klippiga och sandiga stränder och rev. Mer sällan ses den i flodmynningar, saltträsk, mangroveträsk och liknande ställen. I Indien påträffas den oftast vid leriga ställen och mycket fåtaligt på rent klippiga eller sandiga stränder. Fågeln har troligen mycket liknande föda som silkeshäger, det vill säga vattenlevande och landlevande insekter, kräftdjur och småfisk, men också amfibier, mollusker, spindlar, maskar, reptiler och även småfåglar.[5]

Revhägern häckar till skillnad från silkeshägern oftast ensam eller i små kolonier med färre än 100 bon. Boet är tre decimeter brett och en till 1,5 decimeter högt och gjort av grenar, byggt av båda könen, ibland ovanpå ett gammalt bo. Det placeras på en klipphylla, på en buske, en klippa eller ett mangroveträd. Honan lägge ett till sju grönblå ägg som ruvas i 26-28 dagar av båda könen.[5]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Revhäger delas in i två underarter:[6]

Arten är en mycket sällsynt gäst i Europa, med fynd i Spanien, Italien, Frankrike, Ungern, Grekland och Portugal.[7]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Kusthäger (Egretta dimorpha) hanteras ibland som underart till revhäger[1], alternativt underart till silkeshäger[6][8] eller som egen art[3]. Även revhäger har behandlats som en underart till silkeshäger, men dessa skiljer sig åt ekologiskt, något morfologiskt och åtminstone gularis häckar sympatriskt med silkeshäger.[5]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Egretta gularis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi :  10.14344/IOC.ML.7.3.
  4. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  5. ^ [a b c] del Hoyo, J., Collar, N. & Kirwan, G.M. (2017). Western Reef-egret (Egretta gularis). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/467292 29 december 2017).
  6. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  7. ^ Tarsiger.com Fynd av revhäger i Västpalearktis
  8. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]