Roger Guillemin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Roger Guillemin Nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1977
Roger Guillemin.jpg
Född11 januari 1924[1][2][3] (98 år)
Dijon[4], Frankrike
MedborgarskapFrankrike och USA
Utbildad vidUniversité de Montréal, filosofie doktor
Universitetet i Burgund Arbcom ru editing.svg
SysselsättningLäkare, universitetslärare, biokemist, endokrinolog
Utmärkelser
Gairdner Foundation International Award (1974)
Albert Lasker Basic Medical Research Award (1975)[5]
National Medal of Science (1976)
Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1977)[6][7]
Dickson-priset i medicin (1977)
Hedersdoktor vid University of Chicago (1977)
Hedersdoktor vid University of Manitoba (1984)
Hedersdoktor vid Laval Universitet (1996)[8]
Kommendör av Hederslegionen (2015)
Hedersdoktor vid Universidad Autónoma de Madrid
Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
Hedersdoktor vid Université de Sherbrooke
Redigera Wikidata

Roger C.L. Guillemin, född 11 januari 1924 i Dijon, Frankrike är en fransk-amerikansk neuroendokrinolog som mottog Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1977 för sina insatser inom området neurohormoner och delade priset det året med Andrew V. Schally och Rosalyn Sussman Yalow. Han var tillsammans med Schally den första att beskriva strukturen hos tyreotropinfrisättande hormon (TRH) och gonadotropinfrisättande hormon (GnRH).

Han tilldelades 1975 Albert Lasker Basic Medical Research Award och fick den nationella vetenskapsmedaljen 1976.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Guillemin fullgjorde sin grundutbildning vid University of Burgundy och tog sin magisterexamen vid medicinska fakulteten i Lyon 1949. Han flyttade därefter till Montreal, Quebec, Kanada, för att arbeta med Hans Selye vid Institute of Experimental Medicine and Surgery vid Université de Montréal där han disputerade 1953. Samma år flyttade han till USA för att börja arbeta på fakulteten vid Baylor College of Medicine i Houston. År 1965 blev han naturaliserad medborgare i USA och 1970 var han med och startade Salk Institute i La Jolla, Kalifornien där han arbetade fram till sin pensionering 1989.

Vetenskapligt arbete[redigera | redigera wikitext]

Guillemin och Andrew V. Schally upptäckte strukturerna av TRH och GnRH i separata laboratorier. Processen för denna vetenskapliga upptäckt vid Guillemins laboratorium blev föremål för en studie av Bruno Latour och Steve Woolgar, publicerad som Laboratory Life.[9]

Guillemin undertecknade tillsammans med andra Nobelpristagare en framställning som begärde att en delegation från FN:s barnkommitté skulle besöka ett tibetanskt barn som var i husarrest i Kina sedan 1995, nämligen Gedhun Choekyi Nyima, erkänd som den elfte Panchen Lama av den 14:e Dalai Lama, Tenzin Gyatso.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser och hedersbetygelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Roger Guillemin, 19 oktober 2021.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Гиймен Роже”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Большая Российская энциклопедия, 1969, läst: 27 september 2015.[källa från Wikidata]
  2. ^ SNAC, SNAC Ark-ID: w6303t6h, omnämnd som: Roger Guillemin, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: guillemin-roger-charles-louis, omnämnd som: Roger Charles Louis Guillemin.[källa från Wikidata]
  4. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Гиймен Роже”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Большая Российская энциклопедия, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  5. ^ 1975 Winners (på engelska), Lasker-stiftelsen, läs online.[källa från Wikidata]
  6. ^ The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1977 (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 4 maj 2020.[källa från Wikidata]
  7. ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 4 maj 2020.[källa från Wikidata]
  8. ^ Liste complète des récipiendaires de 1864 à aujourd'hui, Laval Universitet, läs online och läs onlineläs online.[källa från Wikidata]
  9. ^ Latour, Bruno; Woolgar, Steve (1986). Laboratory Life. Princeton University Press. ISBN 978-0-691-02832-3.

Ytterligare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]