Rolf Nordenstreng

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rolf Nordenstreng år 1898.

Rolf Harald Nordenstreng, född 4 februari 1878 i S:t Michel, död 4 januari 1964, var en finlandssvensk författare starkt präglad av rasteoretiska resonemang.

Släkt[redigera | redigera wikitext]

Rolf Nordenstreng flyttade över till Sverige vid sekelskiftet 1900 och blev svensk medborgare 1909. Hans föräldrar var guvernören och generallöjtnanten Hjalmar Nordenstreng och Helene Jägerhorn af Spurila.[1] Rolf Nordenstreng var halvbror till historikern Sigurd Nordenstreng. Hans hustru Ellen Augusta Lindhult utgav flera böcker om blomsterodling.

Rolf Nordenstreng gravsattes den 1 februari 1964 i Örgryte gamla kyrkogård.[2]

Karriär och rasteori[redigera | redigera wikitext]

Nordenstreng blev fil.mag. vid Helsingfors universitet 1900, fil.lic. i Uppsala 1905 och var en flitig föreläsare och medarbetare i tidningar och tidskrifter. Han har utgett ett antal editioner av fornsagor; bland annat skrev han om Ynglingaätten i boken Konungariket i havet och svenska fornkonungasagor. Han har skrivit uppsatser och artiklar i bl.a. Finsk Tidskrift, Ord och Bild, Svensk Tidskrift, Det nya Sverige och dagstidningar. Nordenstreng har ägnat rasfrågor ett speciellt intresse. Enligt honom har en högrest panna och rymlig hjärnskål varit grundvillkoret för en rik utveckling av psykisk och intellektuell kapacitet, och dessa karakteristika fanns endast bland "de högre och högsta" raserna.[3]

I boken Finnarna som ras, folk och kulturbärare beskriver han och deklasserar kraftigt finnarna. Enligt honom var svensken individualist, finnen kollektivist. Finnarna var bättre språkforskare, historiker och inom humaniora, men inte som fysiker, kemister, geologer, medicinare eller andra ämnen inom naturvetenskap. "Och naturligtvis följer därmed att ingen finne har gjort någon teknisk uppfinning, som har låtit tala om sig." [4] Förklaringen till detta är enligt Nordenstreng den finska rasen.

Finnen är drömmare, fantast, inåtvänd, grubblare, skådare; han är sällan nyttosynt, driftig, företagsam och rådsnar. ... I vad mån ha dessa lynnesdrag samband med hjärnskålens rymd och form, anletsdrag, kroppsbyggnad m.m.? Äro de kanske till större eller mindre grad naturliga hos varje yrvaket, omoget folk, och gå de med större mognad bort? Faktum är att de icke ha yppat sig i de svenska bygderna, där folkbildningsarbetet icke är äldre och det nationella väckelsearbetet är ändå färskare. ... Bland dessa talrika män av finsk stam, som vunnit vetenskaplig utbildning och ha hedrat sig och sitt folk genom vackra forskarbragder, finns tills vidaer inga naturforskare över medelmåttan. Väl har Finland icke saknat naturforskarnamn av rang, alltsedan 1700-talet; men alla dessas bärare ha varit av svensk börd.
– Nordenstreng 1923.

Det har sagts att Nordenstreng negativa uppfattning följer en fåra som har sitt ursprung i psykologiserande förklaringar till finska inbördeskrigets uppkomst och förlopp.[5] Många finlandssvenskar trodde att de finsktalande hade gjort uppror mot svensktalande överklass, trots att många utbildade finnar, industrimän, handlande, jordbrukare och människor från andra sociala klasser återfanns på den vita sidan. Ursprunget till kriget återfanns i själva den finska rasen.[6]

I början av 1920-talet var intresset för rasfrågor mycket stort i Sverige, vilket resulterade bland annat i Anthropologia Suecica (1926). Här skrev främst Herman Lundborg och Frans Josua Linders. Men även Nordenstreng bidrog med sina kunskaper om främmande raselement i landet, som finnar och lappar. Senare utvecklade han teorin om den "östbaltiska rasen" som finnarnas ursprungliga ras, vilket också accepterades av just finnarna. Men han skiljde ut karelerna, vilka sades ha härstammat från "ontrusrasen". Nordenstreng menade också att det fanns representanter för den "nordiska rasen" i Finland, och att raserna var sinsemellan blandade. Han skiljde alltså finnar från den "mongoliska rasen", en syn som var vanlig vid tiden för 1918. Den östbaltiska rasen var inte för Nordenstreng en mera ljushyad variant av mongoliska, som exempelvis tyska antropologer antog. Den östbaltiska rasen var liksom den nordiska rasen en annan blond ras i Nordeuropa, även om karakteristiken av finnen fortfarande liknade den från 1923 - fast med mindre fientliga ordalag. Lundborg och Linders godtog Nordenstrengs nya ras. Nordenstreng tog också avstånd från tanken på en "östeuropeisk ras"; hans negativa syn på ryssarna liknade den skandinaviska.[7]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Vikingafärderna (1915)
  • Europas människoraser och folkslag (1917)
  • Bertel Gripenberg och hans skaldskap (1921)
  • Konungariket i havet och svenska fornkonungasagor (1921)
  • Finnarna som ras, folk och kulturbärare (1923)
  • Den svenska stammen östanhavs och dess gärning (1927)
  • Skapnad och skaplynne (1929)
  • Människoraserna och deras uppkomst enligt den nyaste biologiens rön (1933)
  • La homa rasoj de la mondo (1939)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vem är det? Svensk biografisk handbok 1952, s. 763.
  2. ^ Göteborgs kyrkogårdsförvaltnings webbplats
  3. ^ Högnäs, Sten: Kusten och skogarnas folk: Om synen på svenskt och finskt lynne. Atlantis: Stockholm 1995, s. 63.
  4. ^ Högnäs 1995, s. 8, 19.
  5. ^ Högnäs 1995, s. 177
  6. ^ Kemiläinen, Aira: Finns in the Shadow of the "Aryan". Race Theories and Racism, sid. 152, 155. Studia Historica 59. Finnish Historical Society: Helsinki 1998.
  7. ^ Kemiläinen 1998, sid. 152, 177ff, 182.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]