Ronnie Peterson

Från Wikipedia
Sverige Ronnie Peterson
Peterson vid Nederländernas Grand Prix 1978, två veckor före dödskraschen
Peterson vid Nederländernas Grand Prix 1978, två veckor före dödskraschen
Peterson vid Nederländernas Grand Prix 1978, två veckor före dödskraschen
Född14 februari 1944
Örebro, Sverige
Död11 september 1978 (34 år)
Milano, Italien
Formel 1
Aktiv1970–1978
Senaste stallLotus
DebutMonaco 1970
Sista loppItalien 1978 †
Antal lopp123
Segrar10
Andraplatser10
Tredjeplatser6
Pole position14
Snabbaste varv9
Diskvalificerad1
Poäng totalt206

Bengt Ronald Ronnie Peterson, född 14 februari 1944 i stadsdelen Almby[a] i Örebro, död 11 september 1978 i Milano i Italien (begravd på Almby kyrkogård i Örebro), var en svensk racerförare. Peterson är Sveriges hittills mest framgångsrika formel 1-förare.

Unga år

Peterson var son till konditorn Bengt Peterson och makan Maj Britt, född Pettersson. Han arbetade som bilmekaniker 1959–1962 och som maskinmontör 1962–1968.[1]

Racingkarriär

Formel K (1962–1967)

Peterson debuterade som 18-åring med gokart och tog under debutåret hem en andraplats i klass D under SM. Av de tio lopp han startade i vann han två och kom på pallen i ytterligare två lopp. I sin andra säsong vann Peterson SM i klass D. Av tolv lopp vann Peterson åtta och kom tvåa i ytterligare två. Petersons tredje säsong blir hans mest framgångsrika. Han blir SM-trea i Klass D och SM-vinnare i klass A. Peterson vinner 23 av 40 lopp, blir tvåa i sju och trea i ett. Peterson avancerar i sin fjärde säsong och tävlar nu i Klass A, C och D. Han blir SM-vinnare i klass C, kommer tvåa i klass D och kommer på tredje plats för EM i klass A. 1966 tävlade Peterson enbart i klass A, då den nya karriären med Formel 3 tog sin tid. Han kom denna säsong på tredje plats i SM och VM och vann EM. I Petersons sista säsong i Formel K ställer han enbart upp i tre lopp, vilket inte på långa vägar räcker för att uppnå resultat.

Formel 3 (1966–1969)

Peterson ställer upp i Formel 3 med bilen SWEBE som byggdes av pappa Bengt och Sven "Bergvägg" Andersson. Han kör sammanlagt 75 tävlingar under sin F3-karriär. Under första säsongen framkommer det dock att SWEBE inte var tillräckligt konkurrenskraftig och Peterson startar i säsongens sista lopp på Gelleråsen med en nyinköpt Brabham BT18 som han kraschar med, men undkommer utan skador. Bilen repareras och han använder den under hela andra säsongen också, då han kommer på femte plats.

Peterson har inför sin tredje säsong bytt bort sin Brabham mot en italiensk Tecno med en Cosworthtrimmad motor på 115 hk. För att få råd med mellanskillnaden var Peterson tvungen att ta ett banklån på 40 000 kr och på banktjänstemannens fråga om vad Peterson skulle använda pengarna till hade han mumlat "Ja, till ett hus eller nåt sånt där...!"

Den nya bilen passade Peterson med sin 24 cm kortare hjulbas och Peterson blev denna säsong SM-vinnare då han vunnit tre av de fyra SM-loppen. Totalt körde Peterson 26 tävlingar denna säsong och vann tolv av dessa. Under året satte han också sex banrekord. Detta år slogs också flera publikrekord på banor runt om i Sverige då folk ville se Peterson och Reine Wisell göra upp om titeln.

Även sista F3-säsongen blev Peterson SM-vinnare, då han vann samtliga fyra lopp som ingick i SM. Han segrade i 15 av de 22 tävlingar han körde.

Formel 1 (1970–1978)

Peterson debuterade i formel 1 för Antique Automobiles/Colin Crabbe Racing i en March-Ford säsongen 1970 och kom ganska snabbt att tillhöra de främsta förarna. Redan andra säsongen kom han tvåa i förarmästerskapet.

Peterson körde 123 Grand Prix och stod som segrare i tio av dessa. Han kom tvåa i formel 1-VM 1971 och postumt 1978. Inför säsongen 1979 hade han skrivit kontrakt som försteförare för McLaren.

Sista loppet och död

Vid en dramatisk olycka den 10 september strax efter starten på Autodromo Nazionale Monza, Italiens Grand Prix 1978, skadades Peterson allvarligt. Han avled på sjukhus dagen efter olyckan på grund av fettemboli som uppstod vid ett kirurgiskt ingrepp för att åtgärda benfrakturer. Dessa fördes med blodet till lungan och orsakade ARDS (acute respiratory distress syndrome) eller chocklunga, ett akut, livshotande tillstånd.

I Österrikes Grand Prix fyra veckor tidigare hade han startat från pole position och vunnit medan han i det efterföljande loppet, Nederländernas Grand Prix två veckor senare, hade startat som andra bil och kommit tvåa. Han startade sitt sista lopp som femte bil från tredje ledet, vilket visade sig vara ödesdigert.

Peterson hade kraschat sin Lotus 79 under träningen till Italiens Grand Prix 1978, och fick därför kvala in med fjolårets bil, Lotus 78, eftersom han inte fick låna Mario Andrettis reservbil.[2] Han erbjöds dock denna om han skrev på för Lotus ytterligare ett år, men Peterson var fast besluten att lämna stallet för McLaren.[3]

Peterson fick en något trög start. Olyckan skedde i första kurvan då Riccardo Patrese ofrivilligt prejade James Hunt, som slungades mot Ronnies bil och träffade den bakifrån. Petersons bil slungades mot ett staket och studsade sedan tillbaka ut på banan och krockade med Didier Pironi och fattade eld. Flera andra förare tvingades köra av banan, bland annat Hans-Joachim Stuck, Brett Lunger, Patrick Depailler och Vittorio Brambilla, då Petersons bil blev ett eldhav. James Hunt och Patrick Depailler var de som drog Ronnie ur den brinnade bilen för att rädda hans liv.[4] Peterson var hela tiden vid medvetande och det var efter en diskussion med Ronnie som läkarna utförde den ödesdigra operationen med syfte att stabilisera hans ben.[5]

Riccardo Patrese var den som fick skulden för kraschen och blev avstängd i efterföljande lopp på grund av vårdslös körning.[6] James Hunt lämnade Formel 1 året efter.

Petersons änka, Barbro, dog den 19 december 1987[7] och efterlämnade dottern Nina, född 1975.

Ronnie Petersson tilldelades postumt den 19 november 2011 75-årsjubilerande Svenska Bilsportförbundets utmärkelse "Största Bilsportprestation genom tiderna".

F1-karriär

Statyn av Ronnie Peterson i Almby, rest 2003.
Säsong Stall/Tillverkare Placering Lopp Poäng Etta Tvåa Trea Pole Varv
1970 Antique Automobiles/Colin Crabbe Racing (March-Ford) – 9            
1971 March-Ford 2 11 33   4 1    
1972 March-Ford 10 12 12     1    
1973 Lotus-Ford 3 15 52 4 2 1 9 2
1974 Lotus-Ford 5 15 35 3   1 1 2
1975 Lotus-Ford 12 15 6        
1976 Lotus-Ford
Theodore (March-Ford)
March-Ford

11 		1[b]
1[c]
14

10

1 		   

1

1
1977 Tyrrell-Ford 14 17 7     1   1
1978 Lotus-Ford 2 13 51 2 4 1 3 3
Sammanlagt 9 säsonger 123 206 10 10 6 14 9

Vunna F1-lopp

  1. Frankrike Frankrike 1973
  2. Österrike Österrike 1973
  3. Italien Italien 1973
  4. USA USA 1973
  5. Monaco Monaco 1974
  6. Frankrike Frankrike 1974
  7. Italien Italien 1974
  8. Italien Italien 1976
  9. Sydafrika Sydafrika 1978
  10. Österrike Österrike 1978

Tvåa i F1-lopp

  1. Monaco Monaco 1971
  2. Storbritannien Storbritannien 1971
  3. Italien Italien 1971
  4. Kanada Kanada 1971
  5. Sverige Sverige 1973
  6. Storbritannien Storbritannien 1973
  7. Belgien Belgien 1978
  8. Spanien Spanien 1978
  9. Frankrike Frankrike 1978
  10. Nederländerna Nederländerna 1978

Trea i F1-lopp

  1. USA USA 1971
  2. Tyskland Tyskland 1972
  3. Monaco Monaco 1973
  4. Kanada Kanada 1974
  5. Belgien Belgien 1977
  6. Sverige Sverige 1978

Pole position i F1-lopp

  1. Brasilien Brasilien 1973
  2. Spanien Spanien 1973
  3. Belgien Belgien 1973
  4. Sverige Sverige 1973
  5. Storbritannien Storbritannien 1973
  6. Nederländerna Nederländerna 1973
  7. Italien Italien 1973
  8. Kanada Kanada 1973
  9. USA USA 1973
  10. Argentina Argentina 1974
  11. Nederländerna Nederländerna 1976
  12. Brasilien Brasilien 1978
  13. Storbritannien Storbritannien 1978
  14. Österrike Österrike 1978

Snabbaste varv i F1-lopp

  1. Spanien Spanien 1973
  2. Nederländerna Nederländerna 1973
  3. Monaco Monaco 1974
  4. Nederländerna Nederländerna 1974
  5. Italien Italien 1976
  6. USA USA East 1977
  7. Belgien Belgien 1978
  8. Tyskland Tyskland 1978
  9. Österrike Österrike 1978

Diskvalificerad i F1-lopp

  1. Kanada Kanada 1972

Fotnoter

  1. ^ Peterson står staty på Almbyplan i Örebro. Konstnären heter Richard Brixel.
  2. ^ Loppet i Brasilien 1976.
  3. ^ Loppet i USA West 1976.

Referenser

Noter

  1. ^ Vem är det: svensk biografisk handbok. 1977. Stockholm: Norstedt. 1976. sid. 822. Libris 3681523. ISBN 91-1-766022-X. http://runeberg.org/vemardet/1977/0842.html 
  2. ^ Hill, Tim (2008) [2008] (på engelska). Formula One: The Complete Story (1). Hertfordshire: Transatlantic Press. sid. 180. ISBN 978-0-9558298-2-6. ”His 79 was wrecked in a practice accident, and although the Swede was unhurt, he was forced back into the old 78.” 
  3. ^ Berggren, Jan-Erik (1 september 2003). ”Kontraktet, Monza och begravningen”. Expressen. http://www.expressen.se/2.1476/1.45468/kontraktet-monza-och-begravningen. Läst 11 juli 2011. 
  4. ^ ”Ronnie Peterson Fatal Crash”. Youtube. 8 juli 2006. http://www.youtube.com/watch?v=1wk7uSuWPkE&feature=player_detailpage#t=70s. Läst 11 juli 2011. 
  5. ^ Axelsson, Ola (25 augusti 1998). ”Han valde själv att bli opererad”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/sport/9808/25/f1.html. Läst 11 juli 2011. 
  6. ^ Berggren, Jan-Erik (13 september 2008). ”Del 3: Rättegången mot Riccardo Patrese”. Expressen. http://www.expressen.se/sport/1.1298924/del-3-rattegangen-mot-riccardo-patrese. Läst 11 juli 2011. 
  7. ^ Berggren, Jan-Erik (14 september 2008). ”Del 4: För Barbro rasade allt efter Ronnies död”. Expressen. http://www.expressen.se/sport/1.1299672/del-4-for-barbro-rasade-allt-efter-ronnies-dod. Läst 11 juli 2011. 

Källor

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Ronnie Peterson.
Företrädare:
Reine Wisell 		Svenska F3-mästare
1968-1969 		Efterträdare:
Torsten Palm
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ronnie_Peterson&oldid=36371702”