Roberto Assagioli

Från Wikipedia

Roberto Assagioli, född 27 februari 1888 i Venedig, Italien, död 23 augusti 1974 i Capolona, Arezzo, var en italiensk psykiatriker, grundare av psykosyntesen[1].

Assagioli var son till det judiska paret Elena Kaula samt Leone Greco. Hans första två år i livet kom att präglas av två betydelsefulla händelser, dels dog hans far och dels lades han in på sjukhus för sin sviktande hälsa. Under sjukhusvistelsen träffade hans mor en ny man, läkaren Emanuele Assagioli, vilken hon sedermera gifte om sig med.

Assagioli kom att växa upp i Venedig. Vid 16 års ålder skrevs han in på den medicinska fakulteten i Florens. Påverkad av Freud skrev han diverse artiklar bl.a. i Zentralblatt für Psychoanalys, vilken grundats av Freud. Hans examensarbete kom att heta "Psykoanalys" och skrevs mestadels på Burghölzli, den psykiatriska universitetskliniken i Zürich där bl.a. C.G. Jung var verksam. Influerad av Jung samt även Bleulers idéer om psyket fullbordar han så sin psykiatriska utbildning på San Salvi-hospitalet i Florens. Därmed börjar han sitt yrkesverksamma liv.

Redan i ett rätt tidigt stadium kom han att ifrågasätta många av Freuds idéer om psyket. Det som han reagerade på i Freuds teori var främst att vissa "högre" värden som kärlek, kreativitet, skönhet, andlighet borde ha ett egenvärde och studeras för sin egen skull. För Assagioli var idealet att utgå från det som var friskt hos individen istället för, primärt, fokusera på det patologiska i beteendet. Han kom så småningom att kalla sin teori "psykosyntes". I stora drag går teorin ut på att människan har ett inre Själv som omkring sig har olika delpersonligheter som sinsemellan vill ha uppmärksamhet och utrymme. Oftast så har vi ingen kraft att stå emot en roll, t. ex den sårade. Assagioli menade dock att om man tydliggör och medvetandegör vilka ens delpersonligheter är så underlättar det för självet att bli "kapten på skutan" s a s. Man vill till slut att delarna samlas runt självet och att psyket därmed blir mer stabilt och helt.En teknik som Assagioli utvecklade var "desidentifikationsövning". Man säger till sig själv – "jag har en känsla av sorg, till exempel, men jag ÄR inte känslan". Till slut kan självet välja att gå in i en roll men också ha, med hjälp av viljan, kraft att lämna den. Man kan träna sitt psyke som man tränar att spela ett instrument, ansåg Assagioli.

Assagioli var också intresserad av österländsk filosofi och visdom. Han blev medlem i Alice Baileys teosofiska skola. Han var god vän med den indiske nobelpristagaren (1913) Rabidranath Tagore. Detta kom att få konsekvenser för hans psykologiska teorier.

Man kan dela upp psykosyntesen i två nivåer – dels den "personliga" psykosyntesen där man främst jobbar med ens barndom och hur man fungerar i vardagens psykologi. Dels den "andliga" psykosyntesen som, om klienten vill, hjälper en att nå utöver det som har med ens delpersonligheter, flyktiga tankar och känslor att göra. Likväl som "lägre" emotioner och drifter kan övermanna människan så kan också andra känslor som intuition, stark inspiration, upplevelse av eufori uppträda. Dessa typer av psykologiska uttryck menar Assagioli kommer från ett omedvetet "högre" skikt inom psyket som han kallar supermedvetande. Att bli alltmer medveten om att det finns en iakttagaren till ens emotioner och tankar vilket är självet och när är vi alltmer börjar identifiera oss med detta själv så kan det också, bitvis, förändras och komma i kontakt med vad Assagioli benämner det "transpersonella självet". Det är närmast den erfarenhet som mystiker och andligt initierade människor har haft upplevelsen av – en djup andlig erfarenhet som går utöver det personliga till ett stadium där upplevelse är att vi alla är ett.

Efter andra världskriget, som han lyckades klara sig igenom, delvis för att han och hans familj kunde hålla sig gömda, var han långa perioder i USA. Där grundades flera psykosyntesinstitut. Idag finns på många platser i världen psykosyntesinstitut samt terapeuter som jobbar utifrån Assagiolis idéer.

Även Poul Bjerre kallade sin psykologiska teori och terapimetod för psykosyntes.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ferucci, Piero "Bli den du är". Liber -Hermods,1994 ISBN 91-23-01612-4
  • Assagioli, Roberto "Psychosynthesis, A collection of basic writings" Turnstone press, 1975 ISBN 0-85500-047-3
  • Svenska Dagbladets Idagsida 1987 05 12
  • Bärmark, J. & Nilsson, I. (1983) Poul Bjerre, "Människosonen". Natur & Kultur.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Assagioli, Roberto (2006). Psykosyntes : grundläggande principer och tekniker. Stockholm: Mareld i samarbete med Psykosyntesakademin. ISBN 978-91-88872-75-3. OCLC 185379233