Rolf R:son Sohlman

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För skådespelaren, se Rolf Sohlman.

Rolf R:son Sohlman, född 24 oktober 1900 i Karlskoga, död 23 juli 1967 i Paris, var en svensk diplomat, ambassadör från 1947.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Rolf Sohlman var son till kommerserådet Ragnar Sohlman och Ragnhild Ström samt äldre bror till Sverre R:son Sohlman.[1] Han tog studentexamen i Örebro 1918 och blev fil.kand. vid Uppsala universitet 1923. Han diplomerades 1927 vid Institut des Hautes Études Internationales vid Sorbonne. Han var medlare vid Nansen-missionens avdelning för hjälpverksamhet bland de intellektuella med tjänstgöring i Moskva och Simferopol 1924, attaché vid Nationernas förbunds institution för internationellt intellektuellt samarbete 1925, amanuens vid Socialstyrelsen och sekreterare i delegationen för internationellt socialpolitiskt samarbete 1927. Samma år värvades han av Utrikesdepartementet (UD) som attaché och tjänstgjorde i Riga 1928, London 1929 och Dublin 1930. Sohlman var tillförordnad andre sekreterare vid UD 1931–1934, tillförordnad chargé d’affaires i Warszawa 1931, andre legationssekreterare i Rom 1934, förste legationssekreterare 1936 och hade samma tjänst i Paris 1938. År 1939 utnämndes han till byråchef vid handelsavdelningen vid UD, 1940 till tillförordnad avdelningschef och 1944 utrikesråd och chef för handelsavdelningen. 1945 blev han befordrad till envoyé. Från 1947 till 1964 var Sohlman verksam i Moskva, och utsågs under tiden till ambassadör. Under tiden i Moskva fungerade han som sändebud i Kabul (från 1948), Bukarest och Sofia (från 1951).[2]

Sohlman hade tidigt särskilda uppdrag som ombud och sekreterare. Han var sekreterare i den svenska delegationen vid världsekonomiska konferensen i London 1933. Sekreterare eller ombud vid handelspolitiska förhandlingar med olika stater 1931–1947, ledamot i Exportkreditnämnden 1941–1947 (vice ordförande 1942) och statens återuppbyggnadsnämnd 1944, biträdande ombud respektive ombud i FN:s generalförsamling 1947–1961. Mellan 1945 och 1947 var Sohlman styrelseordförande i Svenska penninglotteriet AB.[2] Han ingick även i styrelsen för ryska institutionen vid Stockholms högskola.

Under andra världskriget ledde Sohlman flera svenska handelsdelegationer med andra länder, och genomförde regeringens kreditavtal med Sovjetunionen 1946. Detta avtal, ofta kallat "rysskrediten", innebar att Sovjet under en femårsperiod skulle köpa svenska varor på kredit för 200 miljoner kronor om året, och godkändes av riksdagen 1946. Sverige hade redan sålt varor på kredit sedan 1940, ett tillmötesgående som inte berodde på "fruktan för en mäktig granne".[3] Sohlman, som hade kopplats in i förhandlingarna redan tidigt, menade att krediten skulle kunna fungera som en öppning för ett samarbete mellan öst och väst.[4]

I egenskap av ambassadör i Moskva hade Sohlman de första förhandlingarna med Sovjet på sitt bord om den försvunna DC-3:an i juni 1952 och nedskjutningen av ett Catalinaplan 16 juni, som gått till historien med benämningen Catalinaaffären. 1964 blev han ambassadör i Danmark och kvarblev där tills han 1965 blev sändebud i Paris.

Sohlman utövade ett betydande inflytande på den svenska hållningen i utrikespolitiken, inte bara genom sitt ämbete; han var en av Östen Undéns närmaste vänner, och det har sagts att han i den positionen medvetet påverkade Undén i antiamerikansk och prosovjetisk riktning. Som diplomat var han enormt beundrad i det socialdemokratiska partiets främsta led, i synnerhet efter rysskrediten, för vilken han även vann Gunnar Myrdals aktning.[5]

Han gifte sig 1926 med fil.kand. Zinaida (Zina) Jarotzkaja (1903–1978), dotter till professorn i Moskva, Alexander Jarotzky och Nina Winberg. Tillsammans fick de barnen Inger (född 1927), gift med Roland Pålsson, Ragnar (1931–2007), Staffan (1937–2017)[6] och Michael (född 1944).[2] Sohlman avled 1967 och gravsattes på Skogskyrkogården i Stockholm.[7]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Sohlmans utmärkelser:[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Sohlman, Rolf - ARKEN” (på sv). arken.kb.se. https://arken.kb.se/Sohlman,-Rolf. Läst 1 december 2018. 
  2. ^ [a b c] Harnesk, Paul, red (1962). Vem är vem? 1, Stor-Stockholm (2. uppl.). Stockholm: Vem är vem. sid. 1197. Libris 53509. http://runeberg.org/vemarvem/sthlm62/1221.html 
  3. ^ Wigforss, Ernst (1954). Minnen. 3, 1932-1949. Stockholm: Tiden. sid. 330-331. Libris 452592 
  4. ^ Hägglöf, Gunnar (1973). Fredens vägar: 1945-1950. Stockholm: Norstedt. sid. 21. Libris 7151832. ISBN 91-1-733042-4 
  5. ^ Rydbeck, Olof (1990). I maktens närhet: diplomat, radiochef, FN-ämbetsman. Stockholm: Bonnier. sid. 80, 81, 83, 106. Libris 7147974. ISBN 91-0-047951-9 
  6. ^ Dödsannons i Svenska Dagbladet 8 oktober 2017 sid.75
  7. ^ ”Skogskyrkogården, kvarter 38, gravnummer 21”. Hittagraven.se. http://hittagraven.stockholm.se/sv/Skogskyrkogarden/1/38/21/1. Läst 8 juli 2015. 
  8. ^ Sveriges statskalender. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. 1955. sid. 313. Libris 8261599. http://runeberg.org/statskal/1955/0313.html 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Anno 67, Stockholm 1968, s. 136
  • Tage Erlander, 1949-1954, Tidens förlag Stockholm 1974
  • Hans Ullberg, artikel i Svenska Män och Kvinnor del 7, Albert Bonniers förlag 1954