Sagan om ringen
- För andra betydelser, se Sagan om ringen (olika betydelser).
| Sagan om ringen Härskarringen / Ringarnas herre | |
| Den enda ringen, den mäktigaste av ringarna i Tolkiens fantasyberättelse. | |
| Författare | J.R.R. Tolkien |
|---|---|
| Originaltitel | The Lord of the Rings |
| Originalspråk | Engelska |
| Översättare | Åke Ohlmarks, Erik Andersson, Lotta Olsson |
| Land | |
| Genre | Heroisk fantasy, Äventyrsroman, Episk fantasy |
| Förlag för förstautgåvan | Norstedts |
| Utgivningsår | 1954–1955 |
| Först utgiven på svenska | 1959–1961 |
| Huvudpersoner | Frodo, Gandalf, Sam, Aragorn, Merry, Pippin, Legolas, Gimli, Boromir |
| Utmärkelser | International Fantasy Award for Best Fiction (1957)[1] Århundradets 100 böcker enligt Le Monde (1999) Prometheuspriset (2009) NPR: 100 bästa science fiction- och fantasyböckerna (2011) |
| Del i serie | |
| Föregås av | Bilbo – En hobbits äventyr |
| Efterföljs av | Silmarillion |
Sagan om ringen eller Härskarringen, i nyöversättning Ringarnas herre (originaltitel The Lord of the Rings), är en fantasyroman av J.R.R. Tolkien. Den utgavs på engelska för första gången 1954–1955 uppdelad i tre volymer med titlarna The Fellowship of the Ring, The Two Towers och The Return of the King. Tolkien hade redan 1937 i Bilbo, en hobbits äventyr, introducerat både härskarringen och flera av huvudfigurerna i trilogin.
Handlingen kretsar kring kampen mellan gott och ont. I centrum står den magiska härskarringen, som för länge sedan smiddes av mörkrets herre Sauron för att härska över de andra maktens ringar som smitts av alverna. Det utkämpades ett krig mellan Sauron och de fria folken, och under Slaget vid Dagorlad besegrades Sauron genom att Isildur, Elendils son, skar ringen från hans finger och tog den som sin egen. Isildur blir senare dödad av Orcher, ringen försvinner och är borta i tusentals år. Till sist hamnar ringen hos varelsen Gollum, som tack vare ringen får ett onaturligt långt liv. Gollum förlorade senare Härskarringen till hoben Bilbo, som i början av boken överlåter den till sin arvinge Frodo. Ringen ger stor makt, men är ond och utnyttjar sin ägares krafter för sitt eget mål – att återvända till sin herre Sauron.
Böckerna handlar om Frodos resa att föra tillbaka ringen till Domedagsberget i Mordor för att förstöra den i vulkanen där den en gång smiddes. Frodo får hjälp av ringens brödraskap bestående av hoberna Frodo, Sam, Merry och Pippin, trollkarlen Gandalf, människorna Aragorn och Boromir, alven Legolas och dvärgen Gimli. De möter flera faror längs vägen, inklusive strider med orcher och Nazgûler, de nio svarta ryttarna som söker efter ringen för att återlämna den till sin mästare, Sauron.
Berättelsen utspelar sig år 3018–3019 i tredje åldern – sex tusen år efter händelserna i Silmarillion (1977) som berättar om världens skapelse och tidiga historia och 76 år efter Bilbo – En hobbits äventyr (1937) som berättar om hur Bilbo får tag på ringen från Gollum.
Den mest framgångsrika filmatiseringen av böckerna har gjorts av Peter Jackson, vars tre filmer Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst hade biopremiär 2001–2003.
Idén om en härskarring som kan avgöra världens framtid förekommer även i Richard Wagners fyra operor om Nibelungens ring. Båda författarna har låtit sig inspireras av samma gamla sagor, bl.a. Völsungasagan och Eddan.
Den första svenska utgåvan kom 1959–1961 i översättning av Åke Ohlmarks. Med tiden kom verket som helhet att benämnas med titeln på den första delen, Sagan om ringen, även om översättaren och förlaget namngav det Härskarringen. 2004–2005 publicerades en ny översättning av Erik Andersson under samlingstiteln Ringarnas herre (en direktöversättning av engelska: The Lord of the Rings). Romanens första del har på svenska fått titlarna Sagan om ringen respektive Ringens brödraskap; de två senare heter i den nyare översättningen De två tornen och Konungens återkomst, medan den äldre översättningen har "Sagan om" i början av dessa namn. Den äldre översättningen har även, i själva boken eller på omslaget, benämnts Härskarringen, Trilogin om härskarringen och Ringarnas ring.[2]
Uppbyggnad
[redigera | redigera wikitext]Verket omnämns ofta som en trilogi men är egentligen ett sammanhängande verk, som förlaget av kostnadsskäl delade upp i tre volymer. Varje volym består i sin tur av två böcker, som var och en behandlar en mer eller mindre tematiskt sammanhållen del av berättelsen.
Rollfigurer
[redigera | redigera wikitext]Protagonister:
- Frodo Bagger (ny översättning Frodo Secker), en välbärgad hob från Fylke som ärver en magisk ring från Bilbo Bagger. Frodo är ansvarig för att förstöra denna ring i Domedagsbergets eldar.
- Samuel Gamgi (ny översättning Samvis Gamgi), en trädgårdsmästare som följer med Frodo för att förstöra ringen.
- Meriadoc Vinbock (ny översättning Meriadoc Brännbock) eller Merry, Frodos och Pippins kusin.
- Peregrin Took, Pipp eller Pippin, Frodos och Merrys kusin.
- Gandalf eller Mithrandir, en stor trollkarl som hjälper Frodo. Han är en Maia, en änglalik varelse utsänd av de gudalika Valar för att bekämpa Sauron.
- Aragorn eller Vidstige, Isildurs okände ättling och den rättmätiga arvingen till Gondors och Arnors troner.
- Legolas Grönblad, alvprins och son till Thranduil, kung över skogsalverna i Mörkmården.
- Gimli, dvärg från Ensamma berget, son till Glóin.
- Denethor, den regerande rikshovmästaren (ny översättning drots) av Gondor och herren över Minas Tirith.
- Boromir, kapten av Gondor, bror till Faramir och den äldste sonen till Denethor.
- Faramir, kapten av Gondor, bror till Boromir och den yngste sonen till Denethor.
- Galadriel, alvdrottning av Lothlórien och mormor till Arwen.
- Celeborn, alvkung av Lothlórien, make till Galadriel och morfar till Arwen.
- Elrond Halvalven, alvhärskare av Vattnadal (ny översättning Riftedal) och far till Arwen.
- Arwen Undomiel, dotter till Elrond och Aragorns älskare.
- Bilbo Bagger (ny översättning Bilbo Secker), Frodos äldre släkting och fosterfar.
- Théoden, Rohans konung och allierad till Gondor.
- Éomer, Rohans tredje marskalk och systerson till Théoden. Senare Rohans nye kung efter Théodens död.
- Éowyn, syster till Éomer som förklär sig till en manlig krigare vid namn Dernhelm.
- Lavskägge (ny översättning Trädskägge), enternas äldste.
- Tom Bombadill – En mystisk figur som är immun mot den enda ringens krafter.
Antagonister:
- Sauron, mörkrets och ringarnas herre, en fallen Maia och häxmästare som hjälpte alverna smida Maktens ringar för länge sedan. Han skapade därvid en egen ring i hemlighet för att kontrollera alla andra ringarna. Sauron beskrivs mer detaljerat i Silmarillion.
- Nazgûl eller Ringvålnaderna, Saurons nio skräckinjagande tjänare, ursprungligen människor.
- Häxmästaren av Angmar (ny översättning Häxkungen av Angmar), Ringvålnadernas ledare och Saurons mäktigaste tjänare, samt befälhavare för Saurons armé.
- Saruman den vite, en trollkarl som söker den enda ringen åt sig själv. Fördärvad av Sauron genom Palantíren. Han är en Maia precis som Gandalf.
- Gríma Ormstunga, Théodens rådgivare, i hemlighet tjänare till Saruman och förrädare, som förgiftar Théodens uppfattningsförmåga.
- Gollum, tidigare hette han Sméagol, en varelse som en gång var nästan som en hob och som tidigare ägt den enda ringen, vilken förvrängde honom till en nästan helt ondskefull individ och gav honom ett onaturligt långt liv.
- Honmonstret (ny översättning Lockan), en jättespindel som bor i passen ovanför Minas Morgul.
- Durins bane, en elddemon av rasen balrog, som bosatt sig under Morias gruvor.
Handling
[redigera | redigera wikitext]Sagan om ringen (Ringens brödraskap)
[redigera | redigera wikitext]Första boken
[redigera | redigera wikitext]Berättelsens huvudperson är Frodo - en hob från Fylke. Han ärver en magisk ring av sin äldre släkting Bilbo efter dennes oväntade avsked vid sin 111-årsfest. Sjutton år senare återvänder trollkarlen Gandalf, och berättar att föremålet är den enda ringen, skapad av mörkrets herre Sauron. Gandalf förklarar ringens inneboende ondska och att den måste föras bort från Fylke för att inte falla i fiendens händer. Frodos trädgårdsmästare Sam blir påkommen med att tjuvlyssna på samtalet och beordras av Gandalf att följa med på resan.
Under hösten lämnar Frodo, Sam och Peregrin Took (Pippin) Baggershus för att bege sig mot Krikdala. I boken framgår det att vännerna, inklusive Meriadoc Vinbock (Merry), sedan länge genomskådat Frodos planer och beslutat sig för att hjälpa honom. [3]
Under vandringen jagas de av Nazgûl (ringvålnader), men undkommer med nöd och näppe tack vare ett följe alver ledda av Gildor Inglorion. Efter att ha lämnat Krikdala väljer de att resa genom Gamla skogen för att undvika vägarna. Där räddas de från farliga naturväsen av den gåtfulle Tom Bombadill. Efter ett besök i hans hem tillfångatas de återigen på Kummelåsarna av en kummelgast, men befrias ännu en gång av Tom.
Hoberna når slutligen staden Bri där de på värdshuset Stegrande ponnyn träffar utbygdsjägaren Aragorn, även känd som Vidstige. Han blir deras vägvisare genom vildmarken. Vid Väderklint hinner dock fem Nazgûler ikapp dem. Under anfallet blir Frodo knivhuggen av deras ledare, Häxmästaren av Angmar, med en morgulklinga som sprider ett dödligt gift. Sällskapet lyckas fly och får senare hjälp av alvherren Glorfindel som för dem mot Vattnadal. Vid Bruinens vadställe gör Nazgûlerna ett sista försök att tillfångata Frodo, men Elrond, Vattnadals herre, manar upp flodens krafter och sköljer bort angriparna. Den svårt skadade Frodo förs därefter medvetslös in i säkerhet. [4]
Andra boken
[redigera | redigera wikitext]I Vattnadal läks Frodos sår av Elrond, och efter sitt tillfrisknande återförenas han med Gandalf, Bilbo och sina vänner från Fylke. Kort därefter sammankallas Elronds rådslag där representanter för Midgårds fria folk diskuterar Ringens framtid.[5] Bland deltagarna finns dvärgarna Glóin och Gimli, skogsalven Legolas, människorna Aragorn och Boromir, hoberna Frodo och Bilbo, samt Gandalf och alverna Elrond, Glorfindel och Erestor. Elrond redogör för Ringens historia och hur den gick förlorad, medan Gandalf berättar om hur Gollum hittade Ringen. Boromir förespråkar att Ringen ska användas som ett vapen i kriget mot Sauron, men Gandalf och Elrond avvisar detta då Ringens inneboende ondska skulle korrumpera användaren.[6]
Under rådslaget förklarar Gandalf även sin frånvaro under Frodos resa från Fylke. Han hade sökt råd hos Saruman i Isengård, men upptäckt att denne förrått de fria folken i syfte att själv finna Ringen. Gandalf hölls fängslad i tornet Orthanc men lyckades fly med hjälp av jätteörnen Gwaihir.
Då rådet beslutar att Ringen måste förstöras i Domedagsbergets eldar i Mordor, åtar sig Frodo uppdraget som ringbärare. För att bistå honom utses åtta följeslagare: människorna Aragorn och Boromir, alven Legolas, dvärgen Gimli, trollkarlen Gandalf samt hoberna Sam, Merry och Pippin. Dessa nio bildar Ringens brödraskap. Före avfärden skänker Bilbo sin brynja av Mithril och svärdet Sting till Frodo.
Sällskapet påbörjar sin färd söderut men tvingas vända vid bergspasset Caradhras på grund av en våldsam snöstorm. De väljer istället vägen genom Morias gruvor. Där blir de anfallna av orcher och tvingas slutligen fly undan en Balrog. Vid Khazad-dûms bro offrar sig Gandalf i strid mot varelsen och faller ner i avgrunden, varvid han drar balrogen med sig i fallet.[7]
De resterande medlemmarna leds av Aragorn till alvriket Lothlórien, där de tas emot av Celeborn och Galadriel. Efter en tids vila fortsätter de färden i båtar längs floden Anduin. Vid Raurosfallen försöker Boromir, påverkad av Ringens makt, ta den från Frodo. Frodo inser då att han måste fortsätta resan ensam för att inte utsätta de andra för fara eller frestelse, men han får i sista stund sällskap av den lojale Sam. Brödraskapet splittras därmed definitivt.[8]
Sagan om de två tornen (De två tornen)
[redigera | redigera wikitext]Tredje boken
[redigera | redigera wikitext]
Berättelsen fortsätter med att Aragorn finner en döende Boromir, som erkänner att han försökt ta Ringen från Frodo men fallit i strid när han försökte försvara Merry och Pippin. Hoberna har blivit tillfångatagna av en grupp orcher och Uruk-haier som tjänar Saruman. Aragorn, Legolas och Gimli beslutar sig för att förfölja orcherna över Rohans slätter för att rädda sina vänner.[9]
Orchföljet hinns dock upp av Rohans ryttare under ledning av Éomer, som förintar gruppen. I tumultet lyckas Merry och Pippin fly in i Fangornskogen, där de möter enten Lavskägge. Enterna är skogens uråldriga väktare och efter ett långt rådslag, ett så kallat entting, beslutar de sig för att gå i krig mot Saruman, vars arméer skövlat skogen för att driva sina smedjor i Isengård.[10]
Under sökandet i Fangorn möter Aragorn, Legolas och Gimli den återuppståndne Gandalf, som nu är känd som Gandalf den vite. Han berättar om sin seger över Balrogen och sin återkomst från döden med större makt än tidigare. De fyra rider till Rohans huvudstad Edoras, där Gandalf befriar konung Théoden från Sarumans inflytande och förvisar rådgivaren Gríma Ormstunga.
När Sarumans arméer invaderar landet evakueras befolkningen till fästningen i Helms klyfta. Där utspelar sig ett av de avgörande slagen i Ringens krig. Trots ett massivt numerärt underläge vinner Rohans folk striden, efter att Gandalf återvänt med förstärkningar och enterna ingripit i form av rörliga skogar (huorner).[11]
Efter segern rider sällskapet till Isengård, som redan har intagits och raserats av enterna. De återförenas med Merry och Pippin som vaktar porten. Saruman hålls fängslad i sitt torn, Orthanc. Gandalf bryter Sarumans trollstav och utesluter honom ur trollkarlsorden. Gríma Ormstunga kastar i raseri en palantír (en seende sten) från tornet, vilken Pippin senare tar upp. Under natten grips Pippin av nyfikenhet och tittar i stenen, varvid han får kontakt med Sauron. För att skydda Pippin och varna Gondor rider Gandalf med honom mot huvudstaden Minas Tirith.[12]
Fjärde boken
[redigera | redigera wikitext]
Frodo och Sam påbörjar sin mödosamma vandring genom de labyrintiska klipporna i Emyn Muil med siktet inställt på Mordor. Där upptäcker och tillfångatar de varelsen Gollum, som har följt efter dem sedan Moria. Frodo väljer att visa barmhärtighet och tvingar Gollum att svära en ed vid "den dyre" (Ringen) att leda dem till Mordor. Gollum för dem genom de förrädiska Döda träsken, där de ser skuggan av en Nazgûl på en flygande best, ett tecken på att Saurons makt växer.[13]
När sällskapet når Svarta porten inser de att den är omöjlig att forcera obemärkt. Gollum föreslår då en alternativ, hemlig väg in i Mordor via bergspasset Cirith Ungol. På vägen dit passerar de genom Ithilien, ett tidigare vackert område som nu är en krigszon. Där tillfångatas hoberna av en patrull från Gondor under ledning av Faramir, bror till den fallne Boromir. Till skillnad från sin bror motstår Faramir Ringens frestelse och förstår vikten av Frodos uppdrag, varpå han låter dem fortsätta sin färd.[14]
Gollums lojalitet är dock kluven, och hans onda sida ("Gollum") övertalar hans goda sida ("Sméagol") att förråda hoberna. Han leder dem mot Minas Morgul och uppför de branta trapporna vid Cirith Ungol, med målet att locka in dem i Honmonstrets (Shelobs) håla. Gollums plan är att låta den jättelika spindeln döda hoberna, så att han därefter kan hämta Ringen bland deras kvarlevor.
Inne i de mörka tunnlarna blir Frodo stucken av Honmonstrets giftgadd och faller i dvala. Sam lyckas i en heroisk strid driva monstret på flykten med hjälp av Galadriels glasflaska och svärdet Sting. I tron att Frodo är död tar Sam ett tungt beslut: att själv ta Ringen och slutföra uppdraget. När en grupp orcher finner Frodos kropp och för bort den till tornet i Cirith Ungol, lyckas Sam tjuvlyssna på dem och inser att Frodo endast är medvetslös. Boken slutar med att Sam förbereder sig för att infiltrera orchfästningen och rädda sin husbonde.[15]
Sagan om konungens återkomst (Konungens återkomst)
[redigera | redigera wikitext]Femte boken
[redigera | redigera wikitext]
Gandalf och Pippin anländer till Minas Tirith för att varna rikshovmästaren Denethor om det stundande kriget. Pippin svär trohet till rikshovmästaren som gottgörelse för Boromirs död och tas upp som citadellvakt. Staden belägras snart av Saurons styrkor, och Faramir återvänder svårt skadad efter ett desperat försök att försvara ställningarna vid floden. I boken skadas Faramir inte av en pil, utan faller offer för den "Svarta skuggan" (en kombination av feber och Nazgûlernas skräck) under reträtten från Osgiliath.[16]
Medan horder av orcher och Haradrim anfaller staden, bryter mörkrets krafter till slut igenom den yttre porten med hjälp av murbräckan Grond. Gandalf är den ende som står kvar vid porten för att möta Häxmästaren av Angmar. Samtidigt har Denethor fallit i djup galenskap efter att ha sett syner i sin palantír. I tron att segern är omöjlig och att Faramir är döende, försöker han bränna sig själv och sin son på ett bål. Gandalf tvingas lämna porten för att rädda Faramir; han lyckas bära sonen i säkerhet, men Denethor dör i lågorna.[17]
Parallellt med detta samlar Aragorn sina allierade. Han slår följe med utbygdsjägarna och Elronds söner, Elladan och Elrohir, och beslutar sig för att beträda Dödens stig. Där frammanar han Edsbrytarnas armé (de döda från Dunharg) för att kapa piratflottan från Umbar vid Pelargir. Under tiden rider Théoden och Rohans ryttare mot Gondor. Merry, som förbjudits att följa med i kriget, rider i hemlighet med den unge soldaten "Dernhelm". Tack vare hjälp från vildmännen i Drúadanskogen lyckas rittmästarna undvika fiendens blockader och anländer till Slaget vid Pelennors fält i gryningen.[18]
Under det blodiga slaget på fälten utanför staden anfaller Häxmästaren och krossar Théoden under dennes häst. Dernhelm träder då fram och avslöjar sig vara konungens brorsdotter Éowyn. Éowyn lyckas dräpa Häxmästaren med hjälp av Merry, vars hugg med ett magiskt kummelblad (svärdet smiddes av dúnedain i Arnor speciellt för att bekämpa häxmästaren) bryter Häxmästarens odödliga skydd så att Éowyn kunde utdela det dödande hugget. Striden vänds slutgiltigt när Aragorn anländer med piratskeppen, nu bemannade med förstärkningar från södra Gondor. Théoden dör på slagfältet, men hyllas som en hjälte.[19]
Efter segern helar Aragorn Merry, Éowyn och Faramir i stadens läkhus, vilket bekräftar hans rättmätiga roll som konung ("Konungens händer är en läkares händer"). För att avleda Saurons blick från Frodo och Sam beslutar de fria folkens ledare att marschera med en armé mot Den svarta porten. Denna sista, hopplösa skenmanöver syftar till att tömma Mordor på trupper och ge ringbäraren en chans att nå Domedagsberget.[20]
Sjätte boken
[redigera | redigera wikitext]
Sam följer efter orcherna till tornet i Cirith Ungol. Han tvingas bära Ringen under en kort tid och frestas av dess makt, men motstår den. Inne i tornet har orcherna drabbat samman i ett blodigt bråk om Frodos mithrilbrynja, vilket gör det möjligt för Sam att befria Frodo. De klär ut sig i orchutrustning och påbörjar den sista etappen över Mordors ödemarker mot Domedagsberget.[21]
Resan präglas av extrem törst, utmattning och Ringens tyngd, som nu nästan krossar Frodo. Sam tvingas slutligen bära sin husbonde uppför bergets sluttning. Vid ingången till Sammath Naur blir de överfallna av Gollum, men de lyckas avvärja attacken. Väl framme vid avgrunden övermannas Frodo slutligen av Ringens korrumperande makt; han utropar Ringen som sin egen och vägrar förstöra den. I samma ögonblick inser Sauron att han blivit lurad, och hans blick vänds i panik mot berget. Gollum går till förnyat anfall, biter av Frodos finger och får tag i Ringen. I sitt glädjerus tappar han balansen och faller ner i magman, vilket leder till att Ringen förintas och Saurons rike störtas samman.[22]
Frodo och Sam räddas från utbrottet av Gandalf och örnen Gwaihir. De förs till Cormallens fält i Ithilien, där de hyllas som hjältar av den segrande armén. Därefter kröns Aragorn till konung av Gondor utanför Minas Tiriths murar, och han gifter sig med Arwen, dotter till Elrond, vilket förenar de två linjerna av halvalver.[23]
När de fyra hoberna slutligen återvänder till Fylke, upptäcker de att landet har tagits över av en tyrannisk regim ledd av Lotho Bagger, som i sin tur styrs av en mystisk figur kallad "Farsan" (Sharkey). Fylke har industrialiserats på ett hänsynslöst sätt och naturen har skövlats. Merry, Pippin, Frodo och Sam leder ett hobiläger i Slaget vid Åby och befriar landet. Det visar sig att "Farsan" i själva verket är den avsatte trollkarlen Saruman. Vid tröskeln till Baggershus mördas Saruman av sin tjänare Gríma Ormstunga, som i sin tur dödas av hobbågskyttar.[24]
Efter kriget återställs Fylke till sin forna glans tack vare Sams omsorg och en gåva han fått av Galadriel. Sam gifter sig med Rosa Kattun. Frodo lider dock av de andliga och fysiska sår han ådragit sig, och finner ingen ro i Midgård. Efter två år beger han sig till Grå hamnarna för att tillsammans med Bilbo, Gandalf och de sista alverna segla över havet till det odödliga landet Valinor. Berättelsen slutar med att Sam återvänder till sin familj och yttrar de berömda slutorden: "Då var man hemma igen."[25]
Epilog till Sagan om ringen
[redigera | redigera wikitext]Det var från början inte meningen att boken skulle sluta på det sätt som den nu gör. I boken The end of the third age, redigerad av Christopher Tolkien återges ett sista kapitel. Tolkien skrev några olika versioner av den som skiljer sig åt i detaljer. Epilogen utspelar drygt 15 år senare hemma hos Sam Gamgi som för sina barn berättar lite om vad som hände några av huvudpersonerna i boken; dessutom har han fått ett brev från kung Elessar (Aragorn) som han läser upp.
Epilogen tros ha skrivits cirka 1951.[26] I ett brev Tolkien skrev den 25 april 1954 framgår att han avråtts från att ha med epilogen i boken.[27] I ett ytterligare brev skrivet den 24 oktober 1955 framgår att han gärna ville se någon slags epilog i boken.[28]
Inspirationskällor
[redigera | redigera wikitext]Tolkien inspirerades av ett flertal källor vid skrivandet. Mycket av arbetet med världen var redan gjort när han skrev Sagan om ringen: från börjat var det ämnat som en mytisk engelsk förhistoria, men det hela utvecklades under tiden. Inspiration till just historien i Sagan om ringen kom från flera klassiska verk som Det förlorade paradiset och konstsagor som Andrew Langs sagosamlingar. Speciellt uppmärksammat har dock likheterna med Richard Wagners fyra operor om Nibelungens ring blivit, trots att Tolkien själv upprördes av sådana liknelser. Ytterst bygger detta material på Völsungacykeln, även om just iden om en maktens ring är Wagners tillägg.[29] En liknande berättelse finns dock redan hos Platon i form av Gyges ring.
Filmatiseringar
[redigera | redigera wikitext]Bokserien har filmatiserats ett antal gånger, först av Ralph Bakshi med den tecknade Sagan om ringen (1978), som täcker första halvan av verket men som aldrig fick en uppföljare. Efter denna kom Sagan om konungens återkomst, som inte direkt är en uppföljare till Ralph Bakshis Sagan om ringen, av Rankin/Bass och Topcraft. 1991 visade Leningrad Television en sovjetisk filmatisering av Sagan om Ringen vid namn Хранители (Chraniteli, väktarna).[30]
Peter Jackson gjorde tre spelfilmer, Sagan om ringen (2001), Sagan om de två tornen (2002) och Sagan om konungens återkomst (2003). Betydande roller hade Elijah Wood (Frodo), Ian McKellen (Gandalf) och Viggo Mortensen (Aragorn). Alla tre filmer var stora succéer, både publikmässigt och bland kritiker, och vann totalt 17 Oscarsstatyetter – trots att de ansågs omöjliga att filmatisera från första början. Peter Jackson gick senare även till att filmatisera Tolkiens första bok Bilbo – En hobbits äventyr över tre filmer.
Skillnader mellan böckerna och filmerna
[redigera | redigera wikitext]Peter Jacksons filmatiseringen av J.R.R. Tolkiens litterära verk har omfattande förändringar jämfört med böckerna, för att anpassa berättelsen till ett filmiskt tempo och format.[31] Nedan följer de mest betydande avvikelserna mellan böckerna och Peter Jacksons filmtrilogi.
Tidsperspektiv
[redigera | redigera wikitext]En väsentlig skillnad återfinns i berättelsens början. I filmen ger sig Frodo Bagger av på sin resa kort efter Bilbos 111-årsfest. I den litterära förlagan passerar det istället 17 år mellan Bilbos avfärd från Fylke och Frodos påbörjade resa.[32] Frodo är i boken 50 år gammal när han ger sig av, till skillnad från filmernas gestaltning av honom som en betydligt yngre hobbit.
Slaget vid Helm's Deep
[redigera | redigera wikitext]I filmen Sagan om de två tornen anländer en armé av alver för att bistå människorna i Rohan under slaget vid Helm's Deep. Denna händelse saknas helt i boken, där människorna försvarar fästningen på egen hand med stöd av endast Aragorn, Gimli och Legolas.[33] Enligt boken utkämpar alverna vid denna tidpunkt sina egna krig i de norra delarna av Midgård.
Härjningen av Fylke
[redigera | redigera wikitext]Ett av de mest omfattande bortfallen i filmerna är händelseförloppet kring "Härjningen av Fylke". I boken återvänder hoberna till ett hemland som har tagits över av Saruman och hans hantlangare. Hoberna tvingas då leda ett väpnat uppror för att befria Fylke.[34] I filmversionen är Fylke istället orört när sällskapet återvänder hem.
Karaktärer som utelämnats eller ersatts
[redigera | redigera wikitext]Flera karaktärer från böckerna har antingen tagits bort helt eller fått sina roller övertagna av andra:
- Tom Bombadil: En mystisk och uråldrig varelse som hoberna möter i Gamla skogen. Trots att han är helt oberörd av Ringens makt, valdes han bort i filmatiseringen då han ansågs bromsa handlingens tempo.[35]
- Glorfindel: I boken är det alvfursten Glorfindel som räddar Frodo vid vadstället vid Bruinen. I filmen ersattes han av Arwen i syfte att ge hennes karaktär en mer aktiv roll i handlingen och fördjupa hennes relation med Aragorn.[31]
Översättningar
[redigera | redigera wikitext]De första översättningarna av Tolkiens böcker som gjordes var på nederländska och svenska. Tolkien var dock missnöjd med dessa översättningar och publicerade därför en vägledning för kommande översättare. Bland annat ville han att engelskinfluerade namn skulle översättas och inte låta engelska.
I samband med Jacksons filmatisering av trilogin översattes Sagan om Ringen till många språk. Nu finns boken tillgänglig på 30–40 språk.
Översättningar till svenska
[redigera | redigera wikitext]Översättningarna av Sagan om ringen till svenska har varit omdebatterade, dels på grund av vad vissa – inte minst Tolkien själv – uppfattat som brister och missförstånd i Åke Ohlmarks översättning, dels på grund av att det 2005 finns två översättningar med inbördes skillnader. Kritikerna av Ohlmarks översättning har pekat på dels rena felöversättningar, dels på att han ändrat stilen i prosan, medan förespråkarna uppskattar det mer målande språket och hänvisar till Ohlmarks egen förklaring; att det rörde sig om en tolkning av verket, och inte en ren översättning.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ läs online, www.isfdb.org , läst: 4 juli 2025.[källa från Wikidata]
- ^ ”Tolkiens Arda”. http://www.tolkiensarda.se/new/ardangole/namnl_lrrhhr.html. Läst 18 november 2007.
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ Mall:Källa bok
- ^ The end of the third age, s. 129
- ^ The end of the third age, s. 132
- ^ The end of the third age, s.133
- ^ Arvidsson (2007), sid. 147-148
- ^ https://arstechnica.com/gaming/2021/04/30-year-old-soviet-tv-adaptation-of-the-lord-of-the-rings-surfaces-on-youtube/
- ^ [a b] Jackson, Peter (2002). Kommentatorspår på DVD-utgåvan av Sagan om ringen. New Line Cinema.
- ^ Tolkien, J.R.R. (1954). Sagan om ringen. Kapitel 2: "Det förflutna kastas i dagen".
- ^ Tolkien, J.R.R. (1954). Sagan om de två tornen. Kapitel 7: "Helm's klyfta".
- ^ Tolkien, J.R.R. (1955). Sagan om konungens återkomst. Kapitel 8: "Härjningen av Fylke".
- ^ Boyens, Philippa (2002). "From Book to Script". Dokumentär på DVD-utgåvan av Sagan om ringen.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Arvidsson, Stefan (2007). Draksjukan: mytiska fantasier hos Tolkien, Wagner och de Vries. Vägar till Midgård, 1650-5905 ; 11. Lund: Nordic Academic Press. Libris 10622004. ISBN 978-91-89116-93-1
- Tolkien, J.R.R. (1998). The end of the third age. Edited by Christopher Tolkien. HarperCollinsPublishers. ISBN 0-261-10380-6
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
|